Vara förälder till ett barn som är inneliggande på ett sjukhus är komplicerat, svårt och upplevs olika av föräldrar. Isolering kan orsaka stress och leda till kontroll-, informations- och kommunikationsbehov. Syftet med studien var att beskriva föräldrars upplevelser av att vistas i isoleringsrum vid vård av sina barn på sjukhus. Studien har en deskriptiv kvalitativ design. Resultatet visade att föräldrarna kände sig besvärliga och var rädda för att störa när de behövde be om hjälp. Vikten av att personalen såg föräldrarna framkom och brister fanns gällande information och kommunikation. Information kring avlastning, planering och sysselsättning saknades. Isoleringsrummen beskrevs som sterila och saknade värme och hemtrevnad. Sysselsättning bidrog till att underlätta isoleringen men föräldrarna tyckte ändå det var svårt att underhålla barnen. Föräldrarna kände sig instängda då de inte kunde lämna rummet vilket bidrog till oro och tankar kring barnets hälsa. Avlastningen som föräldrarna fick varierade och stöd var betydelsefullt. Vidare forskning om avlastningens betydelse samt hur personalen kan förändra föräldrars upplevelse av att känna sig besvärliga skulle kunna vara till nytta för föräldrar, barn och personal och frambringa nya rutiner. / To be a parent of a child who is being cared for in hospital is complicated and difficult and affects each parent differently. Isolation can cause stress to the parents and lead to a further need for control, information and communication. The purpose of this study was to describe how parents experienced staying in a hospital isolation room with their children when the children were being cared for in hospital. The study has a descriptive qualitative design. The study showed that the parents felt awkward and worried about asking for help when they needed it. The parents placed an importance on being seen by the staff and there was a lack of information and communication. There was no information available about how to receive help, the planning process and also how to keep oneself occupied. The isolation rooms were described as sterile, cold and lacking a homely feel. Having something to do made the isolation easier to cope with however the parents still found it difficult to keep the children entertained. The parents felt trapped when they were not able to leave the room which resulted in a constant focus on the health of the child and this in turn led to an increased anxiety level. The level of help given to the parents varied and support was considered important. Further research into the importance of help available for parents, as well as how staff members could change the awkwardness parents feel, would be useful for parents, children and staff members, and may encourage new routines.

The aim of this Bachelor`s thesis is to examine what librarians who work with a biblioterapeutic method called ”Reading club” at a Swedish children´s hospital, think of their own professional identity. I have collected the data for the thesis with help from qualitative, semi-structured interviews and then analyzed the material I gathered by dividing the answers into different themes. In the analysis I then used the themes to structure my work. I have built my results on the theory in Andrew Abbott’s book The system of professions, about how professions clams jurisdiction in different arenas (1988). The librarians in my study describe that their working place, tools and the way they approach the children and youth at the hospital has changed since they started to work with the Reading club. They can clearly see that the reading sessions bring “KASAM” (which means a sense of coherence) to the children. Now, their most important tool is the book and they see it as if the book itself carries KASAM- potential. They have a close cooperation with the play therapy and have made it from the wards in to the rooms of the sickest children. Even though they describe their work as “bibliotherapeutic” they hesitate to call themselves bibliotherapists. To make distance towards nearby occupations they systematically evaluate their work and develop methods to define themselves and their work.

Utifrån ett barnkulturellt perspektiv, som framhåller leken som ett kulturuttryck, är studiens syfte att undersöka och nå en djupare förståelse för den kommunikation vilken uppstår i möten mellan barn, som vårdas och/eller är inlagda under kortare eller längre tid på Astrid Lindgrens barnsjukhus, och Glädjeverkstans sjukhusclowner. Studien vilar på en barndomssociologisk grund och hämtar inspiration från psykoanalytiska, kommunikations-teoretiska och filosofiska synsätt på lek, vilka belyser lekens tillblivelse, innebörd och mening. I ett etnografiskt fältarbete, med observationer som huvudsaklig metod, har tio verksamma sjukhusclowner studerats i deras kommunikationer med barn som vårdas och/eller behandlas på barnsjukhuset. För att förstå mening och innebörder i den studerade kontexten har ett hermeneutiskt tolkningsförfarande tillämpats genom hela forskningsprocessen. Det insamlade materialet visar hur det uppstår ett symboliskt och skapande mellanområde i anknytningen mellan barnen och clownerna där fantasin dominerar och lekandet tar form. Leken framkommer som en livsform, en frizon, i vilken smärta, ångest och tristess ger intryck av att ersättas av glädje, skratt och avspänning för en stund. Utgångspunkten för kommunikationerna är clownernas lyhörda och empatiska inlyssnande av det unika barnets förmåga, villkor och önskemål i stunden. Studien synliggör vidare att den form av lek som uppstår har en estetisk form. Genom konstnärliga kommunikationsmedel; språk, musik, ljud, trolleri, sång, dans, mimik, rörelse, rytmik och clownernas rödmålade näsa, deras karaktäristiska kläder samt detaljerade och uttrycksfulla accessoarer skapas en lekfull dialog mellan barn och clowner. Clownernas sinnliga, kroppsliga och verbala metakommunicerande blir sålunda ett kreativt och fantasifullt förhållningssätt till verkligheten och vardagen på barnsjukhuset. Studien lyfter fram clownernas livsbefrämjande barnperspektiv med lekfullheten (fantasin), livsglädjen och hoppet som uttryckliga markörer. Utöver detta bidrar studien med en fördjupad förståelse om kommunikationernas barnkulturella värde genom att lyfta fram hur barnens egna villkor, uttryck och perspektiv bejakas i en improviserad, rörlig, överskridande och glädjefylld karnevalisk form av lek.