This thesis explores the body as an agent of political change as well as embodied aspects of political resistance. It analyses the experience of activists of the extraparliamentary left through the lens of feminist theories on resistance and embodiment. The empirical material draws upon ethnographic field work carried out through a combination of five in-depth interviews and two focus group interviews. The material is analyzed through Barbara Sutton’s conceptualization of embodied resistance and Sara Ahmed’s queer phenomenology. This perspective is advanced by the collective dimension of resistance offered by Judith Butler’s performative theory of assembly and Mona Lilja’s combination this theory and Sara Ahmed’s affective economy. Except from developing phenomenology of resistance, the thesis offers a reading of extraparliamentary action as “queer politics” or an embodied way of questioning “politics as usual”. The motivation behind the respondents’ activism is construed in terms of longing for another potential future than the one offered by parliamentary politics. The study shows that the practice of showing up and appearing in the wrong place can be a powerful form of resistance. The experience of appearing together and of dealing with repression is reported to be a cohesive force uniting individual activists into a social movement or a “body of bodies”. This collective body needs continuous care in order to be resilient and in order to be able to embody the kind equality the activists wish to see in the future. / Den olydiga kroppens politik är en uppsats som bygger på en intervjustudie med tretton aktivister som är eller har varit engagerade i någon form av utomparlamentarisk vänsterrörelse. Studien bygger på en kombination av individuella intervjuer och gruppintervjuer där aktivisterna har fått möjlighet att berätta om sina erfarenheter av att göra politiskt motstånd med kroppen som redskap. Aktivisterna berättar om sina erfarenheter av att delta i demonstrationer, manifestationer och aktioner och om varför de tycker att det är viktigt att dyka upp på platser där det inte är meningen att de ska vara – till exempel på platser där djur slaktas, människor hålls inlåsta eller vapen tillverkas. De berättar också om hur de blir bemötta av polis när de dyker upp och flera av aktivisterna berättar att de blivit utsatta för polisvåld. Aktivisternas engagemang innebär stora fysiska, psykiska och emotionella uppoffringar men de berättar också om tacksamheten över att få arbeta för en mer jämlik och rättvis värld samt glädjen över att få vara en del av en rörelse tillsammans med andra aktivister. Aktivisternas berättelser analyseras i uppsatsen med hjälp av feministiska teorier om motstånd, kroppslighet och känslor samt i relation till tidigare forskning om sociala rörelser i allmänhet, feministiska rörelser i synnerhet samt om den feminism som praktiseras inom den utomparlamentariska vänstern. Denna analys visar att det ligger en stor motståndspotential i att ”dyka upp”, i synnerhet när många människor dyker upp tillsammans och återkommande. Det polisvåld som aktivisterna utsätts för när de dyker upp kan förstås som ett tecken på att det aktivisterna gör uppfattas som ett hot mot den rådande ordningen och därmed också som ett tecken på förändringspotentialen i detta motstånd. Att aktivisterna agerar och upplever svåra saker tillsammans skapar känslomässiga band mellan dem, vilka knyter dem samman till en motståndskraftig rörelse. Denna rörelse förstås i uppsatsen som en kollektiv kropp uppbyggd av enskilda kroppar och deras inbördes relationer. För att denna kropp ska må bra behöver dessa inbördes relationer tas omhand, och därför lyfts omsorg fram som en praktik som möjliggör rörelsens fortlevnad. Aktivisternas berättelser tyder på att det råder en arbetsdelning i många rörelser, och att denna arbetsdelning innebär att omsorgsarbete inte anses viktigt och inte praktiseras av alla aktivister. Uppsatsen avslutas därför med en påminnelse om att det krävs ett pågående arbete med att realisera de jämlikhetsideal som aktivisterna strävar efter på lång sikt även inom den egna gemenskapen.

Often pointed to as the region’s model secular state, Turkey provides an instructive case study in how nationalism, in the name of conjuring ‘unity’, often produces the opposite effect. Indeed, the production of nationalism can create fractures amongst, as well as politicize, certain segments of a population, such as minority groups and women. This dissertation examines the long-term and present-day impacts on nationalist unity of a largely understudied event, the annexation of the border-city of Antakya from Syria in 1939, and its implications on the Arab Alawite population. In doing so, it deconstructs the dominant Turkish narrative on the annexation, rewrites the narrative drawing on oral history from the ground, and it shows how nation-building is a masculinist project that relies on powerfully gendered language through studying the national archives. The heart of the project, however, remains the investigation of the political, social, and religious subjectivity of Arab Alawite women, with an emphasis on resistance to the structures and practices sustained by the state and patriarchy. The Arab Alawites, once numerically dominant in the Antakya region, are now an ethno-religious minority group within the Turkish/Sunni-dominated state structure. Although Antakya was the last territory to join Turkey in 1939, ever since that time many of its Alawites have resisted assimilation through covert, yet peaceful, methods. Through this research, I show that a multiplicity of forces have increased the politicization of the Antiochian Alawite community and broadened their demands upon the Turkish state. My research highlights Alawite women’s leadership as a key driver of this process, thanks to the large-scale out migration of Alawite men, the increased socio-economic independence of Alawite women, and the perception of more progressive gender ideals being held by the members of this Muslim sect, when compared to those of nearby Sunni Turkish women. This dissertation relies on a postcolonial and feminist geopolitical analysis of the Turkish nationalist project to examine how the Turkish state has historically viewed Antakya and the Arab Alawites and how, in return, the experience and collective social and political memory of Alawites was formed. By utilizing innovative methodologies, this research shows how Alawite women are resisting/rewriting/reconfiguring political and social structures through everyday actions that shift the discourse on minorities and women on local and national scales.