För att den fria marknaden ska fungera finns det en mängd lagar som bestämmer vad som är okej eller inte. När en näringsidkare ska annonsera varor, tjänster eller annat för att locka kunder och andra företag finns det en mängd regler som denne ska förhålla sig till. Grunden för lagarna är att näringsidkaren ska iaktta en god affärssed. Om näringsidkaren inte följer reglerna, kan antingen konsumentombudsmannen eller domstolen förbjuda denne att fortsätta med marknadsföringen. Förbudet kan antingen meddelas med eller utan vite. Vid mycket allvarliga överträdelser av reglerna kan domstolen efter att konsumentombudsmannen väckt talan besluta att en marknadsstörningsavgift ska utdömas istället. Detta är den allvarligaste påföljden som kan meddelas en näringsidkare enligt marknadsföringslagen. Marknadsstörningsavgiften har funnits sedan 1995 som en sanktion i marknadsföringslagen. Även om sanktionen har funnits i drygt 20 år har det kommit relativt få avgöranden på området. I år trädde nya bestämmelser i kraft om marknadsstörningsavgiften. Det är ett förtydligande som har till syfte att göra sanktionen enklare att tillämpa mot de marknadsaktörer som stör marknadens funktion.

I Europa kan omkring 20 miljoner människor vara exponerade för dricksvatten som innehåller evighetskemikalien PFAS. Tidigare har försök att begränsa enskilda PFAS-ämnen endast resulterat i att det förbjudna ämnet i fråga har bytts ut till ett annat PFAS-ämne. Den europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) har utfärdat rapporten Annex XV Restriction Report, Per- and polyfluoroalkyl substances (PFASs) där två förslag om hur begränsningen av PFAS-ämnena kan utformas har introducerats. Rapporten presenterar möjligheten att utfärda ett generellt förbud av alla PFAS-ämnen. Om beslutet om en generell begränsning fattas i den Europeiska unionen (EU) kan det bli ett av de största förbuden någonsin mot kemiska ämnen i Europa. Arbetets syfte är att utreda huruvida de presenterade förslagen för hur PFAS ska begränsas i begränsningsrapporten är ändamålsenligt utformade utifrån konceptet av effektorienterad lagstiftning. Begränsningsförslagen analyseras med hjälp av miljörättsvetenskaplig metod och ställs i relation till begreppet hållbar utveckling. Att undersöka om begränsningsförslagen är ändamålsenligt utformade är särskilt intressant, eftersom ett beslut som begränsar PFAS-användningen enligt de presenterade förslagen skulle påverka såväl EU:s ekonomi som ekologi. Om ett juridiskt beslut fattas, måste det vara väl avvägt och nå önskad effekt, särskilt när det påverkar hela EU. I uppsatsen utreds vidare vilket begränsningsförslag som bäst tillgodoser behovet av god dricksvattenkvalitet och människors hälsa, samt hurbegränsningsförslagen förhåller sig till en hållbar utveckling. Efter en analys av begränsningsrapporten dras slutsatsen att båda begränsningsförslagen är ändamålsenligt utformade utifrån effektorienterad lagstiftning. Begränsningsförslagen är utformade så att de riktar begränsningar mot aktörer (människor) för att motverka att deras agerande har negativ inverkan på reaktörer (naturen och miljön). Begränsningsförslagen är dock olika orienterade. Begränsningsförslag två är mer aktörsorienterat än begränsningsförslag ett, eftersom begränsningsförslag två tar en större hänsyn till industrisektorns intressen. Båda begränsningsförslagen har ändå en starkt reaktörsfokuserad karaktär, eftersom de hindrar PFAS-användning från att förorena miljön. Ohållbar miljöpåverkan till följd av användning av PFAS kan motiveras i vissa fall, om det tillgodoser allmänna intressen eller är nödvändigt av lagtekniska skäl. Vidare dras slutsatsen att det begränsningsförslag som bäst tillgodoser behovet av goddricksvattenkvalitet är begränsningsförslag ett. Behovet av god hälsa bör kunna tillgodoses bäst genom begränsningsförslag ett för den största gruppen människor, eftersom detbegränsningsförslaget inte tillåter några undantag från PFAS-förbudet. Ett begränsningsförslagsom inte tillåter undantag möjliggör för en mindre mängd PFAS-exponering. Den gruppmänniskor i EU som är i behov av PFAS i medicinskt syfte kan dock dra nytta av att begränsningsförslag två tillåter användningsspecifika undantag. Avslutningsvis dras slutsatsen att båda begränsnignsförslagen leder till en reduktion av PFAS-utsläpp samt PFAS-exponering och är således hållbara utifrån ekologisk hållbarhet. Utifrån ekonomisk hållbarhet bör begränsningsförslag två vara mest gynnsamt, eftersom det är mest troligt att tillåta en hanterbar omställning för de olika industrisektorerna. Utifrån sociala aspekter av hållbarhet såsom hälsa, välbefinnande och privatekonomi, bör begränsningsförslagett vara det mest gynnsamma begränsningsalternativet. Detta trots att begränsningsförslag två tillåter medicinsk användning av PFAS samt tar en större hänsyn till industrisektorns ekonomi,vilket påverkar enskildas privatekonomi.