No description available.

Det är inte alltid företagen går med vinst utan det händer att ett beskattningsår slutar med en förlust. Lagstiftningen i Sverige och även internationellt tillåter företagen att spara denna förlust till ett år med vinst vilket resulterar i ett lägre skattemässigt resultat. I det fall flera beskattningsår slutar i förlust får de läggas till tidigare förluster och sparas ackumulerade för att rullas framåt på obestämt tid. Reglerna avseende förlustutjämning har funnits lagstadgat sedan 1960 och de resonemang som finns i föregående utredningar gäller i mycket fortfarande idag. Idag återfinns reglerna för denna förlustreglering, underskottsavdrag, i  Inkomstskattelagens (1999:1229) 40:e kapitel och har sedan införandet genomgått många förändringar i form av både förenklingar och spärrande lagstiftning. Grunderna i lagstiftningen finns dock kvar i dagens lagstiftning avseende metoder och förhållningssätt. Lagstiftaren vidhåller sin ståndpunkt medan flera aktörer på marknaden som är kunniga på området ifrågasätter vissa förhållningssätt och regleringar främst i form av spärrlagstiftning. Regelverket har ett allmänt rykte om sig att vara krångligt och svårtolkat men dess konstruktion försvaras av lagstiftaren genom att det krävs så pass avancerad lagstiftning för att uppfylla grundsyftet med spärrlagstiftningen, att hindra handeln med s.k. skalbolag. Spärrarna i lagstiftningen aktiveras av förändringar i ägarkonstruktionen vid förvärv av andelar i ett underskottsföretag. Det finns flera alternativ till resultatutjämning som tillämpas och tillämpats av flera länder internationellt sett och de svenska utredningarna alla fokuserat på samma metod – förlustavdrag genom carry forward. Metoden innebär att ett beskattningsårs förlust får sparas genom att rullas framåt och kvittas mot ett efterföljande års positiva resultat. Förutom denna metod finns även två andra sätt att genomföra ett förlustavdrag. Det finns en metod som innebär utjämning bakåt i tiden, carry back, samt en fullständig metod, recoupment, som leder till en negativ skatt för ett förlustår. En av huvudorsakerna till svårigheterna med tillämpningen av lagen anses ligga i de många odefinierade och tvetydliga begrepp kapitlet innehåller. Det saknas sedan tidigare tydliga definitioner av deras innebörd i förarbeten vilket leder till problem vid tolkningen av reglernas verkan. Ramen för regelverket har istället i mångt och mycket klargjorts genom praxis vilket i huvudsak reglerar tillämpningen av detta kapitel i Inkomstskattelagen (IL). För att förhindra möjligheten till undandragande av skatt genom handel med förlustbolag, skalbolag, infördes även en spärrlagstiftning. Regelverket innebär att i de fall andelar motsvarar bestämmande inflytande förvärvas aktiveras en spärr. Det gäller främst för det förvärvade bolagets underskott från tidigare beskattningsår. Spärrarna består av dels en beloppsspärr baserad på förvärvsbeloppet samt dels en koncernbidragsspärr som hindrar möjligheten till utjämning genom koncernbidrag. Valet av utjämningsmetod gjordes 1958 under den utredning som föregick lagstiftningen 1960. Fortsättningsvis håller efterföljande utredningar fast vid samma metod trots att det gått många år sedan dess och att utvecklingen både nationell och internationellt genomgått stora förändringar. Vårt förhållningssätt till verksamheter har även förändrats och handeln sker inte enbart inom landets gränser utan även till stor del internationellt. Vi ingår även numer i ett samarbete, EU, som förutsätter att medlemmarna ska arbeta över länders gränser och främja ett unisont klimat. Kanske borde det även innebära en översikt över lagstiftning som skiljer sig från andra länder som är våra konkurrenter för att om möjligt öka våra konkurrensfördelar till att komma närmare deras lagstiftning. Rättsläget för avdragsrätten av tidigare års underskott bestäms i stor mån av praxis på området. De begrepp som styr tillämpningen av regelverket saknar stundom helt definition även i de förarbeten som föregått stiftandet. Kritiken för detta är omfattande inom doktrinen eftersom reglerna blir svåra att överskåda och tillämpa. Den förenkling som var syftet med skattereformen som inleddes i slutet av 1980-talet syns inte i detta regelverk. Bristen på definitioner och förklaringar gör att tolkning även måste sökas inom andra områden och på så vis bilda praxis på området. Området är krångligt och det är stundtals svårt att tolka verkningarna av ett agerande tillfredställande. Det räcker inte på långa vägar att låta sig ledas av kapitlets paragrafer utan ett måste att läsa in sig på den omfattande praxis som finns inom ämnet. Som ett led i denna problematik innebär det att området är mycket konsultvänligt som i vissa fall ändå kräver förhandsbesked för att säkerställa bedömningen av förvärvet eller omstruktureringen.

