Studiens syfte är att undersöka hur olika aspekter av "lyssnande" tar sig uttryck i en Reggio Emiliainspirerad pedagogik - även kallad "lyssnandets pedagogik". Genom intervjuer med nitton pedagoger och arton barn på sex förskolor undersöks lyssnandebegreppet utifrån tre huvudsakliga frågeställningar: Hur gestaltar sig själva lyssnandeakten - det vill säga vad konstituerar enligt pedagogerna ett lyssnande förhållningssätt och hur beskriver barnen sina upplevelser av att lyssna och vara lyssnad till i en förskolekontext; hur visar sig barnens röst - vilka av barnens alla olika intressen får gensvar och vilka får det inte, samt vad är det enligt pedagogerna "möjligt att tänka" i en Reggio Emiliakontext. Intervjusvaren tolkas utifrån utvecklingspsykologisk teoribildning enligt Daniel Stern och ett diskursanalytiskt perspektiv enligt bland annat Michel Foucault. Resultaten visar att "lyssnande" på de Reggio Emiliainspirerade förskolorna inordnas i specifika lyssnandetekniker som riktar pedagogernas lyssnande i vissa riktningar och strävar bort från det omedelbara och det spontana. Lyssnandeteknikerna leder in barnens kunskapande i givna ramar och omdirigerar deras eget meningsskapande i riktning mot vad man som barn bör och inte bör skapa mening kring. Även förskolornas organisation och iscensättningen av den pedagogiska miljön ger budskap till barnen om vad som betraktas som önskvärt och värdefullt i den förskolepedagogiska praktiken. Resultaten tyder också på att den Reggio Emiliainspirerade pedagogiken på de undersökta förskolorna är bärare av en kultur där man som pedagog undviker att ifrågasätta det man tycker är problematiskt i den egna verksamheten. Istället inordnar sig pedagogerna inom Reggio Emiliaideologins ramar i vad som kan kallas "Reggiodiskursens doxa". / <p>Författarens e-postadress: sara.folkman@gmail.com</p>