Bakgrund: Prevalensen av ledbroskskador ökar idag globalt och det finns ingen fullt kurativ kirurgisk behandlingsmetod för att återställa ledens normala funktion vid olika ledbroskskador. Detta tillsammans med att ledbrosk har en låg inneboende läkningsförmåga medför att nya behandlingstekniker behöver utvecklas, en lovande sådan är matrix-assisterad autolog kondrocytimplantation (MAKI), där tredimensionella polymermatriser, ”scaffolds”, används för att stimulera kondrocytintegration och kondrogenes. En utmaning är att framställa scaffolds med optimal komposition för detta. Polymeren chitosan har visats sig kunna ha de efterfrågade egenskaperna. Syfte: Syftet med studien var att analysera scaffoldstruktur och integration av kondrocyter i chitosan-baserade 3D-scaffolds med olika andel chitosan, cellulosa och iso-vanillin. Metoder: Kondrocyter respektive broskfragment odlades under olika tidsintervall i scaffolds med olika komposition. Snitt från odlingarna färgades in med hematoxylin-eosin, DAPI och falloidin för att kunna undersöka scaffoldstrukturen respektive identifiera förekomst av celler i scaffoldsen. Snitten analyserades i ljus- och fluorescensmikroskop och representativa bilder togs. Resultat: Scaffoldstrukturen skiljde sig mellan alla scaffolds, där låg molekylvikt av chitosan gav en mer kompakt och sammanhängande struktur än chitosan av hög molekylvikt. Celler kunde inte identifieras med DAPI i någon av scaffoldsen odlade med kondrocyter eller broskfragment. Celler sågs med falloidin i scaffolds odlade med kondrocyter under en kortare tidsperiod. Slutsats: Resultaten kan inte bekräfta att chitosan-baserade scaffolds kan främja kondrocytintegration. Scaffoldsen som användes i denna studie var möjligtvis för porösa för att bidra till tillräcklig celladhesion. Skillnad på scaffoldstruktur kunde ses men ingen slutsats kring hur struktur påverkar kondrocytintegration kunde dras.

Introduktion Autolog stamcellstransplantation är idag en vanlig behandling vid myelom och högmaligna lymfom hos patienter <65 år utan omfattande komorbiditet. Behandlingen delas upp i fem faser: induktionsbehandling, stamcellsmobilisering, stamcellsskörd, konditionering med högdoscytostatika och stamcellsåtergivning/transplantation. Initialt behandlades alla patienter som genomgick autolog stamcellstransplantation inom slutenvården under den sista behandlingsfasen, det vill säga i samband med konditionering och stamcellsåtergivning. Sedan 1990-talet har man dock på många håll i världen övergått till poliklinisk vårdform för denna patientgrupp. Detta innebär att patienten genomgår stamcellstransplantationen inom slutenvården men efter detta behandlas som öppenvårdspatient med fasta återbesök på sin hemklinik under posttransplantfasen. Poliklinisk vårdform har visat sig vara en säker, uppskattad och kostnadseffektiv vårdform som inte medför större risker för patienten och som inte ökar mortalitet och/eller morbiditet i samband autolog stamcellstransplantation. Syfte Syftet med denna studie är att undersöka om det föreligger skillnad i grad av cytostatikarelaterat fördröjt illamående och kräkningar mellan patienter som vårdats polikliniskt jämfört med patienter som vårdats inneliggande på vårdavdelning efter autolog stamcellstransplantation. Metod Studiepopulationen utgörs av 91 patienter varav 33 vårdades polikliniskt och 58 vårdades inom slutenvården efter autolog stamcellstransplantation. Patienterna fyllde i en illamåendedagbok i samband med behandlingen varpå dessa analyserades utifrån variabler gällande cytostatikarelaterat fördröjt illamående och kräkningar. Resultat Resultatet visar att de polikliniserade patienterna mår generellt bättre än de icke- polikliniserade patienterna vad gäller cytostatikarelaterat fördröjt illamående och kräkningar. Sammanfattning Föreliggande studie indikerar ett positivt samband mellan poliklinisk vårdform och lägre incidens av cytostatikarelaterat fördröjt illamående och kräkningar hos patienter som genomgår autolog stamcellstransplantation. / Introduction Treatment for myeloma and lymphoma today typically involves autologous stem cell transplantation for patients <65 years without coexisting comorbidity. The treatment consists of five stages: induction treatment, stem cell mobilisation, stem cell harvest, conditioning with high dose chemotherapy and stem cell rescue (transplantation). Historically all patients treated with autologous stem cell transplantation received treatment as inpatients but this practice has since the 1990ies, due to for instance financial reasons, gradually shifted into an outpatient approach to this line of care. Thus, for the patient the outpatient approach entails myeloablative conditioning and stem cell transplantation as inpatient followed by post transplant care as outpatient part of the home clinic’s outpatient program. Outpatient care following autologous stem cell transplantation has proven to be a safe, highly appreciated and cost effective method of care without any adverse effects on behalf of the patients with regards to clinical outcome, mortality and/or comorbidity. Objectives The aim of this study is to ascertain whether or not there is a difference in degree of chemotherapy-induced delayed nausea and vomiting between an outpatient population and an inpatient population following autologous stem cell transplantation. Methods A total of 91 patients, 33 of whom were included in an outpatient program while remaining 58 were treated as regular inpatients, participated in the study. Patients each day filled out a diary with regards to nausea and emesis during the entire treatment phase. Submitted data was then analysed concerning parameters related to chemotherapy-induced delayed nausea and vomiting. Results The result shows that the outpatient population suffers less in general than the inpatient population in terms of chemotherapy-induced delayed nausea and vomiting. Conclusion To conclude, this study suggests a positive correlation between outpatient care following autologous stem cell transplantation and a lower incidence of chemotherapy-induced delayed nausea and vomiting.

