Patienter med illamående finns överallt i hälso- och sjukvården. Illamående är vanligt efter kirurgi och anestesi, liksom vid cytostatika- och strålbehandling. Även vid graviditet är illamående ett känt faktum. Komplementär medicin kan användas som komplement till den traditionella skolmedicinen. Sjuksköterskan ska bidra med sin kunskap i det specifika omvårdnadsarbetet för att kunna lindra det lidande som illamåendet innebär. Syftet med litteraturstudien var att beskriva komplementära behandlingsmetoder mot illamående hos vuxna. Studien är gjord som en systematisk litteraturstudie. De komplementära behandlingsmetoder som identifierades och utgör kategorier i resultatet var Non-invasiv akustimulering, Invasiv akustimulering och Behandling med ingefära. Invasiv akustimulering har god effekt på illamående medan effekten av non-invasiv stimulering har tveksam effekt. Akustimulering med elektricitet, oavsett om den är invasiv eller non-invasiv, har effekt på illamående. Även behandling med ingefära lindrar olika typer av illamående. Komplementära behandlingsmetoder mot illamående har i stor utsträckning effekt men placeboeffekten kan i vissa fall inte uteslutas. Komplementära behandlingsmetoder mot illamående vid vård i livets slutskede är inte undersökt i någon större omfattning och därför skulle det vara ett angeläget område att forska vidare inom.

Syften med studien var att undersöka hur vårdgivare definierar en ätstörning, hur de anser ortorexi skilja sig från andra ätstörningar, vilka faktorer de anser kan leda till ortorexi och vilka behandlingsmetoder som används för ortorexi. Studien gjordes med en kvalitativ metod på fem vårdgivare från olika behandlingscenter. En intervjuguide baserad på Theory of Planned Behavior (Ajzen, 2005) och Self-Determination Theory (Deci & Ryan, 1985) användes. Resultatet visade att ortorektiker har tvångsmässiga tankar att äta rätt och ren kost och att det finns flera underliggande faktorer till att en individ drabbas av ortorexi som tillexempel låg självkänsla, tidigare psykiska trauman eller omgivningen. Behandlingen anpassas till den enskilda individen med flera olika behandlingsmetoder och sker antingen individuellt eller i grupp. Idag behövs mer forskning för att ortorexi ska bli diagnostiserad.

<p>Syftet med denna undersökning har varit att få en ökad kunskap om de behandlingsmetoder för våldsamma män i nära relationer som används i två mellanstora kommuner samt hur man i dessa kommuner mer övergripande ser på männens våld. Tidigare forskning visar att den dominerande behandlingsformen internationellt för denna problematik är KBT och att trenden är liknande i Sverige. Detta utifrån området våld i nära relationer. Våra teoretiska utgångspunkter har varit kognitiva personlighetsteorier och strukturell-teori med kulturell och feministisk syn. Vi har använt oss utav en kvalitativ studie där vi intervjuat myndigheter såsom Polisen, Socialtjänst, Brottsofferjouren, Frivården, Kvinnojour och Länsstyrelsen i Östersund och Luleå kommun. Genom detta har vi undersökt hur de tillgodoser dessa mäns behov av behandling. Vårt resultat visar på stora brister av insatser och åtgärder i båda kommunerna. Endast i en av de båda kommunerna fanns någon egentlig behandling för männen och den var dessutom begränsad. Det krävs dessutom en helhetssyn där även mannen uppmärksammas. Våld i nära relationer är ett stort och kostsamt samhällsproblem och det är kommuner och myndigheter som bär ansvaret för alla samhällsborgare. Förstår man och ser mannens behov av behandling är det lättare att komma åt problemet och minska risk för återfall, vilket också gynnar kvinnorna och barnen. Studien har också visat på ett behov av vidareutveckling av behandlingsmetoder och att man inte enbart bör använda sig utav den dominerande KBT behandlingen, man behöver bredda perspektiven.</p>

