Ambulanssjukvården har utvecklats från att tidigare varit en transportorganisation till att vara en enhet som utför specialiserad sjukvård. Vid ett hjärtstopp där patienten behöver snabb access av läkemedel är det idag vanligast att applicera en intravenös infart. För nästan 100 år sedan började den intraosseösa infarten att användas. Vid intraosseös access ges möjlighet att direkt in i benmärgskanalen tillföra läkemedel eller vätska. Det har visat sig i olika studier att intraosseös infart är både säkert och effektivt. I akuta situationer där det misslyckats med intravenös infart kan den intraosseösa infarten utgöra skillnaden mellan liv och död. Efter att användandet minskat har den nu åter börjat tillämpas i större utsträckning. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelse av att applicera intraosseös infart. Metoden var kvalitativ med intervjuer som datainsamlingsmetod. Totalt intervjuades tio sjuksköterskor med specialistutbildning inom ambulanssjukvård. Materialet spelades in och transkriberades för att sedan avidentifieras genom att namnet istället fick en siffra. Materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet redovisas i följande kategorier: kunskapsnivå, medicinteknisk kompetens, prehospitala miljön, stöd av kollegor och erfarenhet. Dessa kategorier baseras på sex underkategorier: utbildning, praktiska färdigheter, osäkerhet, trygghet i arbetsmiljön, trygghet och tidigare erfarenhet. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskorna upplevde blandade känslor och tankar om upplevelsen av att applicera intraosseös infart. Det framkom att med erfarenhet kommer trygghet i handhavandet av intraosseös infart. Det framkom under intervjuerna även känslan av osäkerhet och betydelsen av att ha en mer erfaren kollega att ta hjälp av. Vissa ambulanssjuksköterskor upplevde ett behov av mer utbildning. Slutsatsen av denna studie är att de flesta ambulanssjuksköterskor inte upplevde applicering av intraosseös infart som något svårt. Det var några ambulanssjuksköterskor som upplevde osäkerhet och brist på kontinuerlig utbildning och därför ansåg att utbildningen i hantering av intraosseös infart skulle uppdateras kontinuerligt. Arbetsgivaren bör överväga att ha kontinuerliga och för arbetet väsentliga utbildningar vad gäller applicering av intraosseös infart. Huvudmannen skulle också återkommande kunna följa upp ambulanssjuksköterskornas kompetens i detta sällan förekommande moment, som kan vara livsavgörande för patienten.

Emergency Health Care (EHC) is an extended and multi-professional protocol designed to make communication easier in the event of a health-care emergency. Information and communication technologies (ICTs) play a vital role within EHC by coordinating emergency responses across involved departments as well as to health-care providers in the pre-hospital and hospital settings. Despite advances in ICT, there are still a variety of challenges regarding ICT usage in emergencies. To identify these challenges, a semi-structured interview was conducted with pre-hospital and hospital staff at the Emergency Departments of Vaasa Central Hospital, Finland, and Umeå University Hospital, Sweden. The findings indicate that workflow practices and the applying of medical knowledge in a pre-hospital setting is more challenging in Vaasa due to limited accessibility to the patient electronic record system. In the hospital setting, the clinical workflow and application of medical knowledge is easier in Umeå than in Vaasa as a result of there being an integrated information system in the Umeå region compared to a disintegrated system in the Vaasa region. It was discovered that the lack of a national record system in Sweden is a challenge for practitioners in the hospital setting in Umeå. In addition, badly structured information in the Finnish national record system has made collaborative activities between departments and hospitals difficult within EHC. The results reveal that the capacity of IT tools to provide on-time accessibility to patient information is fundamental for safe decision making and collaborative activities across departments and hospitals within EHC.

