Då behandling med implanterbar defibrillator (ICD) enligt forskning förlänger överlevnaden för hjärtsjuka har socialstyrelsen i sina nationella riktlinjer rekommenderat att behandling av arytmier och hjärtsvikt med ICD ska prioriteras. Detta kommer att leda till att antalet patienter med ICD ökar i framtiden. Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva faktorer som påverkar ICD patienternas hälsorelaterade livskvalitet. Studierna påvisade generellt sett att ICD patienter som grupp inte hade lägre hälsorelaterad livskvalitet, men på individ nivå framkom det påverkande faktorer. Dessa faktorer indelades i tre kategorier: psykologiska faktorer, att uppleva defibrilleringchocker samt tid för anpassning och betydelsen av patientens ålder. Sjuksköterskan har en viktig roll i en omvårdnadssituation att inge trygghet, stödja patienten och bidra till att patientens kunskap ökar. Det ger patienten möjligheten att påverka sin hälsorelaterade livskvalitet eftersom den är avgörande för patientens välmående och upplevelse av ICD behandlingen. Informanterna i resultatstudierna var övervägande män och ur ett genusperspektiv begrundas att resultatet i litteraturstudien inte representerar befolkningen i stort. Med hänvisning till att antalet patienter med ICD kommer att öka i framtiden, behövs mer forskning om kvinnor och deras upplevelse av hälsorelaterad livskvalitet och ICD behandling.

Marburg, Univ., Diss., 2009

Abstract Background Todays guidelines for advanced CPR emphasize chest compressions with good quality and early defibrillation. Prehospital CPR performed by ambulance crew, an automated external defibrillator (AED) is used. The AED analyzes the heart rhythm and the performer is following the advice to chock the heart or not, given by the AED. During on-going CPR there are sequences when no chest compression is performed known as hands-off time. Hands-off time includes the time for the AED to analyze the heart rhythm and the time when advice is given to the crew. Studies show that prolonged hands-off time has a negative impact on survival after a sudden cardiac arrest. Purpose The purpose with this study was to look into if the hands-off time could decrease with use of manual mode on the defibrillator by the ambulance crew. The crew had to analyze, make a decision to chock or not, charge the defibrillator and give the chock if appropriate. Furthermore, the crews’ knowledge in analyzing heart rhythms that can be defibrillate was investigated.  Method A quasi-experimental method was used. 38 participants, all ambulance crew, were included in the study. The participants were randomized into two groups. One group performed CPR with an AED, the second group used the manual mode on the defibrillator. The study data were processed in SPSS. Results The time preceding the first defibrillation was significant shorter in the group using manual mode. There was no difference in total hands-off time between the two groups. All heart rhythms were interpreted right and all defibrillation were done correctly. Conclusions Time from establish cardiac arrest to first defibrillation was significant shorter in manual mode. Furthermore, all heart rhythms were interpreted right and all defibrillation were done correctly. Time from first defibrillation to start of chest compressions was equal in the two groups. There were no significant differences in hands-off time between the two groups.   Keyword: ambulance, cardiac arrest, automatic external defibrillator, manual defibrillator, manual rhythm analyze, hands-off time

Bakgrund: En implanterbar defibrillator (ICD) har till uppgift att återställa hjärtats rytm vid en arytmi. Implantationerna ökar stadigt, studier har dock visat att sjuksköterskor inte upplever sig ha tillräckligt med kunskaper om ICD:n och de upplevelser som patienter kan väntas få efter implantation. Syfte: Syftet var att belysa patienters upplevelse av att leva med en implanterbar defibrillator. Metod: Uppsatsen är gjord som en litteraturöversikt med 15 kvalitativa vetenskapliga artiklar inkluderade. Artikelsökningar gjordes i databaserna Cinahl, Pubmed och PsycInfo. I analysen identifierades meningsenheter som delades in i olika teman och underteman utifrån likheter och olikheter. Resultat: Patienterna visade sig ha dubbla känslor gentemot ICD:n, upplevelser som identifierades var: besvikelse, tacksamhet, rädsla/ångest, trygghet, känna sig begränsad och acceptans. Diskussion: Några patienter upplevde bland annat ett bristande stöd från hälsopersonalen, det är viktigt att sjuksköterskan försöker förstå patientens perspektiv för att kunna vara ett så bra stöd som möjligt. Slutsats: Studien bidrog med kunskap om vilka olika upplevelser ICD-patienter kan ha efter en implantation. Eventuella orsaker till upplevelserna skulle kunna ligga till grund för framtida studier.

