Syftet med denna studie är att undersöka vuxnas uppfattning av barns lek i förskolan och hemma, med särskild inriktning mot vad genus förstås betyda för barns fria lek. I studien används semistrukturerade intervjuer med vårdnadshavare och pedagoger. Vi har utgått från det teoretiska perspektivet barndoms sociologi. Det teoretiska begrepp vi använt i vår analys är tolkande reproduktion och kamratkultur. Resultaten visar att de vuxna uppfattar att rörelse blir viktigt för särskiljandet: pojkars lek förknippas med mer rörelse medan flickors lek generellt är lugnare. Pojkar och flickor uppfattas däremot ha ett större gemensamt intresse i leken när de är utomhus, vilket styrks av annan forskning inom området. Både i hemmet och i förskolan antas pojkars och flickors fria utomhuslek utmärkas av rörelselekar eftersom ytorna är större och styrningen i miljön är mindre. De hoppar, gungar, cyklar och springer tillsammans.

Denna studie syftar till att undersöka fenomen som inkludering och exkludering inom lek i förskolan. Datainsamlingen skedde genom två kvalitativa metoder som bestod dels av pedagogers deltagande i intervjuer och etnografiska observationer på barn under den fria leken. Med hjälp av intervjuer undersöktes förskollärarnas och barnskötarnas uppfattning om och arbete i anknytning till inkludering och exkludering. Den etnografiska ansatsen bidrog till material angående barnens samspel och förhållningsätt i relation till lek. Det insamlade materialet har analyserats och diskuterats utifrån Vygotskijs teori och Corsaros begrepp inom barndomssociologi samt tidigare forskning.   Inkludering och exkludering är ett vanligt fenomen som ofta förekommer i olika kamratkulturer. I studiens resultat blir det synligt att barnen oftast använder sig av tillträdesstrategier för att få tillträde till lek, strategier som även observerats av Corsaro. I resultatet framkommer det att barnen förhandlar om sina statuspositioner för att göra sig själva och andra medvetna om sina möjligheter i den fria leken. Att ha en hög status inom kamratkulturen innebär att barnet har makt, vilket ger möjlighet till att kunna bestämma utifrån närhetsprincipen vilka som ska bli inkluderade samt exkluderade från gemenskap. Majoriteten av pedagogerna har en uppfattning om att exkludering av barn oftast sker i form av sekundär anpassning. Det vill säga att barnen visar att institutionens regler som alla-får-vara-med upprätthålls med vissa undantag i form av villkorat deltagande då barn blir tilldelade en oönskad eller underordnad roll i leken. Resultatet visar även på att pedagogernas närvaro kan ha påverkan på barnens förhandling i leken eftersom pedagogernas auktoritet värderas högre och därmed sker exkludering i mindre grad. Resultat visar också på att pedagogerna har en uppfattning om att språket har en betydelse i barnens lek och kan vara en faktor till varför barnen blir exkluderade från gemenskapen och lekar. I syfte att motverka exkludering och stärka barnens gemenskap och språkutveckling arrangeras olika uppstyrda lekar och samarbetsövningar, men även metoder som ”bra kompis”.