E-handelns framväxt har till stor del inneburit en positiv utveckling för företag eftersom företaget kan nå ut till en större marknad. Men i takt med e-handelns utveckling har även försäljning av förfalskade produkter ökat. Försäljningen av förfalskningar av ett företags varor påverkar företaget på flera sätt. För det första kan företaget inte garantera att varan håller den kvalitetsstandard originalet har. För det andra påverkas företagets goodwill om varan inte når upp till den standard som kunden förväntar sig. En kund som fortfarande tror att varan är äkta tappar förtroende för företagets varor och avråder andra att anskaffa dessa. Som en direkt följd av de två första punkterna kan företagets vinst påverkas negativt. För den rättighetsinnehavare som vill stoppa försäljningen av förfalskningar vore det mest effektivt om e-handelsplattformen ålades ett direkt ansvar istället för att rättighetsinnehavaren ska leta upp och väcka åtal mot respektive säljare. I dagsläget riskerar e-handelsplattformen dock endast ett medverkansansvar. I TPB-målet från EU- domstolen framgår dock att den mellanman som, mot bakgrund av den verksamhet de bedriver, borde ha ett direkt ansvar trots att aktuella lagregler inte medger det kan åläggas ett direkt ansvar om kännedom om intrång föreligger. Detta kan bli aktuellt för vissa e- handelsplattformar. Dessa e-handelsplattformar omfattas inte av e-handelsdirektivets ansvarsundantag eftersom de är aktiva aktörer. För att en e-handelsplattform ska bli direkt ansvarig krävs dock att plattformen har kännedom om ett specifikt intrång och sedan ställer sig passiv till det specifika intrånget. Detta innebär att kännedom måste skapas. Det åligger rättighetsinnehavaren att anmäla specifika intrång till e-handelsplattformen och på så sätt skapa kännedom. E-handelsplattformen kan inte åläggas en övervakningsplikt. Även om så vore fallet skulle rättighetsinnehavaren behöva kontrollera att e-handelsplattformen uppfyllde denna plikt. En e-handelsplattform skulle således kunna åläggas ett direkt ansvar men det är starkt beroende av aktivitet från rättighetsinnehavaren vilket gör ansvaret relativt snävt och ineffektivt. Rättighetsinnehavaren måste ta ett lika stort ansvar som tidigare om denne vill stoppa förfalskningar. Det kan tyckas att den som bedriver en e-handelsplattform ska ha koll på sin verksamhet men i praktiken vore det både omöjligt och orimligt för en e- handelsplattform att kontrollera allt som sker på plattformen. / The rise of e-commerce has led to a positive development for businesses since they can reach a bigger market. But it has also led to an increase in the sale of counterfeited goods. The sale of counterfeited goods affects a company in several ways. Firstly, the company cannot guarantee that the counterfeited good fulfils the company’s quality standards. Secondly, the company’s goodwill is damaged if the counterfeited good does not hold the quality the customer expects. A customer, who is convinced the counterfeited good is the original, loses trust for the company and will discourage others to buy goods from the company. Consequently, the company’s profit could be badly affected. For the rights owner/company, wishing to stop the sale of counterfeited goods, it would be more efficient if an e-commerce platform would be directly liable for the sale of counterfeited goods sold on its platform. Instead, the rights owner must find the actual seller and press chargers. The e-commerce platform only risks contributory liability. However, the TPB-case from the EU-court suggests that a middleman who, depending on the characteristics of their business, can be directly liable if they are aware of the infringement. This could be applied on certain e-commerce platforms. These platforms cannot avoid liability through the e-commerce directive since they are active. For an e- commerce platform to be directly liable it is required the platform knows about a specific infringement. Furthermore, that the platform is passive after knowledge has been established. It is the rights owner’s responsibility to make the e-commerce platform aware of specific infringements. The e-commerce platform cannot be obliged to perform a general monitoring duty. Even if it was possible, the rights owner would still have to control the e-commerce platform fulfilled its duty. Hence, an e-commerce platform could be directly liable for infringements taking place on the platform, but such a liability is dependent on the rights owner’s activity which makes the liability limited and inefficient. One could argue an e-commerce platform should supervise its business but it would be both impossible and unreasonably for an e-commerce platform to screen all offers made available on the platform.

