No description available.

Denna studie har utförts i syfte att undersöka om Virtual Reality är användbart för att visa upp brottsplatser, exempelvis för personer som är inblandade i rättsprocesser. För att ta reda på det ställdes två frågor som besvarades med hjälp av data inhämtade från experiment. Experimentet gick ut på att deltagare fick ta del av (brotts)platser genom Virtual Reality och genom en interaktiv vy av 3D-modellen på en datorskärm. Den första frågan handlade om det gick att statistiskt skilja svaren från två observationsgrupper från varandra. Ena observationsgruppen innehöll observationer som är data hämtade efter att en deltagare fått ta del av en plats genom Virtual Reality. Den andra observationsgruppen innehöll observationer hämtade efter att en deltagare tagit del av en plats genom datorskärm. Observationsgruppernas svar analyserades senare i syfte att svara på den andra frågan, om ena gruppen går att skilja från den andra gruppen i förmåga att välja rätt svar på enkäten. Praktiskt fick deltagare alternera mellan att ta del av 3D-skannade (brotts)platser via Virtual Reality och datorskärm. Efter de tog del av en plats fick de svara på ett formulär. Experimentet utfördes med 24 deltagare, vilket resulterade i 12 svar per enkät. Detta genererade kvantitativa data, som senare användes i hypotestest. Hypotestesten som genomförts visade inte på någon signifikant skillnad mellan observationsgrupperna i 3 av 4 fall. Däremot visade ett av hypotestesten på signifikant skillnad i ett av fallen, där även observationsgruppen som tagit del av platsen genom datorskärm har presterat en högre median. Vad detta beror på är svårt att säga, men det finns vissa skillnader i hur detaljerat 3D-modellerna syns som kan vara en del av förklaringen till varför skillnader kunde påvisas.  Med bakgrund av detta resultat finns det ingen självklar fördel med att använda VR-teknologi (åtminstone inte som i denna implementation) i rättsfall. Det är dock viktigt att poängtera att studien och experimentet är utfört på kort tid och i liten skala. Vidare går utvecklingen inom detta område fort, och resultatet kan inte antas bli det samma med andra typer av implementationer. / This study was conducted in efforts to investigate whether Virtual Reality is useful for presenting crime scenes, for example, to individuals involved in legal proceedings. To answer this, two questions were posed and answered using data obtained from an experiment. The experiment involved participants experiencing (crime) scenes through Virtual Reality and through an interactive view of the 3D model on a computer screen. The first question was whether it was possible to statistically distinguish the responses from two observation groups. One observation group consisted of data collected after a participant experienced a location through Virtual Reality, while the other observation group consisted of data collected after a participant experienced a location through a computer screen. The responses from the observation groups were later analyzed to answer the second question: whether one group could be distinguished from the other in their ability to choose the correct response on the questionnaire. Practically, participants alternated between experiencing 3D-scanned (crime) scenes via Virtual Reality and a computer screen. After experiencing a location, they were asked to complete a questionnaire. The experiment was conducted with 24 participants, resulting in 12 responses per questionnaire. This generated quantitative data, which was later used in hypothesis testing. The conducted hypothesis tests did not show any significant difference between the observation groups in 3 out of 4 cases. However, one of the hypothesis tests showed a significant difference in one case, where the observation group that experienced the location through a computer screen also had a higher median. The exact reason for this is difficult to determine, but there are certain differences in the level of detail in the visibility of the 3D models that could partly explain why differences were observed. Based on these results, there is no obvious advantage to using VR technology (at least not in this implementation) in legal cases. However, it is important to note that the study and experiment were conducted in a short period and on a small scale. Furthermore, the development in this field is progressing rapidly, and the results cannot be assumed to be the same with other types of implementations.