Hierbei handelt es sich um eine retrospektive Studie. Das Ziel dieser Arbeit war es zu untersuchen, ob die proximale Tibia eine geeignete Donorregion für autogene Knochentransplantate in der Mund-, Kiefer- und Gesichtschirurgie darstellt. Dabei soll die Eignung zur Rekonstruktion des Nasenrückens und zur Augmentation des Kieferknochens im Mittelpunkt stehen. Es wurden retrospektiv die entsprechenden Patientenfälle der Klinik und Poliklinik für Mund-, Kiefer- und Gesichtschirurgie der medizinischen Fakultät der Technischen Universität Dresden analysiert. Mittels exaktem Test nach Fisher, wurden verschiedene Kriterien und Faktoren auf einen statistisch signifikanten Zusammenhang mit den aufgetretenen Komplikationen untersucht. Desweiteren wurde mittels vorhandener Panoramaschicht- und Einzelröntgenaufnahmen der Knochenzugewinn im Kiefer nach der Transplantation ausgemessen. Schlussendlich ließ sich eine Komplikationsrate von 14,3% in der Donorregion und 18,2% in der Empfängerregion ermitteln. Wenn die Empfängerregionen voneinander getrennt betrachtet werden, so besteht eine Komplikationsrate nach augmentativer Rhinoplastik von 10% und nach Kieferknochenaugmentation von 25%. Der Zusammenhang zwischen dem Auftreten von Komplikationen in der Tibiadonorregion und der Anästhesieform Lokalanästhesie war statistisch auffällig, jedoch nicht signifikant (p=0,08). Die Chance Komplikationen in der Donorregion nach einer Operation in Lokalanästhesie zu erlangen war 16-fach erhöht. So stellte sich die von einigen Autoren gepriesene Transplantatentnahme in Lokalanästhesie in unserer Studie eher als kritisch heraus. Ein statistisch signifikanter Zusammenhang konnte zwischen der Jahreszeit und dem Auftreten von Komplikationen gefunden werden (p=0,04). Patienten, welche in den Sommermonaten operiert wurden, hatten vermehrt Komplikationen in der Donorregion. So sollten Transplantatentnahmen aus der Tibia nach Möglichkeit bei kühleren Außentemperaturen statt finden. Die postoperative digitale Ausmessung des alveolären Knochenzugewinns ergab einen durchschnittlichen Zuwachs von 4,2mm (Median bei 3,0mm). Es konnte anhand unserer Studie kein bedeutender Vorteil für die Tibiaregion als Spenderegion für kleinere autogene Knochentransplantate gefunden werden. Für größere Augmentationen des Kieferknochens ist es jedoch eine geeignete Spenderregion und geht für den Patienten mit vertretbaren Einschränkungen einher. Die Tibiaspenderregion erwies sich als optimal für rekonstruktive Rhinoplastiken. Dafür sprechen die Transplantatstabilität und die Zufriedenheit der Patienten mit dem ästhetischen Ergebnis nach einem Nachuntersuchungszeitraum von durchschnittlich 29 Monaten.:Inhaltsverzeichnis Abbildungsverzeichnis 3 Tabellenverzeichnis 4 Abkürzungsverzeichnis 5 1 Einleitung 6 2 Grundlagen 7 2.1 Grundlagen der Einheilung von autogenen Knochentransplantaten 7 2.2 Kieferknochenaugmentation 8 2.2.1 Indikationen und Methoden 8 2.2.2 Transplantatarten 10 2.3 Augmentative Rhinoplastik 12 2.3.1 Indikationen 12 2.3.2 Transplantatarten 12 2.4 Proximale Tibia als autogene Knochendonorregion 13 2.4.1 Anatomie der Tibia 16 2.4.2 Anatomische Orientierungspunkte an der proximalen Tibia zur Lokalisierung der Transplantatentnahmestelle 17 2.4.3 Tibiaregionen zur Transplantatgewinnung 18 2.4.4 Transplantatformen und Entnahmetechniken 19 2.5 Tibiaknochentransplantate für die Kieferknochenaugmentation 20 2.6 Tibiaknochentransplantate für die augmentative Rhinoplastik 21 3 Zielsetzung 22 4 Material und Methodik 23 4.1 Studiendesign 23 4.2 Patientenklientel 23 4.3 Statistische Methoden 23 4.3.1 Datenerfassung 23 4.3.2 Statistische Auswertung des Materials 24 5 Ergebnisse 25 5.1 Alter, Geschlecht, Anamnese 25 5.2 Durchgeführte Transplantationen 28 5.3 