No description available.

Det råder idag en rad jämställdhetsproblem i den svenska skolan, trots att denna ska arbeta för jämställdhet. Ett flertal studier visar att förväntningarna på tjejer och killar skiljer sig åt samt att tonårstjejers psykiska hälsa och välmående blir allt sämre. Det har skrivits mycket om psykisk ohälsa gällande ungdomar, men fokus har sällan legat på de högpresterande tjejerna i skolan. Denna uppsats syftade därför till att undersöka i vilken omfattning ett ”duktighetsfenomen” råder bland tjejer som går sista året i den svenska gymnasieskolan samt att ur ett genusperspektiv analysera detta fenomen. För att uppnå syftet valdes en tvärsnittsdesign innefattade två metoder; enkäter samt semistrukturerade intervjuer, vilket ansågs nödvändigt eftersom uppsatsens frågeställningar var av både kvantitativ och kvalitativ art. För att undersöka ”duktighetsfenomenet” operationaliserades begreppet ”duktighet” till dess operationella indikatorer, vilka kom att kallas duktighetskriterierna. Dessa användes för att utforma såväl enkäter som intervjuer. Urvalet för enkäterna bestod av ett s.k. gruppurval och omfattade i slutänden 153 respondenter, vilka gick tredje året på gymnasiet (främst vid studieförberedande program). Intervjuer gjordes med sex ungdomar ur enkäturvalet samt med en informant som arbetar som psykolog. Det empiriska materialet bearbetades med hjälp av databehandlings- och statistikprogram samt meningskodning och –koncentrering. Undersökningen indikerade att ”duktighet” är en genusfråga. Resultaten visade att ca. en femtedel av de deltagande tjejerna omfattades av ett ”duktighetsfenomen” samt att individbaserade faktorer (exempelvis svag och prestationsbaserad självkänsla samt höga krav på sig själv) såväl som institutionella (förväntningar på ett visst genusbeteende i skolan) och strukturella förklaringar (rådande genusordning) går att finna för förekomsten av ”duktighet” bland de deltagande i undersökningen. Duktigheten visade sig ge negativa konsekvenser för psykisk hälsa och allmänt välmående bland de som var drabbade av denna, då duktigheten förefaller ge upphov till problem av internaliserande karaktär samt höga nivåer av upplevd stress. Studien indikerar dessutom att ”duktig tjej” kan förklaras som en feminin genusposition, eftersom ”duktiga tjejer” ser duktigheten som en del av deras identitet. Då forskningen gällande ”duktighet” är väldigt begränsad samtidigt som de ”duktiga tjejerna” tycks må väldigt dåligt och bli allt fler föreslår författaren vidare forskning i ämnet.

Skolan pekas ofta ut som en betydelsefull arena för ungas hälsa och välmående. Ett flertal undersökningar visar dock att unga svenskar, i synnerhet tonårstjejer, har en negativ hälso- utveckling. Bland de unga som mår dåligt finner vi ’duktiga’ elever som vill vara så duktiga att det får negativa hälsoeffekter (t.ex. stress och ångest). Forskningen kring ’duktiga’ elever, och skolans roll i deras situation, är begränsad. I detta arbete problematiseras dock ’duktighet’ som fenomen i skolan, i syfte att undersöka hur det förstås inom skolan som institution. Tidigare forskning från olika fält (främst psykologi samt folkhälso- och genusstudier) kan relateras till ’duktighet’. Denna, samt forskning om svensk elevhälsa, presenteras i kapitel två och används i analysen som hjälp för att förstås resultaten. Uppsatsens teoretiska och metodologiska ramverk utgörs dock av Carol Bacchis poststrukturalistiska policyanalys: ”What ́s the Problem Represented to be?” (WPR), som använts för att strukturera undersökningen och den påföljande analysen. Två olika studier har genomförts: en dokument- studie av åtta policydokument för skolan samt en mindre, explorativ intervjustudie med nio aktörer, från fyra olika yrkesgrupper, vilka arbetar i skolan. Dokumenten studerades med hjälp av kvalitativ närläsning och innehållsanalys. De semistrukturerade intervjuerna bearbetades med hjälp av meningskodning och -koncentrering samt hermeneutisk meningstolkning. Resultatet indikerar att ’duktighet’ inte problematiseras i policydokumenten, vilket kan vara en effekt av att skollagen präglas av problemrepresentationer som begränsar möjligheten att se ’duktighet’ som ett problem. Detta verkar få effekter i skolpraktiken där respondenterna framhåller duktighetsproblematik som relativt vanlig i skolan, samtidigt som ’duktighet’ inte alltid ses som ett ’problem’/fenomen - åtminstone har man ingen gemensam förståelse av vad det beror på. Strukturella förklaringar förekom i intervjuerna, men ’duktighet’ betraktades främst som ett individuellt problem. Respondenterna försöker så gott det går att hantera elever med duktighetsproblematik men landar nästan uteslutande i åtgärder på individnivå. Detta innebär, dels att man snarare hanterar elever med duktighet än ’duktighet’ som fenomen, dels att den ’duktiga’ eleven många gånger blir den som ses som ’problemet’ samt ges ansvar för att hantera det. Därav osynliggörs skolans roll. Då ’duktighet’ mot bakgrund av resultatet tar sig uttryck i skolan (och även stimuleras där), menar författaren att det måste beaktas i högre grad inom skolan som institution. Detta behov framhölls även av flertalet respondenter. I annat fall kan ’duktighet’ få negativa effekter, både för elever och för samhället i stort. / <p>Se även författarens tidigare arbete på området: "Duktighetsfenomenet: Ambition, höga krav och stress bland "duktiga tjejer" i den svenska gymnasieskolan"</p>