This master’s thesis deals with design of defibrillator. It is a medical device for restoration of proper heart rhythm. The proposal respects the current production, but should draw their own concepts. The actual solution consisting in a combination of manual and fully automatic defibrillator. Applicability should include a wide range of expertise. The proposal is completely prepared in compliance with all aspects of construction of defibrillator.

Bakgrund: En behandlingsmetod för patienter med allvarlig hjärtproblematik eller överlevt hjärtstopp är att operera in en implanterbar defibrillator. En behandling som påverkar patientens liv ur flera olika perspektiv. För att kunna ge god vård och stöd till dessa patienter är det viktigt att förstå deras upplevelser av att leva med en implanterbar defibrillator. Syfte: Syftet med studien var att belysa patienters upplevelse av att leva med en implanterbar defibrillator. Metod: En kvalitativ litteraturstudie inkluderat tio vetenskapliga originalartiklar. Artiklarna analyserades utifrån Lundman och Hällgren Graneheims (2017) kvalitativa innehållsanalys. Resultat: Fyra huvudkategorier tog form under studiens analys, “Psykisk dimension av att leva med en ICD”, “Påverkan i det dagliga livet”, “ICD-chockens inverkan”, “Stöd och information från hälso- och sjukvården”. Slutsatser: Studien kom fram till att patienter upplever tacksamhet och trygghet men också oro och rädslor i livet med en implanterbar defibrillator. Den största rädslan är att få en elchock av defibrillatorn. ICD-behandlingen har en stor inverkan på patienternas liv, då det kan innebära betydande omställningar när det kommer till fritidsaktiviteter, karriär samt till patientens relationer. Stöd från vården och information är viktigt för patienten, samtidigt som patienter upplever att det finns kunskapsbrister kring deras behandling i hälso- och sjukvården.

