Sir Joseph Banks, K.B., P.R.S., was Lincolnshire's foremost figure of the late 18th. century and his influence within the county was such that few public works were undertaken with which he was not connected. Included in these public works were canal and navigation promotions and major works of drainage of the fenlands which had a secondary navigation function associated with them. This thesis begins with a brief biography of Sir Joseph which places him in his historical setting both nationally and internationally and is followed by a consideration of his life in his home county. In this his waterways' connections are introduced. For Sir Joseph to understand waterways~ promotion he had to learn and this process is discussed in detail. Most of this took place outside Lincolnshire and before the periods of 'Canal Mania' and, therefore, he was ideally placed to make use of this acquired expertise for the benefit of his county when the pressure for canal promotion began in Lincolnshire. The heart of the Lincolnshire systems of canals and navigations is now, as in his day, the River Witham and Banks' role as a Commissioner for drainage and navigation is considered. Included here is his part in the promotion of the drainage of the fens to the east of Boston and the formation of the 'Witham Navigable Drains'. Each of the Lincolnshire waterways with which he had some connection is discussed as are the details of the various roles he assumed. On the Sleaford Navigation, for example, he was a promoter; on the Horncastle Navigation he was 'President' of the company, while on the Grantham Canal he was a protector of the Witham Trusts' interests during the promotion period. In his different capacities Sir Joseph was often in contact with the most important canal engineers of his time. With them he developed different relationships and those with William Jessop, John Rennie and George Maxwell are especially investigated in depth. Finally, an assessment is attempted of the part he played and the significance of his contribution to the promotion and development of the Lincolnshire waterways.

Examining human settlement in the Long Point Region of Ontario, the author attempts to frame the analysis in terms of a general theory of human settlement. Significant variables are isolated, analysed and explained in terms of regularities of human behaviour. To test the logic and content of the study, the analysis is then inverted. / Thesis / Master of Arts (MA)

Early modem England experienced a number of political, social, and economic transformations that occurred alongside the growth in the seventeenth century of a religious doctrine of scandal, which enabled different sects to defend their right to worship against the authority of the state, to exhort members of their own community towards unity, or to persuade others of the benefits of general conformity to a national practice of worship. In addition to a continuance of the pamphlet controversies over conformity, the Restoration and early eighteenth century also witnessed the growth of a secularized culture of scandal, developed in conjunction with a flourishing print culture and a political system comprised of parties. This study focuses on the ways in which scandal as a discourse—with the attendant ideas of publicity and privacy and an uncertain epistemology of visible signs and hidden secrets—developed in England as an important language of political articulation, and suggests that scandal to some degree continues to mediate the production of modem subjectivity and social formations. An exploration of a variety of literary genres—religious treatises and pamphlets; dramatic comedies by Aphra Behn, Richard Brinsley Sheridan, and others; Daniel Defoe’s periodical, A Review of the Affairs of France; and the Secret Memoirs of the New Atalantis and Memoirs of Europe by Delarivier Manley—emphasizes scandal’s cultural effects and outlines the central features of scandal literature by exploring its topicality, rhetorical secrecy, hermeneutics of social behaviour, transmission of “intelligence,” and negotiation of power relations. While observing and accounting for a shift in popular attitudes towards scandal over the course of the eighteenth century—a shift that ultimately results in scandal’s repudiation from polite social discourse—this study brings attention to scandal’s important role in constituting British identity through encouraging the development of a “normative grammar” for public interactions. A consideration of scandal suggests an alternative history for the formation of an eighteenth-century British public than the one provided by Jurgen Habermas’ influential model of the “bourgeois public sphere.” Finally, scandal literature that formally embodies as well as thematizes a “secret” narrative form—exemplified here by the secret memoir—becomes significant in the early eighteenth century as a means of political intervention while also structuring and animating readers’ curiosity and desire. In addition to critiquing the generic categories used to describe scandal literature to date, this study calls for a recognition of the historically specific conditions that produced a tradition and discourse of scandal in English print culture. / Thesis / Doctor of Philosophy (PhD)

Syftet med denna uppsats är att utröna hur Karl XII har använts inom litteraturen under 1700, 1800 samt 1900-talet. Frågeställningarna som ska besvaras är ställda utifrån Karl XII:s personlighet, politiska förmåga som statsman och slutligen Karl XII:s egenskaper som en militär ledare.   Litteraturen som används för undersökningen speglar de verk som kom att bli mest uppmärksammade och uppskattade på det samhälleliga planet – då de kan antas haft den största inverkan på människorna i sin tid. Det förekommer litterära verk om sålts i miljontal, exempelvis Carl Grimbergs och Herman Lindqvists verk. Det verk som utgör starten för denna uppsats är skriven 1731 av François-Marie Arouet, Voltaire, som var en beundrare till den svenske kungen. Författaraktörerna byter av varandra och publicerar med en jämn ström under de följande århundradena.    Den tidigare forskning som ligger till grund för uppsatsen är författaren Eva Östbergs beskrivning av historiebruk – att historien är människans kollektiva förmåga att minnas och att glömma, vilket yttrar sig i historiebruk. Denna beskrivning av historiebruk utmynnar även till John Tosh´s beskrivning av ett socialt minne – vilket yttrar sig på liknande sätt. Författaren Klas-Göran Karlsson ger en förklaring till ett existentiellt historiebruk – vilket är ett resultat av att människor har ett medfött behov av att minnas. Till dessa begrepp kommer även Egeland och Johannissons teori för en koppling mellan kultur, plats och identitet att användas.   Den teoretiska ansatsen är att befästa Karl XII som en historisk aktör och byggsten i den svenska historien med utgångspunkt att detta skiftar i olika kontexter. Undersökningen ska utröna vilken plats författarna ger Karl XII som en historisk byggsten.

Under stormaktstiden och tiden för det stora nordiska kriget, som utbröt år 1700, var relationen mellan kyrka och stat god. Det var också dessa två som satte premisserna över hur den övriga svenska befolkningen skulle leva ett religiöst liv i enlighet med den evangelisk-lutherska läran. Tidigare forskning har gett oss mycket information om vad förkunnelsens innehåll och syfte var under tiden för det stora nordiska kriget. Hur detta mottogs av karolinerna, d.v.s. de som följde med på Karl XII:s ryska fälttåg, och hur deras religiösa liv såg ut finns det emellertid inte lika mycket information om. Syftet med föreliggande studie är att undersöka gudsbild och religiositet hos några av karolinerna under det stora nordiska kriget. Tanken är att se hur dessa kom till uttryck och hur karolinerna förhöll sig till detta under fälttåget i allmänhet och i förhållande till striden i synnerhet. Metoden är en kvalitativ textanalys av åtta karoliners dagböcker och memoarer. Det visar sig att karolinernas texter ger uttryck för en närvarande och agerande gud. En gud som hjälpte, räddade, belönade och straffade under både marsch och i strid. Relationen med Gud fanns både på ett kollektivt och ett individuellt plan, där den sistnämnda utmärker sig främst i kontexter i behov av räddning. Både behovet och hoppet om räddning verkar stamma från den tudelade synen karolinerna hade på sig själva som dels ett utvalt folk, men också som syndare. Religiositeten kommer också till uttryck genom deras gudsbild och hur de skulle få den agerande guden att handla till deras fördel eftersom det var en ömsesidig relation det handlade om. Karolinerna behövde i sin tur leva i enlighet med deras syn på ett kristet liv. Detta gällde både ur moraliska aspekter, upprätthållandet av en religiös praxis, samt erkänna Gud när han hade handlat väl mot dem.