Den ökade digitaliseringen av världsmarknaden har gett upphov till en uppsjö nya former av avtal samt metoder för att uppnå avtalsbundenhet. Samtidigt som denna utveckling öppnat upp för företag att nå ut till en större kundkrets genom så kallade standardiserade användaravtal, har problem uppkommit i den svenska avtalsrätten att enligt gamla modeller definiera avtalen och dess uppkomst. De avtal som avtalslagens anbud-acceptmodell främst är ämnad för bygger på två jämbördiga parter som i en förhandling utväxlar viljeförklaringar i syfte att uppnå en gemensam partsvilja. I och med utvecklingen inom avtalsrätten har denna modell tänjts ut, för att kunna täcka även andra avtalstyper. Med dagens massavtal kan med visst fog framhållas att modellen har sträckts ut för långt för att den längre skall hålla. Dessa standardiserade användaravtal är i regel extensiva till sin omfattning och till följd av dess stora målgrupp, ofta från flertalet olika länder, opersonliga och ej detaljanpassade för respektive lands lagstiftning. Den gemensamma partsviljan som utgjorde kärnan i avtalsbindningen enligt den ursprungliga modellen blir i dessa avtal svår att utröna. Nya grundelement måste till för att i enlighet med avtalsrätten kunna definiera dessa som giltiga avtal. Sammantaget påvisar uppsatsen, genom huvudsakligen tre problemframställningar, vilka element som utgör grunden för ett bindande avtal, där begreppet medvetenhet – kontrahentens befogade uppfattning om avtalets existens samt de rättigheter och skyldigheter avtalet medför – tillförs de tre typiska byggstenarna för en viljeförklaring: viljan, förklaringen samt intrycket. Vidare diskuteras och analyseras de följdproblem de standardiserade användaravtalen ur avtalsrättssynpunkt medför, vilket resulterar i slutsatsen att utställaren av användaravtalet i största möjliga mån bör verka för att främja sin medkontrahents medvetenhet, till exempel genom sammanfattande av de villkor av störst dignitet för avtalet.

I det digitala samhället pågår en ständig utveckling, och konsumenter ingår mer och mer avtal på internet. Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, (fortsättningsvis, avtalslagen eller AvtL) tilkom för mer än 100 år sedan. Det traditionella sättet att ingå avtal mellan avtalsparterna är i pappersform genom att ena parten lämnar ett anbud som följer av en accept av motparten. Idag har utvecklingen gått framåt och det är idag vanligare att konsumenter ingår avtal på internet genom att acceptera avtalsvillkor som är utformade som standardavtal. Anledningen till det är att standardiserade avtal gör det möjligt för näringsidkaren att nå ut till en större kundkrets och således inte behöver upprätta individuella avtal i varje avtalsförhållande. Det är därför förmånligt att tillämpa standardavtal mellan näringsidkare och konsument. Konsumenter accepterar och ingår dagligen avtal på internet genom att godkänna avtalsvillkor eller användarvillkor för att få tillgång till en hemsida, det sker främst genom clickwrap-avtal.1 En konsument kan även bli bunden av ett avtal utan att acceptera avtalsvillkor genom, s.k browsewrap-avtal. 2Det är vanligt att konsumenter godkänner villkor på internet utan vetskap om att de har ingått ett avtal. Konsumenter binder sig till avtal på internet genom ett enkelt knapptryck eller genom att enbart besöka hemsidan. Om villkoren som konsumenter accepterar anses oskäliga finns det möjlighet att tillämpa det tvingande ogiltighetsreglerna i avtalslagen för att jämka eller ogiltighetsförklara hela eller delar av avtalet. I uppsatsen analyseras frågan i vilka fall en konsument anses juridisk bunden av ett avtal på internet samt hur domstolen bör gå tillväga vid tolkning av elektroniska avtal med hjälp av avtalsrättsliga tolkningsprinciper. Slutligen analyseras vilka ogiltighetsgrunder i avtalslagen som kan tillämpas på elektroniska avtal som bedöms oskäliga. För att undersöka vilka avtal eller avtalsvillkor som kan bedömas oskäliga gentemot konsumenten tillämpas även lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (1915:218) (AVLK) samt lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen eller DAvtL). Uppsatsen avslutas med en slutsats kring våra egna reflektioner på området där vi kommer fram till att det inte finns ett entydigt svar kring vilka avtalsrättsliga bestämmelser och principer som är tillämpbara på elektroniska avtal. Det har lett till att dagens digitala samhälle har skapat ett behov av en förnyad avtalslag som är mer anpassad för avtal som ingås på internet.