Avsikten med denna uppsats är att undersöka hur dissociativ identitetsstörning (DID)gestaltas i filmen Split. Stereotyper och missuppfattningar har representerats länge i filmom psykiatriska sjukdomar och Split har blivit kritiserad för sin gestaltning avsyndromet, dock ser verkligheten med diagnosen olika ut. Analysen utforskar filmengenom de fyra DSM-IV kriterierna för DID. Scener analyseras med hjälp av Jens Ederskaraktärsklocka och representation av personer med DID som de andra, vilket innebärpersoner med psykiatriska sjukdomar ofta blir alienerade i film, och vi tillsammans, somfokuserar på hur de humaniseras och inkluderas samt stimulerar publikens medkänsla.Dessa metoder har använts för att komma fram till att filmen förhåller sig till DSM-IVkriterierna men att självaste gestaltningen av DID-karaktären är problematisk.Komplexa symptom i syndromet diskuteras i filmen men i slutändan framställs personermed DID som en fara för sig själva och andra, vilket kan bidra till att skada derassjälvbild

Syftet med denna kvalitativa innehållsanalys är att undersöka hur stereotyper, stigmatisering och trivialisering kring psykisk störning, närmare bestämt personer med dissociativ identitetsstörning, bibehålls genom gestaltningar i film, samt hur gestaltningen skiljer sig åt inom två filmer ur olika genrer, skräck- och komedifilm. Med filmerna Mina jag och Irene och Hide and Seek som analysunderlag, och med hjälp av ett representationsteoretiskt perspektiv, applicerades ett analysschema på sekvenser ur materialet som, genom de semiotiska analysverktygen denotation och konnotation, användes för att besvara studiens forskningsfrågor. Resultatet visade att båda filmerna upprätthöll stigmatiserande och/eller trivialiserande skildringar av dissociativ identitetsstörning men att de skiljde sig åt i sitt sätt att porträttera störningen. Dessa sätt leder till olika uppfattningar om störningen men har snarlika verkliga konsekvenser. / The purpose of this qualitative content analysis is to investigate how stereotypes, stigmatization and trivialization around psychological disorders, more specifically around people with dissociative identity disorder, are maintained through representation in films and how the representation differs within two different film genres, horror and comedy films. With the films Me, myself & Irene and Hide and Seek as the basis for the analysis and by using the theoretical concepts of representation, stigma and trivialization, an analysis scheme was applied to sequences from the material, which, through the semiotic analysis tools denotation and connotation, were used to answer the study's research questions. The results showed that both films maintained stigmatizing and/or trivializing depictions of dissociative identity disorder but that they differed in their way of portraying the disorder. These approaches lead to different perceptions of the disorder but have similar real-life consequences.

No description available.

Det finns en väldigt begränsad mängd med studier som beskriver erfarenheter och upplevelser i det dagliga livet hos personer som lever med svår dissociation och diagnoser såsom dissociativ identitetsstörning. En ökad kunskap inom området är av yttersta vikt för att öka förståelsen, minska risken för feldiagnostiseringar med komorbida diagnoser och minska stigmatiseringen för denna utsatta patientgrupp. Syftet med studien var att beskriva erfarenheter av det dagliga livet hos personer som upplever svår dissociation ofta efter svåra eller upprepade trauman. Elva stycken texter skrivna av personer med svår dissociation, analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet beskriver textförfattarnas erfarenheter av det dagliga livet med svår dissociation i temat “Att överleva det som borde ha förintat oss” med subteman “Frånvaro är livräddande, men det är i nuet som livet, smärtan och hoppet finns”; “Att behöva ta hänsyn till olika viljor som inte är integrerade”; “Att behöva lägga energi på att hantera sitt inre liv”; “Jag öser några skopor från mitt översvämmade inre, men är det någon som hör?” och “Hur kan någon som förväntas älska och skydda mig göra så mot oss?”. Slutsatsen är att det är svårt och smärtsamt att leva med svår dissociation, men att det trots all smärta och lidande finns hopp om att överleva det som borde ha förintat en.