No description available.

Publiceringar från internationella undersökningar syns flitigt i den svenskaskoldebatten, då det skett en globalisering och internationalisering av skolresultat desenaste 20 åren. Flera av de senaste internationella undersökningarna visar att bådemåluppfyllelsen och attityden till naturvetenskap har sjunkit i grundskolans senareårskurser.Under 1990-talet startade en nationell utvärdering för att undersöka omgrundskoleelever når kunskapsmålen i naturvetenskap. Denna undersökning byggerpå en återupprepning av de nationella utredningar som gjordes 1992 respektive 2003och samma metodansats användas. Undersökningen begränsas till att ämnet kemi.Syftet med denna undersökning var att undersöka hur elevers måluppfyllelse i kemihar förändrats för årskurs 9 i jämförelse med 1992 respektive 2003 och om det finnsnågon skillnad mellan könen. Vidare undersöktes också om attityden till ämnet kemihar ändrats mellan 2003 och 2021. För att undersöka måluppfyllelsen besvarades 16st frågor av eleverna. Därefter besvarades enkätfrågor av eleverna med givnasvarsalternativ. 99 st elever från tre skolor deltog i studien och alla svarenanalyserades manuellt av författaren.Undersökningen visade att mellan 1992 och 2021 påvisades ingen signifikantskillnad mellan antal rätta svar. Mellan åren 2003 och 2021 påvisades en ökning iantal rätt svar. Vidare visade undersökningen att attityden till kemi har förändrats.Tidigare studie 2003 visade att pojkar tyckte ämnet var viktigt och intressant medandenna undersökning visade att nu var det flickor som tyckte det.De tidigare undersökningarna har gjorts på ett större elevunderlag än i dennaundersökning. Likaså kan inte en undersökning på 16 frågor helt täcka in och ge enfull förståelse för elevers kunskap i ett ämne. Utifrån de besvarade frågorna kandenna undersökning dock anses visa att det är en signifikant skillnad mellan 2003och 2021 i antal rätta svar. Resultatet i undersökningen visar en trend i att attitydentill kemi nu är mer positiv hos flickor, istället för som tidigare pojkar.

Mycket forskning har ägnats åt att kartlägga skolelevers (ofta negativa) attityder till matematik. Denna studie undersöker attityder till matematik hos nio deltagare och tidigare deltagare i Matteklubben för högstadiet i Stockholm. Matteklubben är en frivillig efter skolan-aktivitet för unga som gillar problemlösning, där fler med positiv attityd kan tänkas finnas. Studien har utgått från TMA-modellen - en tredimensionell modell för attityd till matematik, med de tre dimensionerna Syn på matematik - Känslomässig inställning till matematik - Upplevd egen förmåga, där varje dimension kan ha en positiv respektive negativ pol. Datainsamling skedde genom semistrukturerade intervjuer. Därefter analyserades data med hjälp av tematisk analys. Sammantaget framträder en positiv attityd till matematik hos deltagarna. Deltagarnas syn på matematik framträder i hög grad som relationell, där de betonar matematikens strukturella och logiska uppbyggnad i sina beskrivningar av vad man uppfattar att matematik är. Alla respondenter uttrycker en positiv känslomässig inställning till matematik, även om de gör tydliga distinktioner mellan vad de gillar i matematik och vad de ogillar. Den matematiska aktivitet man tycker om handlar om ”problemlösning på riktigt”, där man vill möta utmanande problem av en passande svårighetsgrad, få tänka kreativt och gärna kunna finna lösningar med flera olika metoder. Ett undertema handlar om matematiska sammanhang och gemenskaper. Här framkommer flera erfarenheter av skolans matematik som ett mer ensamt sammanhang, där deltagarna ofta utövar matematik på egen hand, med liten lärarinteraktion och där man ger snarare än får hjälp. Vissa deltagare har dock kunnat samarbeta med klass- eller skolkamrater i sitt matematikutforskande, vilket har bidragit till en mer positiv upplevelse och inställning till ämnet. I Matteklubben beskriver deltagarna att man är mer en del av ett sammanhang, där man arbetar med samma matematiska problem och kan diskutera lösningar med andra deltagare och ledare i något högre utsträckning. Särskilt Matteklubbens tävlingar ses som sociala tillfällen, då man får diskutera problem och lösningar även med personer man inte kände innan. Vad gäller den egna upplevda förmågan så uttrycker deltagarna i stort en god tilltro till att kunna klara av skolans matematik, även om gymnasiestarten upplevts som mer utmanande. Att få yttre bekräftelse på sitt kunnande var inte oviktigt, även om flera betonade vikten av förståelse, snarare än ha många korrekt lösta uppgifter. Många deltagare har haft en stabil matematikbana, med tidigt intresse för och framgång i matematik, med uppmuntran och intresse i familjen. Några respondenter återger dock vändpunkter eller särskilda händelser, som har ändrat eller påverkat deras syn på matematik, på den egna förmågan och den känslomässiga inställningen till matematik. / A lot of research attention has been directed towards school pupils (often negative) attitudes towards mathematics. This study explores the attitude towards mathematics among nine participants and former participants in the Math club for grade 7-9 in Stockholm. The Math club is an after school activity for young people who enjoy mathematical problem solving, where possibly more positive attitudes can be found. The theoretical framework for the study is TMA - the three-dimensional model for attitude towards mathematics, with the three dimensions; Vision of mathematics – Percieved competence – Emotional disposition. Data was collected through semi structured interviews and analyzed by using thematic analysis. Overall the participants expressed positive attitudes towards mathematics. The participants express a mostly relational vision of mathematics, where they notice and appreciate the logical structure of the subject. Although all participants express their liking of mathematics, they make distinctions about what they like and dislike in mathematics, both regarding content, tasks and social context. In general there is an appreciation of creative problem solving. Many participants experienced mathematics in school as a mostly separate activity with limited help from teachers, although some have had friends with whom they shared the interest. The Math Club seemed to have offered a context in which participants worked on the same problems and could get help and discuss solutions among each other, especially during competitions. The participants were confident about their own mathematical competence, at least until the start of secondary school. Confirmation of competence were appreciated, but many participants stressed that understanding of concepts were more important than getting many right answers. Though most participants described a stable trajectory in their appreciation of math, with early interest, success and encouragement from families as common features, some incidents of turning points or special events, that led to a sudden change of vision of mathematics, the own perceived competence and liking of mathematics were described.