On January 1, 2014 a legislative amendment to the former National Heritage Act (1988: 950) was put in action, one of the new amendments that was conceived in what is now called Culture Environmental Act (1988: 950). The change made it possible for the County Councils to enforce that the results associated with archaeological research would be conveyed to the public. The present work is a case study aiming to see what kind of impact this amendment has had on the archaeological specifications and offer invitations for archaeological investigations. The main questions for the work are: What kind of mediation is being required by the County Councils? Why was the law changed? Is there a difference in this respect between different counties? Has there been any noticable change in practice in this respect after the amendment introduction? This study aims to answer these questions and throughout it also give you as a reader information about the history behind the changes as well as what impact the changes has had on archaeological investigations and the mediated results to the public. The aim is also to show the different ways that archaelogy is communicated and to whom.

Vi lever i ett samhälle under ständig utveckling där byggnation av fastigheter och infra-struktur är av stor betydelse. Med hjälp av detaljplaner kan exploateringsområden planeras och ligga till grund för utveckling. I samband med genomförande av dessa planer uppstår ofta situationer där de befintliga fastighetsägarna i området inte samtycker. I plan- och bygglagen, vilken reglerar detaljplaneprocessen, finns inte heller någon reglering kring kompensation eller annan ersättning till intilliggande fastigheter som lider skada av detaljplanen.  Syftet med det här arbetet är att utreda om kompensation med stöd i plan- och bygglagen borde utgå till intilliggande fastighetsägare, så kallade grannar, som berörs vid införande av en ny detaljplan. Detta besvaras genom att titta närmare hur grannar hanteras vid genomförande av nya detaljplaner, om de kompenseras då de drabbas negativt samt vilka för- och nackdelar en lagreglering av kompensation till grannar skulle medföra. I studien analyseras detta med hjälp av befintlig lagstiftning, detaljplanefall från verkligheten och intervjuer med verksamma personer inom byggprocessen. Uppsatsen har avgränsats till att endast behandla rättsfall i eller omkring större städer och ger exempel på planers påverkan på grannar, där vissa har resulterat i kompensation.  Sammanfattningsvis visar denna studie på att kommunens tillmötesgående till grannars åsikter kan leda till planförändring, som skulle kunna vara av sådan grad att den skulle anses utgöra en form av kompensation. Samtidigt visar den även på att många drabbas negativt vid plangenomförande utan att ersättas. Ekonomisk kompensation till grannar har visat sig förekomma, trots avsaknat stöd i plan- och bygglagen. Teoretiskt sett hade en lagreglering verkat rättviseutjämnande – inte bara för de fastighetsägare som drabbas utan även sett till de olikheter som finns i rådande lagstiftning. I komplexa och samhällsviktiga detaljplanefall, där vissa betydande olägenheter är svåra att undvika, hade ersättning kunnat utgöra en lösning. I praktiken däremot är det svårare att avgöra om en lagreglering hade lett till en förbättring av det system som redan finns idag. I nödvändiga fall har det, trots uteblivet lagstöd i plan- och bygglagen, visat sig finnas en kompensationshantering i form av överenskommelser, varpå behovet av lagregleringen i praktiken kanske inte är lika stort som i teorin. / We live in a society under constant development where construction of real estate and infrastructure is of great importance. With the help of local plans, exploitation areas can be planned and be the basis for development. In correlation to the implementation of these plans, situations occur where the existing property owners in the area do not agree. The planning and building act, which regulates the local planning process, does not regulate compensation or other remuneration to neighbouring properties that suffer due to the local plan. The purpose of this thesis is to investigate whether compensation with support in the planning and building act should be given to adjacent property owners, so-called neighbours, who are concerned with the introduction of a new local plan. This is answered by looking closely at how neighbours are handled when implementing new local plans, if they are compensated when they are adversely affected, and what the pros and cons of a legislation of compensation to neighbours would entail. In the study, this is analysed by means of existing legislation, local plan cases from reality and interviews with individuals actively working in the construction process. The approach has been limited to only deal with cases in or around major cities and gives examples of plans' impact on neighbours, some of which have resulted in compensation.  In summary, this study shows that the municipality's courtesy to neighbour’s stand points can lead to change of a plan, which could be of such a degree as to be considered a form of compensation. At the same time, it also shows that many people that suffer negatively due to a plan do not get compensated at all. Financial compensation to neighbors has been shown to exist, despite the lack of support in the planning and building act. Theoretically, law enforcement would be a fair solution - not only for the neighbours who suffer but also the differences in existing legislation. In complex important societal plans, where some significant inconveniences are difficult to avoid, compensation could be a solution. In practice, on the other hand, it is more difficult to determine whether law enforcement would lead to an improvement of today. In necessary cases, despite the lack of legal support in planning and building act, compensation is found in agreements, in which case the need for law enforcement may not be as great as in theory.

