<p>Enligt Svenska Downföreningen finns brister i hur föräldrar som får ett barn med Downs syndrom blir informerade om barnets diagnos. Vårdpersonal upplevs ibland som osäkra av föräldrarna och informationen de ger kan vara otillräcklig. Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva hur information om att barnet har Downs syndrom ges till föräldrarna samt hur föräldrarna upplever informationen och om de saknar något. Vetenskapliga artiklar till denna studie har hämtats ur databaserna CINAHL och Medline. Sökorden var Down syndrome, disclosure, adaptation, nursing care, psychology och parents. Resultatet visade att vårdpersonal, i huvudsak läkare, får någon form av utbildning i att lämna svåra besked under sin studietid. Deras självskattade förmåga i dessa situationer var i genomsnitt hög. Mot det kan ställas att ungefär hälften av de föräldrar som fått beskedet att deras barn har Downs syndrom var nöjda med informationstillfället. De som var nöjda uppger att vårdpersonalen haft en positiv inställning till deras barn, att de fått informationen så snart som möjligt efter förlossningen och att detta skett på en avskild plats. De föräldrar som upplevt informationstillfället negativt har fått lite information, ibland utan att deras partner varit närvarande. Vårdpersonalen har haft en negativ attityd till sjukdomen samt att obehöriga personer har kunnat befinna sig i samma rum under informationen. Det skriftliga materialet föräldrarna fått i samband med barnets diagnos var ofta dåligt uppdaterad där omoderna ord och gamla attityder fanns med. Tidigare ansågs att personer med Downs syndrom var efterblivna och skulle därför institutionaliseras. Detta synsätt har i många kulturer förändrats över tid och idag kan personer med Downs syndrom leva relativt självständigt.</p>

Enligt Svenska Downföreningen finns brister i hur föräldrar som får ett barn med Downs syndrom blir informerade om barnets diagnos. Vårdpersonal upplevs ibland som osäkra av föräldrarna och informationen de ger kan vara otillräcklig. Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva hur information om att barnet har Downs syndrom ges till föräldrarna samt hur föräldrarna upplever informationen och om de saknar något. Vetenskapliga artiklar till denna studie har hämtats ur databaserna CINAHL och Medline. Sökorden var Down syndrome, disclosure, adaptation, nursing care, psychology och parents. Resultatet visade att vårdpersonal, i huvudsak läkare, får någon form av utbildning i att lämna svåra besked under sin studietid. Deras självskattade förmåga i dessa situationer var i genomsnitt hög. Mot det kan ställas att ungefär hälften av de föräldrar som fått beskedet att deras barn har Downs syndrom var nöjda med informationstillfället. De som var nöjda uppger att vårdpersonalen haft en positiv inställning till deras barn, att de fått informationen så snart som möjligt efter förlossningen och att detta skett på en avskild plats. De föräldrar som upplevt informationstillfället negativt har fått lite information, ibland utan att deras partner varit närvarande. Vårdpersonalen har haft en negativ attityd till sjukdomen samt att obehöriga personer har kunnat befinna sig i samma rum under informationen. Det skriftliga materialet föräldrarna fått i samband med barnets diagnos var ofta dåligt uppdaterad där omoderna ord och gamla attityder fanns med. Tidigare ansågs att personer med Downs syndrom var efterblivna och skulle därför institutionaliseras. Detta synsätt har i många kulturer förändrats över tid och idag kan personer med Downs syndrom leva relativt självständigt.

No description available.

People with Down syndrome are living longer lives today thanks to medical science. These people with their families are in need of assistance from goverments and professionals throughout their lives. It is therefore important to understand how familymembers affected by having a person with Down syndrome in the family. In this paper we focus on the siblings' experience. This study aims to examine four women's experiences of what it is like to have a sibling with Down syndrome and how the respondents have developed their role and identity as siblings, and what strategies they have developed for this role. To examine this, a qualitative interviewguide was used. Respondents were recruited via the snowball method and the author's own contacts. As an interpretive framework for this essay, I have chosen to base much of my theory about role-and identity-concepts and the meaning of siblinghood and how gender is linked to the nursing ability and responsibility of an individual. The results show that respondents perceive their sibling relationship as normal with their disabled sibling. However, there has been some special treatment. The results also show that respondents have a very close relationship with their sibling with Down syndrome and that everyone can see a future where they have a caring and responsible role to their siblings.