<p>Forskning vad gäller självhjälpsgrupper och dess faktiska verkan är överlag begränsad och trots flera års forskning finns det fortfarande ingen behandling som ger mycket goda resultat för många patienter med anorexi. Vetenskaplig utvärdering av olika behandlingsmetoder saknas i stor utsträckning och en genomgång av den vetenskapliga litteraturen visar att det inte finns några läkemedel med dokumenterad effekt vid anorexi. Varför bildas självhjälpsgrupper? Varför räcker det inte med de professionella behandlingsmodellerna? Dessa frågor ämnar jag att finna svar på i min uppsats. Jag har forskat kring professionella behandlingsmetoder samt självhjälp. Mina kärnfrågor i uppsatsen är: vilka olika professionella behandlingsmetoder finns och vad är självhjälp? Jag har valt en kvalitativ ansats på min uppsats. Jag vill beskriva, förklara och jämföra självhjälpsgrupper för anorexi och deras sätt att se sjukdomen och hur de arbetar för att ta sig ur den. Detta i förhållande till professionella behandlingsmetoder. Mina bakgrundsstudier med förklaringsmodeller av anorexi och tillgängliga professionella behandlingsmodeller har jag gjort genom en systematisk genomgång. Min studie görs enligt kvalitativ metod och genom en systematisk beskrivning. Jag har också gjort en systematisk sökning av de tillgängliga litteraturer som finns på biblioteket respektive Internet. Självhjälpsgrupper bör ses som ett komplement till de professionella behandlingsmetoderna snarare än ett alternativ, och man bör inte utesluta en professionell behandling för att istället vara med i en självhjälpsgrupp. Däremot bör man absolut inte underskatta den kraft och styrka det kan ge, att träffa andra människor i samma situation. Att samtala om det gemensamma problem man har, stötta varandra och känna gemenskap är en stark drivkraft i kampen att bli frisk från anorexi</p>

<p>Syftet med studien var att undersöka hur och i vilket syfte arbetsterapeuter använder musik i behandling. För att besvara syftet valdes en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer genomfördes. Sex yrkesverksamma arbetsterapeuter intervjuades. Intervjuerna analyserades och resulterade i nio kategorier: <em>Att uppnå välbefinnande, Att uppnå känsla av kompetens, Att stimulera till aktivitet, Att uppmuntra social kontakt, Att skapa lugn, Att minska smärta, Att träna och bibehålla fysiska funktioner, Att träna och bibehålla kognitiva funktioner</em> och <em>Att skapa struktur i en aktivitet.</em> Sammanfattningsvis visar denna studie att arbetsterapeuterna tyckte att musik var ett lättillgängligt och bra medel i behandling samt att det gick att använda för de flesta patientgrupper. Ofta var syftet att patienter skulle få göra något lustfyllt och roligt, påminnas om att de klarade att utföra och stimuleras till att utföra aktiviteter. Musik användes för att skapa social kontakt och gemenskap. Som smärtlindring var musik effektivt då det tog bort fokus från smärtan. Det visade sig även att musik motiverade till rörelse och användande av kognitiva funktioner. Lugn och rogivande musik användes för att uppnå avslappning. Det framkom i resultatet att musik kunde användas för att skapa struktur i aktivitet. I slutsatsen uppmuntras vidare forskning kring musik som struktur i aktivitet då författarna inte hittat tidigare studier om det. </p>

<p>Introduktion: Tandvårdsrädsla är ett problem som inte verkar avta trots modernare behandlingsmetoder. Mellan 4-20% av världens befolkning lider av tandvårdsrädsla. Tandvårdsrädslan har en multifaktoriell bakgrund, vanligast anges smärtsamma minnen från barndomen och traumatiska tandvårdsupplevelser senare i livet. Hur de tandvårdsrädda hanterar sin situation beror på ett antal psykosociala faktorer i samverkan. Syfte: Att beskriva vilka kliniskt prövade metoder som finns för att få patienter med tandvårdsrädsla att acceptera och fullfölja tandvårdsbehandling. Frågeställningar: 1) Vilka olika behandlingsmetoder förekommer för att underlätta behandling av tandvårdsrädda patienter inom tandvården? 2) Hur skiljer sig behandlingsmetoderna för tandvårdsrädda barn respektive vuxna? Metod: Systematisk litteraturstudie. Resultat: De granskade artiklarna visar att de flesta barn som fick beteendevetenskaplig terapi klarade att genomgå tandvårdsbehandling. Den vanligaste behandlingsstrategin var "tell-show-do". Även hos vuxna fungerade beteendevetenskapliga metoder bäst. Kognitiv terapi gav bra resultat på sikt. Sedering eller behandling under narkos är vanligt vid tandvårdsrädsla hos barn. Även för vuxna kan sedering användas i exempelvis akuttandvård. Enbart sedering med farmaka ger dock ingen bestående förbättring av tandvårdsrädsla, varken hos barn eller vuxna. Slutsats: De psykologiska metoderna ensamma eller i kombination med sedering ger på sikt den bästa effekten när det gäller att minska tandvårdsrädslan.</p>

