Essän handlar om hur min bildningsresa har gått från en förort till Stockholm och vad som hänt mig på min bildningsresa till Linnéuniversitetet. Från betong till en grönskande stad. Funderingar om tyst kunskap och mitt yrkeskunnande som lärare och pedagog och vad som hänt under vägen och vad som påverkat mina val.

A new form of foreign travel called “voluntourism” has emerged in Sweden. In advertisements that invite to “make a difference”, travel agencies promote short- term aid opportunities at for example orphanages or schools in Africa, Asia, and Latin America. International volunteer work is nothing new. Rather, the volunteer agencies have entered an old and established organizational field. Using theories of new institutionalism and the analytical phrase “the story about”, this thesis investigates the way international aid work originated and evolved, and how commercial volunteer agencies entered the field. The thesis is partly based on historical data from organizational reports, biographies of aid work icons, and interviews with volunteers active during the 1960s and 1970s. Additionally, it makes use of contemporary data from interviews with representatives from volunteer travel agencies and volunteers. It also includes an analysis of how the travel agencies present their business operations on their websites. The thesis concludes that travel agencies apply the common perception of international aid work’s characteristics when marketing volunteer travels. This common perception can be traced through the evolution of international aid work. Travel agencies attract volunteers by offering access to this exclusive field. The volunteers are well-educated young women from middle class families. They are looking for experiences from international aid work, perspective on their own lives, and first-hand knowledge of local and traditional societies in poor countries. Nevertheless, due to the esteem in which the organizational field is viewed, a brief period spent as an aid worker is considered a desirable qualification for a job applicant. I interpret volunteer travel as a “grand tour”.

Modernitet har ofta skildrats i litteraturhistorien med hjälp av en sammanbindning mellan panoramavy och bildningsresa. Ettsärskilt narrativ återkommer i sådana berättelser: protagonisten kämpar för att hitta genom storstadens myllrande gator, blir så småningom bekant med democh fullföljer därmed sin bildningsresa. Detta symboliseras genom en panoramavy över staden. Uppsatsen undersöker Hassan Loo Sattarvandis Still (2008), vilken använder panoramavyn i sin skildring av Stockholmsförorten Hagalund men tematiserar monotoni i stället för den förändring som tematiseras i skönlitteratur om moderniteten. Syftet med uppsatsen är att diskutera i vilken utsträckning denna kontrast beror på stadsplaneringen i Hagalund och vad ett sådant samspel mellan monotoni och miljö innebär för skildringen av modernitet. Genom geokritisk metod, vilken analyserar hur miljön påverkar berättelsen genom karaktärers rörelsemönster, framträder stadsplaneringen som gemensam komponent mellan de återkommande panoramavyerna, moderniteten, bildningsresan, flanerande och slutligen monotonin som tematik. Stadsplaneringen i romanen är nämligen utformad för att stävja moderniteten, och förlagan till utformningen härrör ur panoramavyn som uttryck för kontroll. Detta resulterar i att protagonisten i Still flanerar i cirklar och aldrig kan fullfölja sin bildningsresa, vilket symboliseras med en konstant panoramavy. Monotonin som tematik integreras och binds således till romanens miljö för att uttrycka segregation, avsaknad av utvecklingspotential och en avstannad modernitet. Uppsatsens bidrag består i en ny läsning av romanen, i vilken tematiken är bunden till sin miljö, som bör skänka nytt ljus till svensk arbetarlitteratur och läsningar av förortsskildringar i stort.