Hintergrund: Der implantierbare Kardioverter-Defibrillator (ICD) stellt bei der Prävention von lebensbedrohlichen Herzrhythmusstörungen die Therapie der Wahl dar. ICD-Patienten berichten jedoch überdurchschnittlich häufig von Ängsten und einer eingeschränkten Lebensqualität. Ziel: In dieser Studie wurde ein speziell für ICD-Patienten entwickeltes Präventionsprogramm gegen Ängste evaluiert. Dieses beinhaltet zum einen gedruckte Informationen darüber, wie Ängste frühzeitig erkannt werden können und welche Hilfsmöglichkeiten es gibt. Zum anderen bietet es Patienten die Möglichkeit, einem telefonischen Ansprechpartner (Dipl.-Psych.) Fragen zum ICD zu stellen und über psychische Belastungen und Möglichkeiten zu deren Linderung zu sprechen. Gleichzeitig wurde in dieser Studie die Möglichkeit untersucht, die Ängste der Patienten, die nach der Anpassungsphase entstehen, vorherzusagen. Methoden: 119 ICD-Patienten füllten zu zwei Zeitpunkten (30 Tage nach der Implantation und 6 Monate später) psychometrische Fragebögen zur Erfassung von Ängsten aus (z.B. Hospital Anxiety and Depression Scale). Nach der ersten Messung wurden die Patienten teilrandomisiert (Schichtung nach Indikation, Alter und Geschlecht) zwei Gruppen zugewiesen. Eine Gruppe nahm zwischen den beiden Messzeitpunkten zusätzlich zur medizinischen Betreuung am beschriebenen Präventionsprogramm teil, die andere Gruppe erhielt keine zusätzliche Betreuung. Zur Prädiktion der späteren Angstwerte wurden Regressionsanalysen durchgeführt. Als Prädiktoren dienten die Charakteristiken der Patienten, die zum ersten Messzeitpunkt erhoben worden waren. Kriterium war die Angst der Patienten zum zweiten Messzeitpunkt. Ergebnisse: Das Präventionsprogramm wurde von allen ICD-Patienten gut angenommen und von vielen Patienten (75%) als hilfreich beurteilt. Entgegen der Erwartungen unterschieden sich die beiden Gruppen hinsichtlich der Angstentwicklung jedoch nicht voneinander. Die differenzierte Analyse zeigte, dass die Wirkung des Präventionsprogramms auf die Angst der Patienten von deren Alter abhing (p = 0,01). Bei den jüngeren ICD-Patienten (30-64 Jahre) ließ sich durch das Programm ein Anstieg der Ängste im Halbjahr nach der Implantation verhindern. Die subjektiv berichteten Ängste der behandelten Gruppe der älteren Patienten (65-75 Jahre) entwickelten sich jedoch ungünstiger als die der Kontrollgruppe. Jüngere Patienten berichteten nach der Implantation generell über mehr Einschränkungen durch den ICD und fühlten sich weniger gut durch ihn geschützt als ältere Patienten. In der Kontrollgruppe war die Vorhersage der Angst zum zweiten Messzeitpunkt am Besten durch die Einstellung der Patienten zum ICD möglich. In der Experimentalgruppe war die Angstsensitivität der Patienten der beste Prädiktor. Schlussfolgerung: Jüngere Patienten profitierten vom auf Informationen und Gesprächen basierenden Präventionsprogramm. Ältere Patienten dagegen berichteten subjektiv über mehr Ängste, obwohl sie das Präventionsprogramm auch als hilfreich erachteten. Für diese Patientengruppe müssen somit andere Möglichkeiten der notwendigen psychosozialen Unterstützung gefunden werden. / Background: The implantable cardioverter-defibrillator (ICD) is the therapy of choice in the prevention of life-threatening cardiac arrhythmias. However, ICD patients frequently report anxiety and a reduced quality of life. Objective: The study evaluated an anxiety prevention program especially for ICD patients. This Program had two components: (1) written information on how anxiety can be detected by the patient himself and how it can be treated, and (2) the use of the telephone by patients to discuss psychic stress with a psychologist and what can be done for it. This study also evaluated the possibility to predict the patients’ anxiety. Methods: At two different times (30 days after the implantation and 6 months later), 119 ICD patients filled out psychometric questionnaires for the assessment of anxiety (Hospital Anxiety and Depression Scale), anxiety sensitivity (Anxiety Sensitivity Index), and their attitude toward the ICD. After the first assessment, a partial random allocation into two groups took place (layered by indication for ICD, age and gender). In addition to the medical treatment, one group received the above described prevention program; the other group did not receive any additional treatment at all. To predict anxiety levels, a regression analysis was used. Predictors were the patients’ attitudes toward their ICDs and their anxiety sensitivity at the first assessment point. The criterion of the regression analysis was the patients’ anxiety level at the second assessment point. Results: The prevention program was considered helpful by most patients (75%). However, against the hypothesis, it did not influence the change of anxiety between the assessments. Yet, a more differential analysis showed that the effect of the treatment was related to the age of the patients (p = 0.01). The treatment prevented a rise in anxiety in younger ICD-patients (30 - 64 years), but it had adverse affects on the self-reported anxiety levels of the older patients (65 – 75 years). Younger patients generally reported more constraints by the ICD and felt less protected by the device than older patients. The best predictor for the patients’ anxiety at the second assessment point in the control group was their attitude toward the ICD at the first assessment point. In the experimental group, anxiety was best predicted by anxiety sensitivity. Conclusion: Younger patients benefited from a treatment that was based on information and conversation. On the other hand, older patients reported more anxiety. However, they also regarded the treatment as helpful. For the latter group of patients, other ways of necessary support for ICD patients need to be developed.

Encounters in which shared decision-making occur relies on patients and healthcare professionals establishing a partnership. Yet, little is known about the therapeutic relationship (TR) specifically for the implementation and use of patient decision aids (PDA) to facilitate shared decision-making. The aim of this thesis was to explore how the TR is considered when planning PDA implementation for patients eligible for or with an implantable cardioverter-defibrillator (ICD). Using Thorne's interpretive description approach, I conducted a secondary thematic analysis using transcripts with 17 healthcare professionals, ten patients and three family members. Findings were mapped to the TR elements. I identified three themes. First, Pieces of the puzzle: Elements of the TR revealed that while respect and therapeutic communication were identified as important for PDA implementation, other TR were either referred to implicitly or not at all. Second, Good intentions and challenges of establishing a TR revealed that healthcare professionals wanted to engage in TR but lacked time and felt discomfort navigating ICD decisions. Finally, in PDA as support for the TR, participants considered PDAs as being able to facilitate TR elements such as communication and respect, enhancing the consultation. In conclusion, there is a role for TR elements when planning PDA implementation. Further research is needed to explore the other therapeutic relationship elements of genuineness, manifesting a presence, active listening, and reciprocity.