專門職業過去向以其負擔無限責任豎立專業形象，然英美等大型訴訟的發生反使得專業人士成了求償的「深口袋」，這正是英美有限責任合夥制度產生的濫觴。 英美的有限責任合夥立法初衷，係為律師、會計師等專業人士承擔無限責任尋求解套的途徑，而面對我國專門職業者如律師、會計師等，亦遭遇大案，面臨無限責任沈重負擔之際，本論文嘗試從英美法制，尤其是以美國法制為著眼點，尋求制度引進的可行性。事實上令專業負有限責任，在美國尚可組成專業公司或有限責任企業，然此兩種制度除了稅制考量外，也較偏向公司經營管理，甚至因為可以公開招募而容易觸動聯邦證券交易法的干預，也因此，有限責任合夥延續舊有合夥法律關係的組織特性，廣受傳統上以合夥成立的專業組織所青睞。 以美國有限責任合夥法制而言，其本質為合夥，因此其優勢為保有合夥諸多彈性自由的管理規則，賦予合夥人廣大的協議空間，另一方面使合夥人僅負有限責任，免除無限責任的負累，然反面觀之，其最爭議者在於債權人保護的疑慮，美國於2001年爆發恩隆弊案，涉案的安達信會計師事務所正是於伊利諾州註冊登記為有限責任合夥，有限責任合夥在恩隆案中於是受到前所未有的考驗，事實上在美國各州，也透過保險、獨立基金的設置甚至揭開面紗法則適用不同程度保障債權人。 相較之下，英國的有限責任合夥法制，則以公司法為其內涵，因此有限責任合夥法受到更多的管理與限制，除了內部管理沿襲合夥的規定外，在事務執行及破產清算等，均需依循公司法規的管制，在債權人保護上英國法則直接在其有限責任合夥法規定成員擔保及資產取回的機制。 本文認為在立法走向上，得借鏡美國法制，另立新法，使有限責任合夥維持其合夥本質，並賦予法人格，且加強債權人保護之配套措施，期能提供專業組織架構的另一選擇。 / Professionals such as accountants and lawyers used to keep its reputation by taking unlimited liability. However, such unlimited liability makes these professionals to be deep pockets, as the result of the frequent lawsuits in recent years. Due to this reason, adopting limited liability partnership (LLP) seems to be the solution. LLP is a form of doing business, combining the feature of a limited corporation and the flexibility of a general partnership. LLP in United Kingdom and United States all granted the privilege of limited liability to the innocent partners, also keeping their personal assets apart from the creditors’ claim. LLP is available to all types of business in UK; however, in some US states, the LLP is only available to specific licensed professionals. Because of the character of the limited liability, protecting the interest of the creditors would be the most significant problem. To solve this dilemma, US adopt several methods such as using the insurance, doctrine of piercing the veil and creating the asset segregation to balance the interest between the professionals and the creditors. In UK, the company law and insolvency law all tried to cover LLP, in order to keep the LLP’s assets as a guarantee to creditors; such laws also request to disclose important business information of prospective risks to the public. Besides, both UK and US laws require the word “LLP” must be specified in the name of any LLP organizations. In 2001, the Enron scandal was a shock to the world. Arthur Andersen, a well known LLP accounting firm which provides dishonest service for Enron, has triggered the debate of whether LLP is still appropriate. Therefore, my study is going to analyze the pros and cons of LLP in the following chapter. Because of the unlimited liability is the only choice for professionals in Taiwan, we are going to learn from the UK and US laws. As for my conclusion, it is necessary enact an LLP Act to provide an alternative to the professionals.