Ett av skolans uppdrag är att ge alla elever möjlighet att utveckla sitt skrivande så att de kan delta i samhällslivet. Samtidigt visar resultatet på de nationella proven att skrivandet är den största utmaningen för elever. Syftet med denna studie är att undersöka lärares perspektiv på sin egen skrivundervisning utifrån begreppen tillgänglighet och inkludering. Utifrån lärares beskrivningar, lyfter vi fram konkreta exempel på hur lärare i svenska och svenska som andraspråk planerar och arbetar för att förebygga hinder i skrivundervisningen för elever i årskurs 9 samt elever som läser sista kursen i SFI. Studien är kvalitativ och består av åtta semistrukturerade intervjuer som kompletterats med fyra deltagande observationer. Resultatet visar att utmaningar i undervisningen kan handla om svårigheter att föreställa sig mottagaren, välja relevant innehåll, bygga meningar, strukturera texten och anpassa den efter situationen, men även bristande motivation. I studien framkommer det att flertalet av de stödjande strukturerna är inriktade på genre, skrivprocess men även på korrekthet. Vår slutsats är att formuleringar i kursplanerna kan spela en roll. Tillfällen att använda skrivandet i meningsfulla situationer utanför skolans kontext var få, men vi fann att lärarna själva skapar skrivsituationer med relevanta och verklighetstrogna mottagare, för att öka elevers inlevelse och motivation. Assisterande teknik användes inte i någon större utsträckning och kontakten med speciallärare var ofta begränsad på grund av organisatoriska faktorer.