Abstrakt Syftet med studien var att undersöka hur föräldrars och pedagogers upplevelser och erfarenheter av TAKK-metoden påverkade språkutvecklingen hos barn med språkstörning.    Frågeställningarna var: - Vilka upplevelser/erfarenheter fanns bland föräldrar och pedagoger? - Vilken betydelse hade kommunikationsmetoden för språkutvecklingen? - Vad bidrog till goda resultat? - Hur stämde våra resultat med tidigare forskning?   Vi valde att arbeta med en enkätundersökning som vi kompletterade med intervjuer. (Enkätsvaren presenterades i stapeldiagram.) Resultaten visade att både föräldrar och pedagoger var positiva till metoden. De ansåg att den var bra för barnens språkutveckling och underlättade kommunikationen. Undersökningsgrupperna ansåg att man inte använde sig av TAKK i alla situationer. Föräldrar och pedagoger var överens om att kommunikationsmetoden lämpade sig för båda könen. Vi kom fram till att föräldrars och pedagogers upplevelser och erfarenheter av TAKK-metoden var att den gynnade barn med språkstörningar och att det inte framkom några nackdelar vid tillämpningen. Dock upplevde vi att utveckling inom området behövs.

Syftet med denna studie var att undersöka hur pedagogerna såg på sitt förhållningssätt samt hur de arbetade för att få en fungerande inkludering för barn med Downs syndrom. Vi ville se vilka svårigheter som kunde förekomma samt hur pedagogen förhöll sig till denna inkludering undersöktes också. I denna studie beskrivs olika hjälpmedel som används i verksamheten för att stödja och förenkla inkluderingen för barn med Downs syndrom. De metoder som användes i detta arbete var semistrukturerade samt strukturerad intervjuer samt strukturerade observationer. Vår teoretiska utgångspunkt i detta arbeta har varit inkludering och Vygotskijs teori har varit vägledande i denna studie. I denna studie har vi kommit fram till att pedagogerna har en betydande roll för inkluderingen mellan barnen. Andra faktorer som spelar en stor roll för inkluderingen är även den pedagogiska miljön samt den sociala samvaron.

Språk och kommunikation genomsyrar skolans alla ämnen och barn med funktionsnedsättningen Downs syndrom associseras med särskilda svårigheter inom språk och kommunikation vilket utifrån ett skolperspektiv medför att det finns ett stort behov av att utöka vår kunskap inom skolans verksamheter kring vilka faktorer som påverkar denna grupp av barn i positiv riktning i språk och kommunikationsarbetet. Undersökningens syfte har varit att belysa hur speciallärare med specialisering utvecklingsstörning och specialpedagoger upplever språk och kommunikationsarbetet kring barn med Downs syndrom. Studien har tagit utgångspunkt utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Metoden för undersökningen har varit semistrukturerade intervjuer. I resultatet framkommer att pedagogerna upplever att det i språk och kommunikationsarbetet är grundläggande att utgå från elevens individuella behov och förmågor. Det är även viktigt att utgå från elevens intressen och att arbeta i för eleven meningsfulla situationer. Personalen kring eleven har stor betydelse. Pedagogerna upplever att meningfullt och verklighetsanknutet arbete är framgångsrikt. Praktiskt arbete, ordbilder och tecken som alternativ och kompletterande kommunikation är några framgångsrika arbetssätt som pedagogerna lyfter fram. i resultatet kan fyra gemensamma teman ses hos pedagogerna i deras upplevelse av språk och kommunikationsarbetet: individualisering, delaktighet, meningsfullhet och rätt personal.