Inom sjukvården finns det problem med kommunikationen mellan yrkeskategorier. Denna studie studerar frågeställningarna: hur offensiv kvalitetsutveckling skulle gå att applicera på ett förbättringsarbete inom akutsjukvården, hur kommunikationsmissar sker samt hur en kombinerad kommunikationsmodell inom sjukvården skulle kunna se ut. Detta görs inom ramarna för offensiv kvalitetsutveckling, hörnstensmodellen samt PDSA som är de kvalitetstekniska teorier som används för att beskriva problemområdet och dess lösningar. Interprofessionell kommunikation är en kommunikationsteori som också appliceras på arbetet. Denna kvalitativa studie, med hermeneutisk ansats, studerar avvikelser samt genomför enkät och intervjuer. Dokumenten visar på problem kring att patienter blir hemskickade utan korrekt information, överrapportering fallerar men också otrevligt bemötande mellan medarbetare. Enkätsvaren visar övergripande mönster med behov av mer övningar som fokuserar på kommunikation. Den offensiva kvalitetsutvecklingen redan finns inom organisationen, som uppfyller många av den offensiva kvalitetsteknikens värderingar, arbetssätt och verktyg. Vidare visar analysen att de vanliga områdena för kommunikationsmissar är människo- eller metodrelaterade, som visar sig i samarbetet mellan medarbetare och efterföljandet av rutiner.   Akutkliniken är på god väg att uppfylla värderingarna inom offensiv kvalitetsutveckling samt använder redan arbetssätt och verktyg som innefattas i denna teori.  Kommunikationsmissar beskrivs inom många olika områden, mönster som kan ses är att problem eskalerar vid ökad stress och när rutiner inte följs. Interprofessionell kommunikation kan – efter djupare förståelse hos medarbetarna – med fördel introduceras som kommunikationsmodell. / In healthcare, there are problems with communication between professionals. This study examines the questions: how Total Quality Management could be applied to improvement processes in emergency health care, how communication failures occur and what a combined communication model in health care could look like. This is done within the framework of Total Quality Management, the cornerstone model and PDSA, which are the theories within quality engineering used to describe the problem area and its solutions. Interprofessional communication is a communication theory that is also applied to the study. This qualitative study, with a hermeneutic approach, studies reported incidents and conducts a survey and interviews. The incidents show problems with patients being sent home without correct information, failures in handovers, but also bad relations between employees. The survey responses show overall patterns with a need for more training that focus on communication. Total Quality Management already exists within the organization, which meets many of the values, working methods and tools of the Total Quality Management technique. Furthermore, the analysis shows that the common areas of communication failures are people- or method-related, which are reflected in the cooperation between staff members and the adherence to procedures.   The emergency department is well on its way to fulfilling the values of Total Quality Management and is already using methods and tools included in this theory.  Communication failures are described in many different areas, patterns that can be seen are that problems escalate with increased stress and when routines are not followed. Interprofessional communication can – after deeper understanding of the employees – be introduced as a communication model.

Providing high-quality health care to everyone who needs it is a central objective for theSwedish health care system. One way in which this goal is broadly pursued is by allocatingresources that maximize the geographical coverage of ambulances, aiming at reducingambulance response times as much as possible, for as many as possible. However, in reality,emergencies tend to be concentrated in space and time. They are more likely to occur atparticular places and times, following people’s routine activities. Likewise, some groups aremore likely to require acute health care, implying that supply needs to be tailored to patientdemand. This thesis investigates the nature of emergency health care (EHC) services byassessing the temporal and the geographical distribution of ambulance services from a supplyand demand perspective using southern Sweden as a study area. Geographical informationsystem (GIS), spatial analysis and regression models underpin the methodology of the study.Findings indicate that there currently exist disparities in access to EHC services in Sweden,both between urban and rural areas and between sociodemographic groups. Depending on howaccessibility is measured, different spatial patterns emerge, suggesting that the current practiceof measuring response times should be complemented by alternative measures of accessibilityin an attempt to reduce inequities in access to ambulances between groups and places. Resultsalso indicate that the demand for EHC services varies both spatially and temporally, and thatdemographic and land use differences can be helpful in explaining such variations. The thesishighlights that currently employed EHC policy goals may entail unexpected inequities in theaccess to and supply of ambulances and, consequently, of EHC. As such, the study opens upfor a discussion on how useful quantitative measures can be in revealing group inequities inaccess to EHC. / Att erbjuda god tillgång till vård för hela befolkningen är ett centralt mål för det svenskavårdsystemet. Detta eftersträvas genom att resurser fördelas på ett sätt som maximerar dengeografiska täckningen av ambulanser, där målet är att minska ambulansers responstider såmycket som möjligt, för så många som möjligt. I verkligheten är akuta situationerkoncentrerade i både tid och rum. De uppstår på specifika platser, vid specifika tidpunkter ochreflekterar till viss del människors rutinmässiga rörelsemönster. Samtidigt löper vissa grupperstörre risk att drabbas av akuta sjukdomar eller skador, vilket insinuerar att tillhandahållandetav resurser behöver skräddarsys efter behov, snarare än populationsmängd. Den härlicentiatavhandlingen undersöker akutvården genom att analysera temporala och geografiskafördelningen av ambulansresurser utifrån ett tillgång- och efterfrågan-perspektiv i södraSverige. Metoderna som studierna baserades på innefattade användandet av geografiskainformationssystem (GIS), rumslig analys och regressionsmodeller. Resultaten indikerar attdet finns skillnader i tillgång till akutvård i Sverige, både mellan stad och landsbygd ochmellan sociodemografiska grupper. Beroende på hur tillgång mäts uppstår olika rumsligamönster av skillnader i tillgång, vilket pekar på att nuvarande sätt att mäta responstid bordekompletteras med alternativa mått. Detta skulle kunna bidra till att minska ojämlikheter itillgång till ambulansvård. Resultaten indikerar också att behov för akutvård varierar över tidoch rum, och att både demografiska variabler och olika typer av markanvändning kan bidratill att förklara sådana variationer. Den här avhandlingen visar på att nuvarande policymålinom akutvård kan leda till oväntad ojämlikhet vad gäller tillgång och efterfrågan tillambulans och, som en konsekvens, till akutvård generellt. Studierna öppnar således upp fören diskussion om hur användbara kvantitativa mått kan vara vad gäller att belysa ojämlikheteri tillgång till akutvård. / <p>QC220420</p>