För att tillgodose det allmänna behovet för samhällets utveckling kan det i vissa fall behöva vidtas tvångsvisa markåtkomster genom expropriation. I expropriationslagen (SFS 1972:719) preciseras det vem som får expropriera och för vilket ändamål en expropriation får ske. Den 1 augusti 2010 trädde den första reformen i kraft sedan expropriationslagens införande. Ändamålet med reformen var främst till för att förstärka den enskilde äganderätten. De mest signifikanta lagändringarna som gjordes var i det fjärde kapitlet där tredje paragrafen, presumtionsregeln, avskaffades. Utöver detta infördes nya ersättningsbestämmelser där ett schabloniserat påslag om 25 procent tillades markåtkomstersättningen. Regeringen ansåg att ändringarna i reformen skulle bidra till en starkare äganderätt och uppsatsen syftar bland annat till att undersöka huruvida äganderätten stärkts samt hur reformen påverkat aktörer. Studien inriktar sig huvudsakligen på att analysera de två största förändringarna i reformen baserat på en intervjustudie, där respondenternas åsikter format resultatet av undersökningen. Urvalet av intervjupersoner baserades på kunskap och expertis inom expropriationslagen. Till resultatet har nio företrädare för olika företag, kommuner och andra myndigheter blivit intervjuade som på ett eller annat sätt tillämpar lagen i sitt dagliga arbete. Efter bearbetning av intervjuerna som hållits, har slutsatser dragits kring schablontilläggets införande och presumtionsregelns avskaffande. Ersättningsbestämmelserna som gäller idag har lett till att den enskilde äganderätten har stärkts sett utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Kommunrepresentanterna som intervjuats anser att det är rimligt att fastighetsägare idag får ytterligare 25 procent i kompensation för den marknadsvärdeminskning fastigheten genomgår. Trots att det schabloniserade tillägget och presumtionsregeln prognostiserades till att påverka kommunernas budget vid markåtkomst, visar slutsatsen att de inte möter på svårigheter eller hinder. / Society is constantly evolving. For this to occur, land can sometimes be required through eminent domains. The Expropriation Act (SFS 1972:719) specifies who can expropriate and for what purpose. The Expropriation Act went through a reform on the 1st of August 2010 and was the first reform since the introduction of the law. One of the purposes of the reform was to strengthen the rights of private property owning. The most significant change of the law was in the fourth chapter. The third paragraph (rule of presumption) was abolished and new compensation provisions were introduced to the chapter. The newer remuneration supplement was based on compensation for the land access plus an additional 25 percent. The government considered that the changes in the reform would contribute to a stronger ownership and the thesis aims, among other things, to investigate whether the ownership has been strengthened and how the reform has affected practitioners of the eminent domains.The study focuses mainly on analyzing the two biggest changes in the reform based on an interview study in which respondent's opinions shaped the results of the survey. Selections of interviewees were based on knowledge and expertise within the Expropriation Act. Eight representatives were mainly chosen to be interviewed as they somehow apply the Expropriation Act in their daily work. After processing the interviews that were held, conclusions were drawn about the introduction of the remuneration supplement and the abolition of the presumption rule.The compensation provisions that applies today have strengthened the individual ownership from an economic perspective. The municipalities that were interviewed expressed that it was reasonable that property owners in present time receive an extra 25 percent caused by the effects of the eminent domain that occurs. Although the remuneration supplement and the rule of presumption were forecasted to affect the municipalities´ financial position for land access, implications show that there were no significant inconveniences due to the reform.

No description available.

<p>Detta examensarbetes syfte är att fördjupa våra kunskaper om ledningsrätt och alternativa upplåtelseformer för ledningar samt att undersöka hur dessa används i praktiken. Inledningsvis redovisas de olika upplåtelseformerna: servitut, ledningsrätt och olika typer av nyttjanderätter. Servitut och ledningsrätt är upplåtelseformer som är obegränsade i tid, medan nyttjanderättsupplåtelserna lägenhetsarrende, anläggningsarrende och annan nyttjanderätt är begränsade på kortare eller längre tid. Denna del avslutas med en enkel skiss över de olika formernas för- och nackdelar ur ett mark- respektive ledningsägarperspektiv. Därefter följer en del som behandlar vilka intressen som bevakas samt vilka upplåtelseformer som föredras av olika intressenter. Denna del är baserad på intervjuer med nio företrädare för olika bolag och förvaltningar med verksamhet i Göteborg. Här redovisas även en del av de avtal som finns i dagsläget. Vid intervjuerna framkom att ledningsägare är intresserade av att få långvarigt skydd till låg ersättning och därför ur den synvinkeln ser ledningsrätt som en önskvärd upplåtelseform. Denna form används dock mycket sällan inom kommunalägd mark i Göteborg då företagen vill undvika tvångsåtgärder och kommunen generellt sett är negativt inställd till att låsa upp mark genom att den belastas med rättigheter som är obegränsade i tid. Kommunen erbjuder sig istället att upprätta nyttjanderättsavtal. Hur dessa sedan utformas är en förhandlingsfråga som avgörs från fall till fall. Även om avtal i stor utsträckning har kunnat upprättas är de i samtliga fall kompromisser. I enstaka fall har inte ens avtal kunnat upprättas då parternas intressen står för långt ifrån varandra. Vår slutsats är därför att vi ser ett behov av en förändrad lagstiftning. Det saknas ett mellanting mellan nyttjanderättsavtal, helt baserade på frivillighet, och ledningsrätt som i sin nuvarande form är problematisk eftersom den ger fördelar för den ena parten på den andras bekostnad.</p> / <p>The aim of this thesis is to expand our knowledge of way-leave and other forms of tenures for conduits and to study how they are adopted in practice. By way of introduction the various forms of tenures; easement, way-leave and different types of usufructs are described. Easement and way-leave are forms of tenures not limited in time, whereas usufructs as leaseholds are limited to longer or shorter periods. This part of the thesis is concluded by a short summary describing the advantages and disadvantages of the different forms of tenure seen from the perspective of the landowner and that of the owner of the conduit. This is followed by a part showing which interests are guarded by the different parties and which form of tenure they prefer. This part is based on interviews with nine representatives from different companies and committees in Gothenburg. Some of the agreements that are in use are also described. During the interviews it became clear that the owner of the conduits main interests lie in reaching agreements that guarantee a long term legal protection at a low-cost and thus they see the advantages of way-leave. Despite this, way-leave is seldom used regarding land owned by the City of Gothenburg since the companies prefer to avoid tenure with compulsory elements. Furthermore the municipality is generally negative towards locking land by allowing rights unlimited in time. The municipality offers usufruct agreements as an alternative. How those are worked out in detail is negotiable and differs from case to case. Even though agreements are often reached they are always compromises. In some exceptional cases agreements have not been established as the parties have been too far apart. Therefore we have come to the conclusion that there is a need for new legislation. There is presently no cross between usufructs, wholly based on voluntary agreements, and way-leave which, in its present form, is problematic since it gives advantages to one on the expense of the other.</p>