<p>Syftet med denna uppsats är att ta reda på hur fyra pedagoger i förskolan erfar möten med barn som har Downs syndrom, utifrån frågeställningar som; Vilka erfarenheter och uppfattningar om möten med barn som har Downs syndrom finns hos de fyra intervjuade pedagogerna? Vilka utmaningar finns enligt de fyra pedagogerna i arbetet med barn som har Downs syndrom? Vad finns det för positivt respektive negativt i de fyra pedagogernas beskrivningar av möten i förskolan med barn som har Downs syndrom? Hur erfar de intervjuade pedagogerna möten med barn som har Downs syndrom?</p><p>Utifrån den kvalitativa metoden intervjuade vi fyra pedagoger i förskolan som arbetar med barn som har Downs syndrom. Först ger vi en bakgrund till Downs syndrom där vi bland annat beskriver syndromet ur ett medicinskt perspektiv och ger en bild av vilka lagar och styrdokument som berör barn med Downs syndrom. Den tidigare forskningen vi har med i vår uppsats beskriver hur barn med Downs syndrom bör bemötas och vad man som pedagog behöver tänka på i mötet med dessa barn.</p><p>Studien visar att kommunikationen är mycket central i pedagogernas berättelser om möten med barnen med Downs syndrom. Samtliga pedagoger uttrycker en känsla av otillräcklighet när de inte förstår vad barnet vill. Svårigheter som framkommer i studien är exempelvis hur svårt det kan vara att behålla det professionella förhållningssättet utan att bli för personlig i kontakten med dessa barn. Pedagogerna menar att det blir extra viktigt att hålla distansen i sin profession eftersom relationen mellan dem och barnet på förskolan är så speciell och intensiv. Den viktigaste slutsatsen vi kommit fram till är att alla barn är olika, även barnen med Downs syndrom. Det viktigaste är att möta varje barn med inställningen att lära känna individen först och bortse från funktionshinder och utvecklingsstörning.</p>

<p>Syftet med studien var att ta reda på om föräldrarnas relation med släkt och vänner påverkats efter att de fått ett barn med Downs syndrom och om/hur de anser att släkt och vänner kunnat visa sina känslor beträffande barnets funktionshinder. Ett annat syfte var också att jämföra om det fanns någon skillnad mellan mödrarnas och fädernas svar. Studien har en kvantitativ och jämförande design och redan gjorda och besvarade enkäter har använts. 207 föräldrar till barn med Downs syndrom från 10 slumpmässigt utvalda platser i Sverige tillfrågades och 165 valde att delta.</p><p>   Huvudresultatet från den här studien visade att de flesta föräldrarna inte upplevde att relationen till släkt och vänner förändrats efter att de fått ett barn med Downs syndrom. Föräldrarna upplevde också att släkt och vänner kunnat visa sina känslor beträffande barnets funktionshinder. Resultatet visade att det inte fanns några signifikanta skillnader mellan mödrarnas och fädernas svar när det gällde relationen till släkt och vänner och släktens känslor beträffande barnet. Det fanns en signifikant skillnad mellan mödrarna och fädernas svar, på frågan om vänner kunnat visa sina känslor beträffande barnet visade det sig att mödrarna upplevde att vänner kunnat visa sina känslor i större utsträckning än fäderna.</p>

Syftet med denna uppsats är att ta reda på hur fyra pedagoger i förskolan erfar möten med barn som har Downs syndrom, utifrån frågeställningar som; Vilka erfarenheter och uppfattningar om möten med barn som har Downs syndrom finns hos de fyra intervjuade pedagogerna? Vilka utmaningar finns enligt de fyra pedagogerna i arbetet med barn som har Downs syndrom? Vad finns det för positivt respektive negativt i de fyra pedagogernas beskrivningar av möten i förskolan med barn som har Downs syndrom? Hur erfar de intervjuade pedagogerna möten med barn som har Downs syndrom? Utifrån den kvalitativa metoden intervjuade vi fyra pedagoger i förskolan som arbetar med barn som har Downs syndrom. Först ger vi en bakgrund till Downs syndrom där vi bland annat beskriver syndromet ur ett medicinskt perspektiv och ger en bild av vilka lagar och styrdokument som berör barn med Downs syndrom. Den tidigare forskningen vi har med i vår uppsats beskriver hur barn med Downs syndrom bör bemötas och vad man som pedagog behöver tänka på i mötet med dessa barn. Studien visar att kommunikationen är mycket central i pedagogernas berättelser om möten med barnen med Downs syndrom. Samtliga pedagoger uttrycker en känsla av otillräcklighet när de inte förstår vad barnet vill. Svårigheter som framkommer i studien är exempelvis hur svårt det kan vara att behålla det professionella förhållningssättet utan att bli för personlig i kontakten med dessa barn. Pedagogerna menar att det blir extra viktigt att hålla distansen i sin profession eftersom relationen mellan dem och barnet på förskolan är så speciell och intensiv. Den viktigaste slutsatsen vi kommit fram till är att alla barn är olika, även barnen med Downs syndrom. Det viktigaste är att möta varje barn med inställningen att lära känna individen först och bortse från funktionshinder och utvecklingsstörning.