Under stormaktstiden och tiden för det stora nordiska kriget, som utbröt år 1700, var relationen mellan kyrka och stat god. Det var också dessa två som satte premisserna över hur den övriga svenska befolkningen skulle leva ett religiöst liv i enlighet med den evangelisk-lutherska läran. Tidigare forskning har gett oss mycket information om vad förkunnelsens innehåll och syfte var under tiden för det stora nordiska kriget. Hur detta mottogs av karolinerna, d.v.s. de som följde med på Karl XII:s ryska fälttåg, och hur deras religiösa liv såg ut finns det emellertid inte lika mycket information om. Syftet med föreliggande studie är att undersöka gudsbild och religiositet hos några av karolinerna under det stora nordiska kriget. Tanken är att se hur dessa kom till uttryck och hur karolinerna förhöll sig till detta under fälttåget i allmänhet och i förhållande till striden i synnerhet. Metoden är en kvalitativ textanalys av åtta karoliners dagböcker och memoarer. Det visar sig att karolinernas texter ger uttryck för en närvarande och agerande gud. En gud som hjälpte, räddade, belönade och straffade under både marsch och i strid. Relationen med Gud fanns både på ett kollektivt och ett individuellt plan, där den sistnämnda utmärker sig främst i kontexter i behov av räddning. Både behovet och hoppet om räddning verkar stamma från den tudelade synen karolinerna hade på sig själva som dels ett utvalt folk, men också som syndare. Religiositeten kommer också till uttryck genom deras gudsbild och hur de skulle få den agerande guden att handla till deras fördel eftersom det var en ömsesidig relation det handlade om. Karolinerna behövde i sin tur leva i enlighet med deras syn på ett kristet liv. Detta gällde både ur moraliska aspekter, upprätthållandet av en religiös praxis, samt erkänna Gud när han hade handlat väl mot dem.