postoperative Nachsorge 31 5.4 postoperative Ergebnisse nach augmentativer Rhinoplastik 33 5.5 Nachfolgende Implantation in den transplantierten Knochen 33 5.5.1 Komplikationen nach der Implantation 35 5.6 Ausmessung des Kieferknochenzugewinns 35 6 Diskussion 40 6.1 Alter 40 6.2 Geschlecht 40 6.3 Rauchen und Alkohol 41 6.4 Allgemeinerkrankungen 42 6.5 Anästhesieart 42 6.6 Komplikationsraten 43 6.6.1 Komplikationsrate in der Donorregion 43 6.7 Komplikationsrate in der Empfängerregion 44 6.7.1 Komplikationen nach Kieferknochenaugmentation 44 6.7.2 Komplikationen nach augmentativer Rhinoplastik 45 6.8 Alveolärer Knochenzugewinn 45 6.9 Implantatüberlebensraten 47 Literaturverzeichnis 51

Purpose: We determined the indication, outcome and risk factors of single and multiple hematopoietic stem cell transplantation(s) (HSCT) in children and adolescents mostly with advanced disease. Methods: Forty-one out of 483 patients (8.5%; median age 9 years) diagnosed at the University of Leipzig with haematological and oncological diseases required HSCT from 1999 to 2011. Results: Patients had overall survival (OS) of 63±10% and 63±16%, event-free survival (EFS) of 57±10% and 42±16%, relapse incidence (RI) of 39±10% and 44±18% and non-relapse mor-tality (NRM) of 4±4% and 13±9% at 10-years after one or more HSCT for allogeneic and autologous HSCT, respectively. One patient in complete remission (CR)1 and five with advanced disease received two HSCT. Four of the six patients maintained/achieved CR for a median of 13 months. Three died of progression and one of NRM. Two patients had a third HSCT and one survived in CR +231 days after HSCT. Risk factors for OS and EFS were disease stage at HSCT and EBMT risk-score. Center (paediatric or JACIE accredited paediatric/adult) was not a determinant for survival. Conclusion: Paediatric single and multiple HSCT are important curative approaches for high-risk malignant diseases with low NRM. Efforts to reduce high RI remain the major aim.

Purpose: We determined the indication, outcome and risk factors of single and multiple hematopoietic stem cell transplantation(s) (HSCT) in children and adolescents mostly with advanced disease. Methods: Forty-one out of 483 patients (8.5%; median age 9 years) diagnosed at the University of Leipzig with haematological and oncological diseases required HSCT from 1999 to 2011. Results: Patients had overall survival (OS) of 63±10% and 63±16%, event-free survival (EFS) of 57±10% and 42±16%, relapse incidence (RI) of 39±10% and 44±18% and non-relapse mor-tality (NRM) of 4±4% and 13±9% at 10-years after one or more HSCT for allogeneic and autologous HSCT, respectively. One patient in complete remission (CR)1 and five with advanced disease received two HSCT. Four of the six patients maintained/achieved CR for a median of 13 months. Three died of progression and one of NRM. Two patients had a third HSCT and one survived in CR +231 days after HSCT. Risk factors for OS and EFS were disease stage at HSCT and EBMT risk-score. Center (paediatric or JACIE accredited paediatric/adult) was not a determinant for survival. Conclusion: Paediatric single and multiple HSCT are important curative approaches for high-risk malignant diseases with low NRM. Efforts to reduce high RI remain the major aim.:Bibliographic description 3 Introduction: 4 Infections 6 Veno-occlusive disease (VOD) 7 Graft rejection 7 Graft-versus Host Disease (GvHD) 8 Non-relapse mortality (NRM) 9 Relapse of the underling disease 9 Indications for HSCT 10 HSCT in Children. 10 Research questions: 12 Publication 13 Discussion 22 Future developments 25 References 26 Abbreviations 28 Summary 29 Zusammenfassung 33 Erklärung über die eigenständige Abfassung der Arbeit 38 Curriculum vitae 39 Acknowledgement 42