Trots en rättsutveckling som pågått sedan början av 2000-talet råder fortfarande viss oklarhet rörande möjligheterna att enligt unionsrätten pröva en nationell lagstiftning mot den fria rörligheten för kapital. För tillämpningen av ändamålstestet saknas tydliga riktlinjer både vad gäller definitionen av begreppet definitivt inflytande och betydelsen av lagstiftarens vilja med den ifrågavarande nationella lagstiftningen. Min tolkning, som alltså i huvudsak bygger på rättsfallen Lasertec och Itelcar, är att begreppet definitivt inflytande inte kan knytas till en exakt procent av ägandet i ett annat bolag. Genom en jämförelse av flera avgöranden från EU-domstolen tycks dock slutsatsen kunna dras att ett definitivt utövande typiskt sett följer av en ägarandel om 25 %. Samtidigt ger ordalydelsen i domstolens resonemang i till exempel Itelcar vid handen att ett innehav om ner till 10 % kan ge ett definitivt inflytande i kombination med andra faktorer, men inte i sig. Det är heller inte omöjligt att detsamma gäller ännu mindre innehav. I och med att definitivt inflytande kan utövas vid mindre innehav än 25 % måste det också vara möjligt för nationella lagstiftningar att tillämpas på sådana innehav utan att för den sakens skull kunna angripas med den fria rörligheten för kapital.  Det sagda innebär att en lagstiftning, likt den i Lasertec, som är tillämplig på ägarandelar om 25 %, eller mindre andelar men där ett sådant inflytande som generellt följer av en sådan ägarandel likväl kan utövas, ska anses ha som ändamål att tillämpas på situationer där definitivt inflytande föreligger och ska därför inte prövas mot den fria rörligheten för kapital. Att tillämpningen av lagstiftningen utgår från en ägarandel om 25 % visar att lagstiftaren haft som avsikt att lagstiftningen ska tillämpas i situationer där ett sådant inflytande som motsvarar det som typiskt sett följer av en sådan ägarandel kan utövas. En lagstiftning likt den i Itelcar, som i stället som utgångspunkt för tillämpning förutsätter ett innehav om 10 % kan dock inte sägas ha som ändamål att endast tillämpas på ägarandelar som ger ett definitivt inflytande. Det inflytande som typiskt sett kan utövas vid ägarandelar om 10 % kan nämligen inte anses vara definitivt. De svenska ränteavdragsbegränsningsreglerna kräver för sin tillämpning att åtminstone ett väsentligt inflytande kan utövas över det räntebetalande företaget. Vad ett väsentligt inflytande närmare innebär är inte helt entydigt, men tycks avse ägarandelar om minst 40 %. Det är dock tydligt att även andra omständigheter än storleken på ägandet kan beaktas. Vid innehav under 40 % måste således ett väsentligt inflytande kunna påvisas på annan grund för att lagstiftningen ska vara tillämplig. Mot bakgrund av det ovan sagda är min slutsats att de svenska ränteavdragsbegränsningsreglerna inte kan prövas mot den fria rörligheten för kapital. Då förarbetsuttalanden antyder att det inflytande som ska kunna utövas ska motsvara en ägarandel om 40 %, måste ändamålet med lagstiftningen anses vara att den endast ska tillämpas i situationer där ett definitivt inflytande föreligger. Att lagstiftningen även kan komma att tillämpas vid mindre innehav ändrar inte denna bedömning, då detta har godkänts av EU-domstolen i Lasertec. Jag har visserligen dragit en annan slutsats än Ohlsson rörande tillämpligheten av den fria rörligheten för kapital på de svenska ränteavdragsbegränsningsreglerna, men jag delar hans uppfattning att en svensk domstol bör inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen för att få frågan avgjord. Det skulle dessutom ge EU-domstolen en möjlighet att ytterligare förtydliga tillämpningen av ändamålstestet i tredjelandssituationer.