Detta examensarbetes syfte är att fördjupa våra kunskaper om ledningsrätt och alternativa upplåtelseformer för ledningar samt att undersöka hur dessa används i praktiken. Inledningsvis redovisas de olika upplåtelseformerna: servitut, ledningsrätt och olika typer av nyttjanderätter. Servitut och ledningsrätt är upplåtelseformer som är obegränsade i tid, medan nyttjanderättsupplåtelserna lägenhetsarrende, anläggningsarrende och annan nyttjanderätt är begränsade på kortare eller längre tid. Denna del avslutas med en enkel skiss över de olika formernas för- och nackdelar ur ett mark- respektive ledningsägarperspektiv. Därefter följer en del som behandlar vilka intressen som bevakas samt vilka upplåtelseformer som föredras av olika intressenter. Denna del är baserad på intervjuer med nio företrädare för olika bolag och förvaltningar med verksamhet i Göteborg. Här redovisas även en del av de avtal som finns i dagsläget. Vid intervjuerna framkom att ledningsägare är intresserade av att få långvarigt skydd till låg ersättning och därför ur den synvinkeln ser ledningsrätt som en önskvärd upplåtelseform. Denna form används dock mycket sällan inom kommunalägd mark i Göteborg då företagen vill undvika tvångsåtgärder och kommunen generellt sett är negativt inställd till att låsa upp mark genom att den belastas med rättigheter som är obegränsade i tid. Kommunen erbjuder sig istället att upprätta nyttjanderättsavtal. Hur dessa sedan utformas är en förhandlingsfråga som avgörs från fall till fall. Även om avtal i stor utsträckning har kunnat upprättas är de i samtliga fall kompromisser. I enstaka fall har inte ens avtal kunnat upprättas då parternas intressen står för långt ifrån varandra. Vår slutsats är därför att vi ser ett behov av en förändrad lagstiftning. Det saknas ett mellanting mellan nyttjanderättsavtal, helt baserade på frivillighet, och ledningsrätt som i sin nuvarande form är problematisk eftersom den ger fördelar för den ena parten på den andras bekostnad. / The aim of this thesis is to expand our knowledge of way-leave and other forms of tenures for conduits and to study how they are adopted in practice. By way of introduction the various forms of tenures; easement, way-leave and different types of usufructs are described. Easement and way-leave are forms of tenures not limited in time, whereas usufructs as leaseholds are limited to longer or shorter periods. This part of the thesis is concluded by a short summary describing the advantages and disadvantages of the different forms of tenure seen from the perspective of the landowner and that of the owner of the conduit. This is followed by a part showing which interests are guarded by the different parties and which form of tenure they prefer. This part is based on interviews with nine representatives from different companies and committees in Gothenburg. Some of the agreements that are in use are also described. During the interviews it became clear that the owner of the conduits main interests lie in reaching agreements that guarantee a long term legal protection at a low-cost and thus they see the advantages of way-leave. Despite this, way-leave is seldom used regarding land owned by the City of Gothenburg since the companies prefer to avoid tenure with compulsory elements. Furthermore the municipality is generally negative towards locking land by allowing rights unlimited in time. The municipality offers usufruct agreements as an alternative. How those are worked out in detail is negotiable and differs from case to case. Even though agreements are often reached they are always compromises. In some exceptional cases agreements have not been established as the parties have been too far apart. Therefore we have come to the conclusion that there is a need for new legislation. There is presently no cross between usufructs, wholly based on voluntary agreements, and way-leave which, in its present form, is problematic since it gives advantages to one on the expense of the other.