Introduktion: Forensisk omvårdnad blir ett allt mer aktuellt ämne för hälso- och sjukvårdspersonal då brottsliga handlingar ökar i dagens samhälle. Forensisk omvårdnad beskrivs som en specialitet både inom omvårdnad och rättsmedicin. Att bedöma, dokumentera och behandla skador, beträda eventuell brottsplats på korrekt sätt och vetskap om var eventuella fynd kan finnas som tyder på att ett brott har begåtts är exempel på vad som ingår i den forensiska omvårdnaden. Ambulanspersonal arbetar i många olika miljöer och situationer vilket innebär att de omedvetet eller medvetet kan behöva beträda en brottsplats. Syfte: Att beskriva ambulanspersonalens erfarenheter av forensisk omvårdnad vid misstänkt eller bekräftad brottsplats. Metod: Kvalitativ intervjustudie med ambulanssjukvårdare, sjuksköterskor och ambulanssjuksköterskor. Totalt 13 personer deltog rekryterande från hela Sverige. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fem underkategorier: Prioritering är att rädda liv, Vikten av den egna tryggheten och säkerheten, Varierande förutsättningar i att beträda och agera, Strävan efter att inte förstöra bevismaterial och Bristande kunskap och utbildning. Av dessa skapades därefter en kategori: Att hantera forensisk omvårdnad i med och motgång på misstänkt eller bekräftad brottsplats. Slutsats: Ambulanspersonalens primära fokus är att rädda liv oavsett om de arbetar på en brottsplats. Trygghet och säkerhet främjar omhändertagandet av patienten, men ambulanspersonalen har bristande kunskap i hur platsen ska beträdas och hur bevismaterial skall behållas intakt. Av den anledningen är det betydande att implementera utbildning och riktlinjer för att stödja ambulanspersonalen i att hantera dessa situationer på bästa sätt. Ytterligare forskning i området är behövs för att kunna ge mer kunskap i området.

Den farligaste platsen för en kvinna är hennes egna hem. Fler än 50 misshandelsfall gentemot kvinnor i hemmet om dagen anmäls i Sverige och i snitt dödar en man i Sverige en kvinna han har eller har haft en relation med var tredje vecka. Ett samhälleligt och medmänskligt engagemang kan vara skillnad mellan liv och död. Det är dags att rikta fokus och ansvar mot mannen, dig, mig och samhället. Arkitekter och Inredningsarkitekter har länge haft kunskap om hur trygga offentliga rum i utomhusmiljöer kan och bör utformas. Men faktum är att endast 15% av alla anmälda våldtäkter begås i utomhusmiljöer, sk. överfallsvåldtäkter. Resterande 85% sker i det egna hemmet av en närstående. Fältet Arkitektur och Inredningsarkitektur bör ha kunskap om våld i hemmiljö och ta detta i beaktning i sin praktik. “Home is where her horror is” utgår från det faktum att den farligaste platsen för en kvinna är hennes egna hem, detta utforskas och gestaltas vidare i tre påståenden och linjer: -Linje 1: Fältet Arkitektur, Inredningsarkitektur och formgivning behöver kunskap om våld i nära relation och ta detta i beaktning i sin praktik.  -Linje 2: I samarbete med material från organisationen “Huskurage” formge och skapa en mobil informationsplats i ett flerbostadshus för att främja samtal och spontana möten grannar emellan, medvetandegöra kring våld i nära relation samt införa Huskurage. -Linje 3: Gestalta den våldsutsatta kvinnans dimension av hemmet i skala 1:1 under Konstfacks vårutställning 2023. För att metvetandegöra och informera besökaren genom konst, rumslig gestaltning, formgivning, film och performance med ambition om att framkalla reaktion som leder till aktion. / The most dangerous place for a woman is her own home. More than 50 cases of abuse against women a day are reported in Sweden, and on average a man in Sweden kills a woman he has or has had a relationship with every three weeks. A social and human commitment can be the difference between life and death. It is time to direct focus and responsibility towards the men, you, me and society. Architects and interior architects have long had knowledge of how to design safe public spaces in outdoor environments. But the fact is that only 15% of all reported rapes are committed in outdoor environments. The remaining 85% is done in her own home by a person she has a relationship with or a relative. The field of Architecture and Interior Design should have knowledge of domestic violence and take this into account in their practice. "Home is where her horror is" is based on the fact that the most dangerous place for a woman is her own home, this is further explored and shaped in three statements: -Line 1: The field of Architecture, Interior Architecture and design needs knowledge of domestic violence and take this into account in their practice. -Line 2: In collaboration with material from the organisation "Huskurage", design and create a mobile information site in an apartment building to promote conversations and spontaneous meetings between neighbours, raise awareness about domestic violence and introduce Huskurage. -Line 3: Shape a home from the abused woman's perspective on a 1:1 scale during Konstfack's spring exhibition 2023. To raise awareness and inform the visitor through art, spatial design, design, film and performance with the ambition of evoking reaction that leads to action.