Denna studie är en undersökning av språket kring kön, kropp och kvinnlighet inom samtida svensk gudinnereligiositet, samt en diskussion av förhållandet mellan detta språk och feministiska respektive patriarkala föreställningar och värderingar. Undersökningen bygger på samtal kring symbolen ”Gudinnan” med utövare av gudinnereligiositet. I min studie sätter jag in de analyser som växer fram i samtalen i en större gudinnereligiös och feministisk kontext, samt ställer dem i relation till en nyare, för ämnet relativt oprövad feministisk teori: Donna Haraways poststrukturalistiska, kroppsmaterialistiska feminism.       I studien framkommer det att det gudinnereligiösa språket i hög utsträckning handlar om att benämna sina egna upplevelser, snarare än att uttala sig generellt och objektivt, vilket leder till att en mångfald av perspektiv på Gudinnan, kön, kropp och kvinnlighet framträder parallellt. Samtidigt framkommer dock ett antal perspektiv på Gudinnan, kön, kropp och kvinnlighet som tenderar att bli normativa inom gudinnereligiositeten, vilket till stor del tycks bero på den normativa effekt som skrivet material från traditioner som wicca, new age, jungiansk teori, samt amerikansk feministisk wicca har. Dessa normativa perspektiv tycks innefatta både berättelser som kan betraktas som problematiska, och berättelser som kan betraktas som feministiskt kraftfulla, men utifrån Haraways teorier är det alltid att betrakta som problematiskt när vissa berättelser etablerar sig som normativa och entydiga. Sammantaget framstår det därför i denna studie som att gudinnereligiositetens kanske allra främsta feministiska utmaning är att producera en mångfald berättelser, bilder och förklaringsmodeller om gudinnor, kön, kropp och kvinnlighet, och att ge utrymme för motsägelser, motsättningar och dissensus. Snarare än att betrakta den feministiska religiositeten som ett religiöst alternativ med alternativa svar och lösningar, skulle man kunna se den som ett kritiskt perspektiv, vars uppgift är att ständigt problematisera de försök till svar och lösningar som presenteras, och göra uppror mot alla tendenser till normer och entydighet – vare sig de kommer utifrån från patriarkala idétraditioner, eller inifrån rörelsen själv.

This essay aims to examine how the synthetic non-human subjects, EDI and Legion, are constituted in terms of their bodies, gender, desire and emotion, in the gaming series Mass Effect. In a close-gaming method I also want to explore in which way the gamer can effect or even change the expressions of the body, gen­der, desire, and emotion made by the synthetic non-human subjects. In order to do this I use Judith Butlers and Sara Ahmeds queer theory, and Donna Haraways cyborg feminism. I concluded that EDI em­braces her embodiments and is given a highly sexualized female body, being more of a woman than a machine. While Legion is rather embracing disembodiment and is given a non sexualized, androgynous male body, be­ing more of a machine than a man. The gamer can decide whether EDI should have a romance with a human in the game or not, but the gamer cannot in the same way decide whether or not Legions and EDIs subject­ivity will be reco­gnized as human subjectivity or at least almost-human subjectivity.