Under senare tid har allt fler företag börjat utöva verksamhet där mark nyttjas för olika aktiviteter med stöd av allemansrätten. HD har bedömt att sådant nyttjande; kanalisering, är tillåtet med stöd av allemansrätten, men uttalade i NJA 1996 s. 495 (”Forsränningsmålet”) samtidigt att nyttjandet bara är tillåtet så länge marken inte skadas. Eftersom skadeståndsfrågan aldrig har prövats i samband med allemansrätten har föremålet för denna uppsats varit att utreda möjligheterna att utfå ersättning för skador via allmänna skadeståndsrättsliga regler, skadestånds- och avhjälpandeansvaret i miljöbalken samt för intrång i äganderätten via expropriationslagen och möjligheten att få ersättning ur en försäkring. Expropriationsalternativet kan inte användas idag, eftersom marknyttjande med stöd av allemansrätten är ett icke ersättningsgillt intrång i äganderätten. Möjligheterna till att betrakta en skada på marken som en sakskada är stora. Det finns emellertid omständigheter som skapar komplikationer för båda skadeståndsansvarsformerna. En allmän skadeståndstalan kräver att culpa hos skadevållaren kan bevisas, vilket kan vara svårt när många människor vistas på en plats samtidigt. Kanalisatören kan betraktas som culpös enligt principerna om kumulativ eller anonym culpa, enligt vilka en principal blir ansvarig, trots att de individer han ansvarar för inte, var och en för sig, varit culpösa. Det miljörättsliga skadeståndsansvaret bygger på ersättning för störningar som inte är orts- eller allmänvanliga. När det gäller allemansrättsligt nyttjande torde många störningar betraktas som just orts- eller allmänvanliga. Avhjälpandeansvaret i miljöbalken bygger på ersättning för miljöfarlig verksamhet, och det är tveksamt om det kan tillämpas på kanalisatörens verksamhet. Expropriationsersättning på grund av allemansrättsligt nyttjande tillerkänns inte markägaren enligt gällande rätt, vilket kan tyckas märkligt eftersom många nyttjandeformer som påminner om allemansrätten, t.ex. servitut, medför sådan ersättningsrätt. Det finns vissa möjligheter att ersätta markskador ur försäkringar. Dock är de flesta skador följden av invasionsproblematik, som är mycket svårt försäkra. Samtliga ersättningsformer har visat sig otillräckliga för att ersätta skador som är estetiska och ideella, eftersom sådana skador inte kan beräknas i pengar. Beroende på hur marknyttjande med stöd av allemansrätten betraktas har man olika åsikt om i vad mån kanalisatören borde ersätta markägaren för skador på marken. Om nyttjandet uppfattas som någonting som finns vid sidan av markäganderätten är endast konkreta skador ersättningsgilla. Om man anser att nyttjandet är ett intrång i äganderätten och en förmögenhetsöverföring från markägaren till kanalisatören bör emellertid redan rätten att nyttja marken föranleda ersättning. Den ersättningsform som bäst tillgodoser markägarens intresse av att få skador på marken åtgärdade och få ersättning för ekonomisk förlust är avhjälpandeansvaret. Endast det ansvaret reparerar till fullo skador på miljön. Det krävs emellertid ett domstolsavgörande för att slutligen klargöra avhjälpandeansvarets tillämplighet. / Recently, more and more companies have come to exercise activities under the right of public access on land that belongs to whomever. The High Court has assessed that such use of land; channeling, is permitted, but in NJA 1996 s. 495 (“The Rafting Case”) also announced that this use is only allowed as long as the land remains unharmed. Since the question of damages in the context of the right of public access has not yet been treated in jurisprudence, the object of this thesis has been to investigate the possibilities to obtain restitution for damages via tort law, liability under the environment act as well as for proprietary intrusions under the expropriation act and restitution via insurance. Expropriation, however, cannot currently be made use of, since the right of public access is an intrusion which does not entail restitution. There are extensive possibilities for considering damage to the land as damage to property. However, there are ramifications for both the legal options for damages: the tort law and the environmental act. The tort law requires tortuous behaviour from the tortfeasor to be established, which is difficult when several persons stay at one place simultaneously. The canalizer may be considered tortuous under the principle of vicarious liability and cumulative or anonymous tort. According to these principles, the canalizer is responsible for the actions of certain individuals, even though they have not, individually, been negligent. The environmental liability for damage is based on restitution for disturbances that are not common to the place nor to the general public. This fact is difficult to establish in the context of the right of public access. The remedial responsibility of the environmental act is constructed for operations that are harmful to the environment, which is why it is dubious whether the responsibility is applicable to the canalizer’s activities. Currently, compensation for expropriation cannot result of use of land under the right of public access. This is peculiar, since many usufructs reminiscent of the right of public access, i.e. the easement, result in such compensation. Some forms of damage to the land can be insured. Although, most damage in this context arise from invasion, a cause of damage which is nearly impossible to insure. All forms of restitution have proven insufficient for compensating damage that is esthetic or otherwise non-pecuniary. Depending on if the right of public access is regarded as proprietary intrusion or something that exists alongside the right to property, one comes to different conclusions about the extent of compensation for damage. In the former case, only substantial damage is compensable. In the latter case, even the right to use the land occasions compensation. The liability which best meets the needs of the proprietor: compensation and restoration of damage to his property, is the remedial responsibility of the environmental code. This responsibility alone fully restores harm to the environment. However, the applicability of the remedial responsibility needs to be established in jurisprudence.