<p><p> </p><p> </p></p><p> </p><p> </p><p><p><p> </p><p> </p></p></p><p> </p><p><strong><strong><p>Introduktion:</p></strong><p> </p></strong>Tandvårdsrädsla är en av de vanligaste rädslorna/fobierna i den industrialiserade delen av världen. Problemet är vanligare bland barn i latensåldern, ungdomar och unga vuxna än hos vuxna och tycks inte reduceras trots moderna behandlingsmetoder.Tandvårdsrädslans etiologi är komplex och har visat sig korrelera med faktorer som ålder, kön, besöksvanor inom tandvård, tidigare smärtsamma upplevelser, tandläkarens uppfattning, oral hälsa och psykosociala faktorer. <strong>Syfte: </strong>Syftet var att beskriva olika behandlingsmetoder av tandvårdsrädsla vid behandling av tandvårdsrädda barn i latensåldern.<strong>Metod: </strong>Studien genomfördes som en systematisk litteraturstudie. <strong>Resultat: </strong>Resultatet bygger på 16 kvantitativa artiklar. Dessa visade att det fanns många olika psykologiska och farmakologiska behandlingsmetoder för att behandla tandvårdsrädda barn i latensåldern. Psykologiska behandlingsmetoder kunde effektivt minska rädsla. Den mest använda psykologiska metoden var tell-show-do. Farmakologiska behandlingsmetoder med bensodiazepiner användes ofta för att få barn att samarbeta. Sedering med lustgas samt sedering med allmänanestetika reducerade barns tandvårdsrädsla. <strong>Slutsats: </strong>Det fanns väl fungerande behandlingsmetoder som kunde användas för att hjälpa barn att hantera sin ångest och rädsla och för att minska negativt beteende som kunde störa tandvårdsbehandlingen.</p>

No description available.

Introduktion: Tandvårdsrädsla är ett problem som inte verkar avta trots modernare behandlingsmetoder. Mellan 4-20% av världens befolkning lider av tandvårdsrädsla. Tandvårdsrädslan har en multifaktoriell bakgrund, vanligast anges smärtsamma minnen från barndomen och traumatiska tandvårdsupplevelser senare i livet. Hur de tandvårdsrädda hanterar sin situation beror på ett antal psykosociala faktorer i samverkan. Syfte: Att beskriva vilka kliniskt prövade metoder som finns för att få patienter med tandvårdsrädsla att acceptera och fullfölja tandvårdsbehandling. Frågeställningar: 1) Vilka olika behandlingsmetoder förekommer för att underlätta behandling av tandvårdsrädda patienter inom tandvården? 2) Hur skiljer sig behandlingsmetoderna för tandvårdsrädda barn respektive vuxna? Metod: Systematisk litteraturstudie. Resultat: De granskade artiklarna visar att de flesta barn som fick beteendevetenskaplig terapi klarade att genomgå tandvårdsbehandling. Den vanligaste behandlingsstrategin var "tell-show-do". Även hos vuxna fungerade beteendevetenskapliga metoder bäst. Kognitiv terapi gav bra resultat på sikt. Sedering eller behandling under narkos är vanligt vid tandvårdsrädsla hos barn. Även för vuxna kan sedering användas i exempelvis akuttandvård. Enbart sedering med farmaka ger dock ingen bestående förbättring av tandvårdsrädsla, varken hos barn eller vuxna. Slutsats: De psykologiska metoderna ensamma eller i kombination med sedering ger på sikt den bästa effekten när det gäller att minska tandvårdsrädslan.

No description available.