Denna uppsats behandlar poeten Johan Jönsons Efter arbetsschema från 2008 med hjälp av det begrepp om en ’mindre’ litteratur som utvecklas av Gilles Deleuze och Félix Guattari i deras studie av Franz Kafka. Deleuzes och Guattaris begrepp, som innebär ett särskilt förhållningssätt till den större, etablerade litteraturen, vecklas ut successivt genom uppsatsen för att varvas med läsningar av Jönsons verk. Uppsatsen har på så vis ett dubbelt fokus på både poetisk och filosofisk text. Genom att etablera en dialog mellan Jönsons poetiska verk och Deleuzes och Guattaris tänkande undersöker jag det subjektets, eller jagets problem som formuleras i Efter arbetsschema, ett problem som även delvis ligger till grund för den mindre litteraturens begrepp, och visar hur verket kontinuerligt underminerar alla försök att identifiera ett enhetligt subjekt genom texten för att låta en kollektiv mångfald ta plats i dess ställe. Dessutom undersöks språkbehandlingen i verket och jag visar hur några av dess många neologismer bär inom sig ett särskilt sätt att se världen. / This thesis considers Johan Jönson’s Efter arbetsschema, a multifaceted and extensive work of poetry, in relation to Gilles Deleuze’s and Félix Guattari’s notion of a minor literature and the conceptual apparatus underlying it. By establishing a dialogue between the poetry of Jönson and the philosophy of Deleuze and Guattari, I examine the problem of subjectivity that is formulated in Efter arbetsschema and highlighted by Deleuze’s and Guattari’s thinking, and show how Efter arbetsschema employs poetological elements to consistently undermine any attempt to discern a clear-cut and uniform subject in the text, in favour of a collective multiplicity. I also examine the deterritorialization of language in Efter arbetsschema through its use of neologisms and a philosophic-theoretical vocabulary borrowed from Deleuze and Guattari among others, and discuss the notion of a minor literature in relation to poetry and the implications of this relationship.

I Dune: Messiah (1969) sker en förändring av klimatet, en terraformning som människan initierar. Vatten introduceras i rikliga mängder på planeten Arrakis och detta påverkar planetens ekologi såväl som människans kultur. Uppsatsen granskar Frank Herberts roman genom att teoretiskt utgå ifrån ett ekokritiskt perspektiv och tematiskt ifrån vatten, dess varande och relation till människan samt planeten. Människans medvetenhet av sig själv som en art på planeten och sin kulturella koppling till både planeten och vatten är centralt i analysen. Klimatförändringen som sker när människan terraformar planeten och hur detta påverkar människan behandlas också. Även postkolonialism väger in i analysen.  I Dune: Messiah är vattnet, människan och planeten starkt kopplade till varandra. Människan utgår från sin antropocentriska världssyn och betraktar planeten som en plats vilken kan förbättras till människans fördel. Eftersom fremenfolkets kultur är djupt grundad i naturen skapar terraformningen av planeten en identitetskris. Kulturen blir kopplingen som får människan att vilja bevara planeten som den är. Vattnets värde kulturellt men även som valuta gör den till en maktskapande vara. För människan är terraformningen en strävan mot förbättring, vilket speglar de teman av stora strukturer som finns genomgående i Dune-serien. Den här långsiktiga visionen som Frank Herbert målar upp, avbildar människan med en större medvetenhet, en möjlighet att tänka stort. Jag menar (likt andra inom ekokritiken) att detta större tänkande är en väg framåt som ger mänskligheten ett större perspektiv – därmed förståelse av – ekologiska förhållanden. / In Dune: Messiah (1969) the climate changes due to terraforming caused by humans. Water is introduced on the planet Arrakis, and this affects the planet’s ecology as well as the people’s culture. This paper is an exploration of Frank Herbert’s novel, theoretically anchored in ecocriticism and thematically in water, its nature of existence, relationship to humankind and the planet. Humanity’s awareness of themselves as a species on the planet, and their cultural connection to both the planet and water is central to the analysis. The climate-change which occurs when humanity terraforms the planet and how this affects humankind is also touched upon. Post-colonialism also plays a role in the analysis. Water, people, and the planet are strongly connected to each other in Dune: Messiah. Humans see the planet as a place which can be improved to their own benefit due to their anthropocentric worldview. Because the Fremen culture is deeply rooted in nature, an identity-crisis occurs when the planet is terraformed. It is culture that enables humans to want to preserve the planet as it is. Water is a resource that creates power due to its cultural and economical value. The terraforming is humanity aiming for improvement, which mirrors the themes  of larger structures that can be found continuously in the Dune-series. This long-term vision which Herbert paints, pictures humans with a broader consciousness, a capability to think in a larger magnitude. This I (as others within ecocriticism), consider to be a path forwards which offers a broader perspective – therefore an understanding of – ecological conditions.