The Greater Hindu Kush designates a mountainous area extending from Afghanistan over Pakistan, Tajikistan and India to the westernmost parts of China. It is home to over 50 lan- guages from six different phyla; Indo-Aryan, Iranian, Nuristani, Turkic, Tibeto-Burman and the language isolate Burushaski. Due to its unique geographical setting, it is characterised by language contact and isolation, which lays the perfect ground for research on linguistic diversity, language convergence and genealogical relations. The present study relies on data from the entire region and attempts to identify structural similarities based on lexical items from core vocabulary, numerals and kinship terms. The study reexamines the genealogical affiliation through lexical similarity and investigates areal patterns of vergence, i.e. the branching out or mergence of these patterns. Results reconfirm the established classification of the languages and indicate a certain level of structural simi- larity across language families for some features such as numeral bases, numeral composition and the terms for ‘parents’ and ‘parents-in-law’, yet it also shows great diversity for other features such as ‘grandchildren’ and one’s siblings’ partner. / Language contact and relatedness in the Hindukush region (421-2014-631)

In the mountainous area of the Greater Hindukush in northern Pakistan, north-western Afghanistan and Kashmir, some fifty languages from six different genera are spoken. The languages are at the same time innovative and archaic, and are of great interest for areal-typological research. This study investigates grammatical gender in a 12-language sample in the area from an areal-typological perspective. The results show some intriguing features, including unexpected loss of gender, languages that have developed a gender system based on the semantic category of animacy, and languages where this animacy distinction is present parallel to the inherited gender system based on a masculine/feminine distinction found in many Indo-Aryan languages. / I den här studien undersöks grammatiskt genus i ett antal språk som talas i ett bergsområde beläget i norra Pakistan, nordvästra Afghanistan och Kashmir. I området, här kallat Greater Hindukush, talas omkring 50 olika språk från sex olika språkfamiljer. Det stora antalet språk tillsammans med den otillgängliga terrängen har gjort att språken är arkaiska i vissa hänseenden och innovativa i andra, vilket gör det till ett intressant område för arealtypologisk forskning. Resultaten av den här undersökningen visar att en del språk i urvalet helt har tappat sitt grammatiska genus trots att det anses vara ett relativt stabilt språkdrag. Några språk har utvecklat ett nytt grammatiskt genus baserat på en animacitetsdistinktion, antingen som det enda kvarvarande systemet, eller parallellt med ett nedärvt indoariskt genussystem baserat på biologiskt kön. / Language contact and relatedness in the Hindukush region (421-2014-631)

Hindukush Indo-Aryan (HKIA) is a disputed subgroup of Indo-Aryan languages spoken within a linguistically diverse area stretching from northeastern Afghanistan, across northern Pakistan to northwestern India, principally covering the mountainous region of Hindukush–Karakoram–Western Himalaya. A noteworthy feature of some of these languages is a three-way demonstrative system, or three deictic terms used by speakers to direct one another’s attention to referents at different distances in their environment. It has been suggested that the distinguishing feature of one such demonstrative in HKIA is its referents’ remote distance from the interlocutors, or their absence from the environment altogether. The purpose of this study is two-fold: first, it is to more closely examine the demonstrative systems of a sample of HKIA languages on the basis of fieldwork data; secondly, it is to compare the data to previous accounts of the systems, as well as to the demonstrative systems of other languages spoken in the region. The results provide evidence that two demonstratives in HKIA are distance-contrastive, and one is invisibility-contrastive vis-à-vis the other two. Such a three-term system is moreover shown to be present in languages of the area that span across three other genealogical families, which suggests that the feature may be areally influenced. / Hindukush-indoariska (HKIA) är en omtvistad grupp av indoariska språk som talas i ett språkrikt område från nordöstra Afghanistan, genom norra Pakistan till nordvästra Indien, vilket främst täcker Hindukush-, Karakoram- och västra Himalaya-bergen. Ett anmärkningsvärt drag i ett antal sådana språk är demonstrativsystem med tre nivåer, eller tre deiktiska termer som talare använder för att rikta varandras uppmärksamhet åt referenter vid olika avstånd i deras omgivning. Det har föreslagits att det utmärkande draget för en av HKIA-språkens sådana demonstrativor är det stora avståndet mellan dess referenter och talarna, eller rentav referenternas frånvaro från omgivningen. Syftet med denna studie är dubbelt: i första hand att närmre undersöka demonstrativsystemen hos ett urval av HKIA-språken på basis av fältdata; i andra hand att jämföra dessa data med tidigare beskrivningar av systemen, samt med demonstrativsystem i andra språk som talas i regionen. Resultatet ger bevis för att två demonstrativor i HKIA är avståndskontrastiva, och att en kontrasterar osynlighet från de andra två. Det påvisas dessutom att ett likadant tredelat system finns i språk som talas i området från tre andra genealogiska familjer, vilket tyder på att draget kan vara arealt signifikant. / Language contact and relatedness in the Hindukush Region, Swedish Research Council, Project number: 421-2014-631

