No description available.

By using auditory distraction as a tool, the main focus of the present thesis is to investigate the role of memory systems in human adaptation processes towards changes in the built environment. Report I and Report II focus on the question of whether memory for regularities in the auditory environment is used to form predictions and expectations of future sound events, and if violations of these expectations capture attention. Collectively the results indicate that once a stable neural model of the sound environment is created, violations of the formed expectations can capture attention. Furthermore, the magnitude of attentional capture is a function of the pitch difference between the expected tone and the presented tone. The second part of the thesis is concerned with, (a) the nature (i.e. the specificity) of the neural model formed in an auditory environment and, (b) whether complex cognition in terms of working memory capacity modulates habituation rate. The results in Report III show that the disruptive effect of the deviation effect diminishes with the number of exposures over time, and also as a function of working memory capacity. The aim of Report IV was to investigate the nature (and specificity) of the neural model formed in an auditory environment. If the neural model is fashioned around a specific stimulus then an observable increase of response latency should occur in conjunction with the deviant change. The results in Experiment 1 in Report IV, however, show that the habituation rate remained the same throughout the experiment. To further test the specificity of the neural model the modalityof the deviant event was switched (from auditory to visual and vice versa) in Experiment 3 in Report IV. The collective findings indicate that the formed neural model may be of a more general nature than previously suggested. The aim of Experiment 2 in Report IV was to investigate what properties of the sound environment underpin habituation rate, more specifically if predictability of a deviant trial facilitates the habituation process. The finding that the habituation rate was similar whether there was a fixed temporal interval between the deviant trials or a random interval suggests that the amount of occurrences (i.e. number of deviant trials) determines habituation rate, not the predictability of a deviant trial. / Denna avhandling undersöker vilken roll minnessystem har i anpassningen till förändringar i den byggda miljön. Delrapport I och Delrapport II fokuserar på frågan om regelbundenheter i den auditiva miljön används för att skapa förväntningar och prediktioner gällande framtida händelser, och vidare, om avvikelser från dessa förväntningar fångar uppmärksamheten. Sammantaget tyder resultaten på att uppmärksamheten fångas om nämnda förväntningar inte infrias. Vidare visar resultaten att magnituden av den fångade uppmärksamheten är en funktion av skillnaden mellan den förväntade tonen och den presenterade tonen. Den andra delen av avhandlingen undersöker (a) karaktären (dvs. specificiteten) av den neurala modellen och (b) om komplex kognition i termer av arbetsminneskapacitet påverkar habituation. Resultaten i Delrapport III visar att den störande effekten av den avvikande tonen minskar dels med antalet exponeringar och dels som en funktion av arbetsminneskapacitet. Syftet med Delrapport IV var att undersöka hur specifik den skapade neurala modellen är. Resultaten i Experiment 1 i Delrapport IV visar att habituationstakten förblev densamma under hela experimentet även om den avvikande tonen byttes ut under experimentets gång. Detta tillsammans med resultaten i Experiment 3 i Delrapport IV, där habituation kunde påvisas även om modaliteten av den avvikande händelsen byttes från auditiv till visuell och vice versa, indikerar att den neurala modellen är av en mer allmän karaktär än vad man tidigare trott. Syftet med Experiment 2 i Delrapport IV var att undersöka vilka egenskaper i ljudmiljön som påverkar habituationstakten. Upptäckten att takten var likvärdig oavsett om det fanns ett fast eller ett slumpmässigt intervall mellan de avvikande tonerna tyder på att det är mängden förekomster (dvs. antalet avvikande toner), snarare än predicerbarhet, som avgör habituationstakten.

I den föreliggande studien undersöktes mobilljudens effekt på minnesbehållning i klassrumsmiljö. I Studien undersöktes även vilken teori – unitary teorin eller duplex-mekanism teorin – som lämpligast förklarade mobilljudens eventuella effekter på kognitiva mekanismer. Metoden bestod i att deltagarna tittade på en kort dokumentär och därefter utförde ett minnestest, som berörde dokumentärens innehåll. Experimentgruppen fick titta på dokumentären, samtidigt som ringsignaler och aviseringsljud spelades upp under fyra perioder i dokumentären, medan kontrollgruppen inte utsattes FÖR buller. Deltagarnas hågkomst av innehållet av dessa fyra perioder prövades genom testfrågor. 27 försökspersoner deltog i experimentet, varav 11 personer var i kontrollgruppen och resten i experimentgruppen. Resultatet visade inte någon effekt av mobilljud på deltagarnas minnesbehållning. Resultatet stödjer dock duplex-mekanism teorin, vilket betyder att unitary teorin inte stöds i den föreliggande studien. Däremot, försvårar metodologiska brister och lågt antal deltagare tolkningen av resultatet. Förslag för framtida forskning inbegriper metodologiska förbättringar och undersökningsområden. / The aim of the present study was to investigate the effect of cell phone noise on memory retention in classroom environment. A second purpose of the study was to determine which theory – unitary account or duplex-mechanism account – would best explain the effect of cell phone noise on cognitive mechanisms. The method required the participants to watch a short documentary and afterwards complete a memory test, consisting of gist questions. The experiment group was simultaneously being exposed to ringtones and text message signals of a cell phone during four episodes of the documentary, whereas the control group was not exposed to noise. The participants’ memory retention of the content of those four episodes was tested via so called test items. 27 participants participated in the experiment, where 11 of them were in the control group and the rest in the experiment group. The results failed to find an effect of cell phone noise on participants’ memory retention. The results support the duplex-mechanism account, which means that the unitary account is not supported in the present study. However, methodological flaws and the small sample complicate the interpretation of the results. Recommendations for future research involve methodological improvements and research areas.