<p><strong>Sammanfattning</strong></p><p>Implanterbar defibrillator (ICD) har visat sig förlänga överlevanden hos patienter med livshotande hjärtklappningar. Andelen bärare av implanterbara defibrillatorer förväntas att öka. Flera studier har redan beskrivit de drabbades livssituation och livskvalitet. Trots detta behövs det flera kvalitativa studier angående ICD-bärares erfarenheter i vardagen. Fenomenet att vara bärare av en implanterbar defibrillator beskrivs i föreliggande examensarbete utifrån en fenomenologisk forskningsansats och dess reflekterande livsvärldsperspektiv. Datainsamlingen utgjordes av nio djupintervjuer. Syftet var att beskriva innebörden av att vara bärare av en implanterbar defibrillator. Resultatet, fenomenets generella struktur, beskriver ett tvetydigt accepterande av en trygghet och otrygghet i livssituationen. Den aktiva och oförutsägbara kroppen är utsatt för något unikt, en tvetydig livlina. Fenomenets generella struktur belyses via fem konstituenter; <em>det goda och onda tillslaget, känslan av stöd i omgivning, kunskap - en säkerhet i vardagen, den aktiva och oförutsägbara kroppen samt en utsatt kropp</em>. Slutsatsen ses som ett accepterande av en tvetydig livlina. Att acceptera livlinan framkom i resultatet som ett självklart val.</p><p> </p> / <p><strong>Abstract</strong></p><p>Implantable Cardioverter Defibrillator (ICD) has shown to prolong survival in patients with life threatening tachyarrythmias. The number of implantable cardioverter defibrillators is expected to increase. Several studies have already described ICD-recipents life-situation and quality of life. However, additional qualitative studies concerning ICD-recipients everyday experiences are required. The phenomenon of living with an implantable cardioverter defibrillator is described in this paper from a phenomenological approach and its reflecting lifeworld perspective. The data collection was made out of nine in depth interviews. The purpose was to describe the meaning of living with an implantable cardioverter defibrillator. The result, the phenomenon’s general structure, describes an ambiguous acceptance of a security and insecurity in the life-situation. The active and unpredictable body is exposed to something unique, an ambiguous lifeline. The phenomenon’s general structure is highlighted through five constituents; <em>the good and bad shock, the experience of support in those around, knowledge - a safety in the every day life, the active and unpredictable body and the exposed body.</em> The conclusion is seen as an acceptance of an ambiguous lifeline. To accept the lifeline appeared from the result as the obvious choice.</p>

Sammanfattning Implanterbar defibrillator (ICD) har visat sig förlänga överlevanden hos patienter med livshotande hjärtklappningar. Andelen bärare av implanterbara defibrillatorer förväntas att öka. Flera studier har redan beskrivit de drabbades livssituation och livskvalitet. Trots detta behövs det flera kvalitativa studier angående ICD-bärares erfarenheter i vardagen. Fenomenet att vara bärare av en implanterbar defibrillator beskrivs i föreliggande examensarbete utifrån en fenomenologisk forskningsansats och dess reflekterande livsvärldsperspektiv. Datainsamlingen utgjordes av nio djupintervjuer. Syftet var att beskriva innebörden av att vara bärare av en implanterbar defibrillator. Resultatet, fenomenets generella struktur, beskriver ett tvetydigt accepterande av en trygghet och otrygghet i livssituationen. Den aktiva och oförutsägbara kroppen är utsatt för något unikt, en tvetydig livlina. Fenomenets generella struktur belyses via fem konstituenter; det goda och onda tillslaget, känslan av stöd i omgivning, kunskap - en säkerhet i vardagen, den aktiva och oförutsägbara kroppen samt en utsatt kropp. Slutsatsen ses som ett accepterande av en tvetydig livlina. Att acceptera livlinan framkom i resultatet som ett självklart val. / Abstract Implantable Cardioverter Defibrillator (ICD) has shown to prolong survival in patients with life threatening tachyarrythmias. The number of implantable cardioverter defibrillators is expected to increase. Several studies have already described ICD-recipents life-situation and quality of life. However, additional qualitative studies concerning ICD-recipients everyday experiences are required. The phenomenon of living with an implantable cardioverter defibrillator is described in this paper from a phenomenological approach and its reflecting lifeworld perspective. The data collection was made out of nine in depth interviews. The purpose was to describe the meaning of living with an implantable cardioverter defibrillator. The result, the phenomenon’s general structure, describes an ambiguous acceptance of a security and insecurity in the life-situation. The active and unpredictable body is exposed to something unique, an ambiguous lifeline. The phenomenon’s general structure is highlighted through five constituents; the good and bad shock, the experience of support in those around, knowledge - a safety in the every day life, the active and unpredictable body and the exposed body. The conclusion is seen as an acceptance of an ambiguous lifeline. To accept the lifeline appeared from the result as the obvious choice.