In the mountainous area of the Greater Hindukush in northern Pakistan, north-western Afghanistan and Kashmir, some fifty languages from six different genera are spoken. The languages are at the same time innovative and archaic, and are of great interest for areal-typological research. This study investigates grammatical gender in a 12-language sample in the area from an areal-typological perspective. The results show some intriguing features, including unexpected loss of gender, languages that have developed a gender system based on the semantic category of animacy, and languages where this animacy distinction is present parallel to the inherited gender system based on a masculine/feminine distinction found in many Indo-Aryan languages. / I den här studien undersöks grammatiskt genus i ett antal språk som talas i ett bergsområde beläget i norra Pakistan, nordvästra Afghanistan och Kashmir. I området, här kallat Greater Hindukush, talas omkring 50 olika språk från sex olika språkfamiljer. Det stora antalet språk tillsammans med den otillgängliga terrängen har gjort att språken är arkaiska i vissa hänseenden och innovativa i andra, vilket gör det till ett intressant område för arealtypologisk forskning. Resultaten av den här undersökningen visar att en del språk i urvalet helt har tappat sitt grammatiska genus trots att det anses vara ett relativt stabilt språkdrag. Några språk har utvecklat ett nytt grammatiskt genus baserat på en animacitetsdistinktion, antingen som det enda kvarvarande systemet, eller parallellt med ett nedärvt indoariskt genussystem baserat på biologiskt kön. / Language contact and relatedness in the Hindukush region (421-2014-631)

Hindukush Indo-Aryan (HKIA) is a disputed subgroup of Indo-Aryan languages spoken within a linguistically diverse area stretching from northeastern Afghanistan, across northern Pakistan to northwestern India, principally covering the mountainous region of Hindukush–Karakoram–Western Himalaya. A noteworthy feature of some of these languages is a three-way demonstrative system, or three deictic terms used by speakers to direct one another’s attention to referents at different distances in their environment. It has been suggested that the distinguishing feature of one such demonstrative in HKIA is its referents’ remote distance from the interlocutors, or their absence from the environment altogether. The purpose of this study is two-fold: first, it is to more closely examine the demonstrative systems of a sample of HKIA languages on the basis of fieldwork data; secondly, it is to compare the data to previous accounts of the systems, as well as to the demonstrative systems of other languages spoken in the region. The results provide evidence that two demonstratives in HKIA are distance-contrastive, and one is invisibility-contrastive vis-à-vis the other two. Such a three-term system is moreover shown to be present in languages of the area that span across three other genealogical families, which suggests that the feature may be areally influenced. / Hindukush-indoariska (HKIA) är en omtvistad grupp av indoariska språk som talas i ett språkrikt område från nordöstra Afghanistan, genom norra Pakistan till nordvästra Indien, vilket främst täcker Hindukush-, Karakoram- och västra Himalaya-bergen. Ett anmärkningsvärt drag i ett antal sådana språk är demonstrativsystem med tre nivåer, eller tre deiktiska termer som talare använder för att rikta varandras uppmärksamhet åt referenter vid olika avstånd i deras omgivning. Det har föreslagits att det utmärkande draget för en av HKIA-språkens sådana demonstrativor är det stora avståndet mellan dess referenter och talarna, eller rentav referenternas frånvaro från omgivningen. Syftet med denna studie är dubbelt: i första hand att närmre undersöka demonstrativsystemen hos ett urval av HKIA-språken på basis av fältdata; i andra hand att jämföra dessa data med tidigare beskrivningar av systemen, samt med demonstrativsystem i andra språk som talas i regionen. Resultatet ger bevis för att två demonstrativor i HKIA är avståndskontrastiva, och att en kontrasterar osynlighet från de andra två. Det påvisas dessutom att ett likadant tredelat system finns i språk som talas i området från tre andra genealogiska familjer, vilket tyder på att draget kan vara arealt signifikant. / Language contact and relatedness in the Hindukush Region, Swedish Research Council, Project number: 421-2014-631

The Greater Hindukush is an area that stretches from northwestern–central Afghanistan, through Khyber Pakhtunkhwa and Gilgit–Baltistan of Pakistan and to Kashmir in northwestern India. It is home to some fifty languages of various genera including Indo-Aryan, Iranian, Nuristani, Tibeto- Burman, Turkic and the isolate Burushaski. It has long been of interest in areal typology, and there has been some discussion of phonological and lexical features shared between the languages, presumed to have evolved due to language contiguity and contact. The purpose of the present study is to research a grammatical feature, namely the plural marking of common nouns, in a selection of languages spoken in the Greater Hindukush area, and to discuss its salience as an areal or sub-areal feature. Several grammars have been consulted in the extraction and analysis of all relevant information on nominal plurality in the languages. The results indicate a correlation between stem modification as a means of marking nouns for plural, as well as optionality in the overt plural marking, and the contiguity of some languages. Conclusively, stem change as a method of expression displays some moderate degree of areality, while optionality of nominal plural marking in particular is suggested as a sub-areal feature of the area. / Greater Hindukush är ett område som sträcker sig från nordvästra–centrala Afghanistan, genom Khyber Pakhtunkhwa och Gilgit–Baltistan i Pakistan, till Kashmir i nordvästra Indien. Ett femtiotal språk av olika språkfamiljer, inklusive de indoariska, iranska, nuristanska, tibetoburmanska och turkiska samt isolatspråket burushaski, talas i området. Området har länge forskats på i arealtypologiska sammanhang, i vilka ett antal fonologiska och lexikala drag som delas mellan språken har diskuterats och antagits ha utvecklats till följd av närbelägenhet och språkkontakt. Syftet med denna studie är att undersöka ett grammatiskt drag, nämligen pluralismarkering på substantiv, i ett urval av språk som talas i Greater Hindukush-området, samt att diskutera dess signifikans som arealt eller subarealt drag. All relevant information som berör nominal pluralitet i språken i samplet har extraherats från ett flertal grammatiska beskrivningar och analyserats för vidare jämförelse och diskussion. Resultaten indikerar en korrelation mellan mekanismen stamförändring som nominal pluralismarkör, liksom valfrihet i markeringen, och närbelägenhet mellan några av språken. Sammanfattningsvis visar stamförändring som pluralismarkör en mild grad av arealitet, och optionalitet i den nominala pluralismarkeringen föreslås som ett subarealt drag i området. / Språkkontakt och språksläktskap i Hindukushregionen, Vetenskapsrådet, Projektnummer: 421-2014-631