Att använda inkontinensskydd innebär ett lidande för den äldre patienten och en betydande kostnad för samhället. Detta kan med olika insatser i omvårdnad påverkas och förbättras. Urininkontinens är ett problem där prevalensen tenderar öka då äldre personer flyttar in på vård- och omsorgsboende. Efter inflyttning till vård- och omsorgsboende ska patienten få en vård- och genomförandeplan upprättad, gällande insatser som patienten är i behov av. Syftet med studien är att undersöka hur patientens problematik med urininkontinens dokumenteras i vårdplanen och hanteras på vård – och omsorgsboende i genomförandeplanen. Frågeställningar som är kopplade till syftet: Hur journalförs och dokumenteras patientens urininkontinens i vårdplanen? Hur är omsorgsbehovet i genomförandeplanen utformat? Och hur relateras vårdplanen till genomförandeplanen? Metoden som användes i studien är en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats av vård - och genomförandeplaner. Vidare undersöktes genom granskning av dessa dokument om överensstämmelse förekommer mellan dem. Resultatet visar att flertalet patienter inte har en upprättad vård- och genomförandeplan om urininkontinens och hur omvårdnaden kring patientens besvär med urininkontinens ska utformas. Samstämmigheten mellan vård- och genomförandeplaner visar på att det finns brister. Vidare visas behovet av basala utredningar och tydligare beskrivningar av omvårdnadsåtgärder. Det finns ett behov av att utveckla omvårdnaden av patienter med urininkontinens genom utbildning och utveckling av arbetsrutiner. Tvärprofessionellt samarbete och arbete med olika kvalitetsregister kan utvecklas och förbättras

Bakgrund En demenssjukdom är inte möjlig att bota men man kan lindra symtom och förbättra livskvaliteten för den drabbade individen under förutsättning att patienten har genomgått en utredning för att säkerställa sjukdomens typ och stadium. I dagsläget är utredningstiderna för basalutredning i primärvården långa vilket skapar påfrestning både för patienten och dennes anhöriga. Syfte Det övergrippande syfte var att skapa förutsättningar för att patienten med demenssjukdom skulle kunna få rätt vård tidigare för att kunna ha ett bra liv med god livskvalitet. Det specifika syftet var att förkorta utredningstiden vid basal utredning i primärvården till 12 veckorsperiod. Syftet med studien var att belysa medarbetarnas erfarenheter av förbättringsarbetet samt anhörigas upplevelser av utredningsprocessen.  Metod I förbättringsarbetet användes PDSA hjul vid ändring av arbetssättet gällande bokning av läkartider för patienter med misstänkt demens. Semistrukturerad fokusgruppsintervju användes i studien. Resultat Andelen utredningar avslutade inom 12 veckor ökade från 62 % till 93 % och från 61 % till 95 % på respektive vårdcentral. Medarbetarna ansåg teamarbete och samarbete över gränser som en förutsättning för att kunna effektivisera utredningsprocessen. Anhöriga upplevde processen som smidig, och snabba diagnoser skapade möjligheter till snabbare vård- och omvårdnadsinsatser vilket ledde till en bättre vardag för både patienten och dennes anhöriga. / Background Dementia is not curable, although provided adequate examination one can relive symptoms and improve the quality of life of patients. However, the excessive time taken for basic assessment in Swedish primary care today is causing distress for the patient and their kin. Purpose The overall purpose of this improvement project was to enable earlier care for dementia patients, thus improving their quality of life. The specific purpose was to enable diagnosis or completed assessment within 12 weeks. The project also analysed the experience of staff during the project, as well as the experience of the patients’ relatives throughout the assessment process. Method A PDSA cycle was implemented when adjusting working methods related to booking of appointments with physicians. Semi-structured focus group interviews were also used.     Results The number of cases completed within 12 weeks increased from 62% to 93% and 61% to 95% at the two health centers respectively. Staff saw improved collaboration between teams and units as a key success factor. Patients’ relatives experienced the assessment process as smooth, and that shorter process times led to improved quality of life for the patient and their kin.