Sir Joseph Banks, K.B., P.R.S., was Lincolnshire's foremost figure of the late 18th. century and his influence within the county was such that few public works were undertaken with which he was not connected. Included in these public works were canal and navigation promotions and major works of drainage of the fenlands which had a secondary navigation function associated with them. This thesis begins with a brief biography of Sir Joseph which places him in his historical setting both nationally and internationally and is followed by a consideration of his life in his home county. In this his waterways' connections are introduced. For Sir Joseph to understand waterways~ promotion he had to learn and this process is discussed in detail. Most of this took place outside Lincolnshire and before the periods of 'Canal Mania' and, therefore, he was ideally placed to make use of this acquired expertise for the benefit of his county when the pressure for canal promotion began in Lincolnshire. The heart of the Lincolnshire systems of canals and navigations is now, as in his day, the River Witham and Banks' role as a Commissioner for drainage and navigation is considered. Included here is his part in the promotion of the drainage of the fens to the east of Boston and the formation of the 'Witham Navigable Drains'. Each of the Lincolnshire waterways with which he had some connection is discussed as are the details of the various roles he assumed. On the Sleaford Navigation, for example, he was a promoter; on the Horncastle Navigation he was 'President' of the company, while on the Grantham Canal he was a protector of the Witham Trusts' interests during the promotion period. In his different capacities Sir Joseph was often in contact with the most important canal engineers of his time. With them he developed different relationships and those with William Jessop, John Rennie and George Maxwell are especially investigated in depth. Finally, an assessment is attempted of the part he played and the significance of his contribution to the promotion and development of the Lincolnshire waterways.

Syftet med denna uppsats är att utröna hur Karl XII har använts inom litteraturen under 1700, 1800 samt 1900-talet. Frågeställningarna som ska besvaras är ställda utifrån Karl XII:s personlighet, politiska förmåga som statsman och slutligen Karl XII:s egenskaper som en militär ledare.   Litteraturen som används för undersökningen speglar de verk som kom att bli mest uppmärksammade och uppskattade på det samhälleliga planet – då de kan antas haft den största inverkan på människorna i sin tid. Det förekommer litterära verk om sålts i miljontal, exempelvis Carl Grimbergs och Herman Lindqvists verk. Det verk som utgör starten för denna uppsats är skriven 1731 av François-Marie Arouet, Voltaire, som var en beundrare till den svenske kungen. Författaraktörerna byter av varandra och publicerar med en jämn ström under de följande århundradena.    Den tidigare forskning som ligger till grund för uppsatsen är författaren Eva Östbergs beskrivning av historiebruk – att historien är människans kollektiva förmåga att minnas och att glömma, vilket yttrar sig i historiebruk. Denna beskrivning av historiebruk utmynnar även till John Tosh´s beskrivning av ett socialt minne – vilket yttrar sig på liknande sätt. Författaren Klas-Göran Karlsson ger en förklaring till ett existentiellt historiebruk – vilket är ett resultat av att människor har ett medfött behov av att minnas. Till dessa begrepp kommer även Egeland och Johannissons teori för en koppling mellan kultur, plats och identitet att användas.   Den teoretiska ansatsen är att befästa Karl XII som en historisk aktör och byggsten i den svenska historien med utgångspunkt att detta skiftar i olika kontexter. Undersökningen ska utröna vilken plats författarna ger Karl XII som en historisk byggsten.

Under stormaktstiden och tiden för det stora nordiska kriget, som utbröt år 1700, var relationen mellan kyrka och stat god. Det var också dessa två som satte premisserna över hur den övriga svenska befolkningen skulle leva ett religiöst liv i enlighet med den evangelisk-lutherska läran. Tidigare forskning har gett oss mycket information om vad förkunnelsens innehåll och syfte var under tiden för det stora nordiska kriget. Hur detta mottogs av karolinerna, d.v.s. de som följde med på Karl XII:s ryska fälttåg, och hur deras religiösa liv såg ut finns det emellertid inte lika mycket information om. Syftet med föreliggande studie är att undersöka gudsbild och religiositet hos några av karolinerna under det stora nordiska kriget. Tanken är att se hur dessa kom till uttryck och hur karolinerna förhöll sig till detta under fälttåget i allmänhet och i förhållande till striden i synnerhet. Metoden är en kvalitativ textanalys av åtta karoliners dagböcker och memoarer. Det visar sig att karolinernas texter ger uttryck för en närvarande och agerande gud. En gud som hjälpte, räddade, belönade och straffade under både marsch och i strid. Relationen med Gud fanns både på ett kollektivt och ett individuellt plan, där den sistnämnda utmärker sig främst i kontexter i behov av räddning. Både behovet och hoppet om räddning verkar stamma från den tudelade synen karolinerna hade på sig själva som dels ett utvalt folk, men också som syndare. Religiositeten kommer också till uttryck genom deras gudsbild och hur de skulle få den agerande guden att handla till deras fördel eftersom det var en ömsesidig relation det handlade om. Karolinerna behövde i sin tur leva i enlighet med deras syn på ett kristet liv. Detta gällde både ur moraliska aspekter, upprätthållandet av en religiös praxis, samt erkänna Gud när han hade handlat väl mot dem.