Surrounding the Hindukush mountain chain is a stretch of land where as many as 50 distinct languages varieties of several language meet, in the present study referred to as “The Greater Hindukush” (GHK). In this area a large number of languages of at least six genera are spoken in a multi-linguistic setting. As the region is in part characterised by both contact between languages as well as isolation, it constitutes an interesting field of study of similarities and diversity, contact phenomena and possible genealogical connections. The present study takes in the region as a whole and attempts to characterise the morphology of the many languages spoken in it, by studying three parameters: phonological fusion, exponence, and flexivity in view of grammatical markers for Tense-Mood-Aspect, person marking, case marking, and plural marking on verbs and nouns. The study was performed with the perspective of areal typology, employed grammatical descriptions, and was in part inspired by three studies presented in the World Atlas of Language Structures (WALS). It was found that the region is one of high linguistic diversity, even if there are common traits, especially between languages of closer contact, such as the Iranian and the Indo-Aryan languages along the Pakistani-Afghan border where purely concatenative formatives are more common. Polyexponential formatives seem more common in the western parts of the GHK as compared to the eastern. High flexivity is a trait common to the more central languages in the area. As the results show larger variation than the WALS studies, the question was raised of whether large-scale typological studies can be performed on a sample as limited as single grammatical markers. The importance of the region as a melting-pot between several linguistic families was also put forward. / Språkkontakt och språksläktskap i Hindukushregionen, Vetenskapsrådet, Projektnummer: 421-2014-631

The Greater Hindukush is an area that stretches from northwestern–central Afghanistan, through Khyber Pakhtunkhwa and Gilgit–Baltistan of Pakistan and to Kashmir in northwestern India. It is home to some fifty languages of various genera including Indo-Aryan, Iranian, Nuristani, Tibeto- Burman, Turkic and the isolate Burushaski. It has long been of interest in areal typology, and there has been some discussion of phonological and lexical features shared between the languages, presumed to have evolved due to language contiguity and contact. The purpose of the present study is to research a grammatical feature, namely the plural marking of common nouns, in a selection of languages spoken in the Greater Hindukush area, and to discuss its salience as an areal or sub-areal feature. Several grammars have been consulted in the extraction and analysis of all relevant information on nominal plurality in the languages. The results indicate a correlation between stem modification as a means of marking nouns for plural, as well as optionality in the overt plural marking, and the contiguity of some languages. Conclusively, stem change as a method of expression displays some moderate degree of areality, while optionality of nominal plural marking in particular is suggested as a sub-areal feature of the area. / Greater Hindukush är ett område som sträcker sig från nordvästra–centrala Afghanistan, genom Khyber Pakhtunkhwa och Gilgit–Baltistan i Pakistan, till Kashmir i nordvästra Indien. Ett femtiotal språk av olika språkfamiljer, inklusive de indoariska, iranska, nuristanska, tibetoburmanska och turkiska samt isolatspråket burushaski, talas i området. Området har länge forskats på i arealtypologiska sammanhang, i vilka ett antal fonologiska och lexikala drag som delas mellan språken har diskuterats och antagits ha utvecklats till följd av närbelägenhet och språkkontakt. Syftet med denna studie är att undersöka ett grammatiskt drag, nämligen pluralismarkering på substantiv, i ett urval av språk som talas i Greater Hindukush-området, samt att diskutera dess signifikans som arealt eller subarealt drag. All relevant information som berör nominal pluralitet i språken i samplet har extraherats från ett flertal grammatiska beskrivningar och analyserats för vidare jämförelse och diskussion. Resultaten indikerar en korrelation mellan mekanismen stamförändring som nominal pluralismarkör, liksom valfrihet i markeringen, och närbelägenhet mellan några av språken. Sammanfattningsvis visar stamförändring som pluralismarkör en mild grad av arealitet, och optionalitet i den nominala pluralismarkeringen föreslås som ett subarealt drag i området. / Språkkontakt och språksläktskap i Hindukushregionen, Vetenskapsrådet, Projektnummer: 421-2014-631

This thesis concerns languages in the Greater Hindukush, the area in northern Afghanistan and Pakistan, where a total of about 50 languages are spoken. The thesis’ topic is case systems and case alignment systems of nouns in an areal-typological perspective. This is investigated by using a representative sample. The grammatical relations of S, A and P, and the cases marking these, are investigated. The three attested alignment systems are accusative, ergative and split, and are clearly geogra-phically distributed, which indicates that their status is areal-typological. Based on the sample, there seems to be a tendency for the languages in the Greater Hindukush to exhibit split align-ment systems built on tense-aspect. Most languages employ accusative alignment in imperfect-tive, and ergative alignment in perfective tense-aspects. A compa­rison with a worldwide sample (WALS) is only partly possible, as this sample uses more categories than accusative, ergative and split, but the present sample supports the results in those categories which can be compared. A predominant pattern in core case syncretism is observed, with an opposition of the nomi­native singular versus the nominative plural and the oblique in both numbers. / Denna uppsats behandlar språk i Hindukush i norra Afghanistan och Pakistan, där sammanlagt ca 50 språk talas. Ämnet för studien är kasussystem och kasusmarkeringssystem vid substantiv ur ett areal­typologiskt perspektiv, vilket undersöks utifrån grammatikor i ett representativt urval av språken. De grammatiska relationerna mellan S, A och P och de kasus som markerar dessa under­­söks. Belagda kasusmarkeringssystem är ackusativ- och ergativsystem samt kluvet system. Systemen uppvisar en distinkt geografisk distribution, vilket antyder att kasusmarkeringssystemen är ett arealtypologiskt drag. Vidare pekar resultaten på ett kluvet system baserat på klyvning i tempus-aspekt som det dominerande kasusmarkeringssystemet i Hindukush. De flesta av språken använder ett ackusativt kasusmarkeringssystem i imperfektiva, och ett ergativt kasusmarke-ringssystem i perfektiva tempus-aspekt. En jämförelse med ett globalt sampel (WALS) är bara till viss del möjlig, eftersom studien i WALS använder fler kategorier än ackusativa, ergativa och kluvna system, men den här studien bekräftar resultaten i de kategorier som kan jämföras. Ett dominerande mönster för kärnkasussynkretism kan observeras, med sammanfall av nominativ plural och oblik i båda numerus. / Språkkontakt och språksläktskap i Hindukushregionen, Vetenskapsrådet, Projektnummer: 421-2014-631