No description available.

This study evaluates the Stockholm metropolitan region’s goal of becoming a sustainable polycentric region in order to meet the needs of a steadily growing population. By conducting interviews with regional planners, this study aims to shed light upon how polycentric development is affected by the design of the transportation network as well as what challenges planners face when planning for a polycentric region. The results from the interviews are then compared with an extensive literature study, covering both classic and contemporary regional planning theory. In addition, a GIS-analysis is conducted to measure urban intensities within the communities selected for polycentric development. The results show that Stockholm should pay more attention to those settlements located further away from the original city centre, thus making them more attractive for transit oriented development (TOD). / Denna studie är en utvärdering av Stockholmsregionens mål om flerkärnig utveckling för att möta regionens växande folkmängd. Genom intervjuer med regionala planerare ämnar denna studie ta reda på hur flerkärnig utveckling påverkas av trafiksystemets utformning samt vilka utmaningar regionala planerare ställs inför vid planering av en flerkärnig region. Intervjuresultaten jämförs därefter med såväl klassiska som moderna teorier om regional planering. Utöver detta genomförs en GIS-analys för att mäta urbana intensiteter inom de orter som valts ut för regionens flerkärniga utveckling. Resultatet visar att Stockholm borde fokusera på de orter belägna längst ifrån den ursprungliga stadskärnan för att göra dessa mer attraktiva för kollektivtrafiknära förtätning.

Flerkärnighet är ett betydelsefullt begrepp för regional strategisk planering, såväl som analytiskt verktyg såväl som normativ planeringsdoktrin. Som planeringsdoktrin används flerkärnighet ofta för att hantera spatial rättvisa, och antas ge upphov till en rumsligt balanserad utveckling. Tidigare forskning har dock inget konsensus kring huruvida flerkärnighet kan ha denna funktion, vilket gör dess användning i planering problematisk. Syftet med denna studie är att ifrågasätta relationen mellan flerkärnighet och spatial rättvisa för att bidra till vidare insikter om hur strategisk regional planering legitimeras och bedrivs, samt dess möjlighet till att implementera förändring. Studiens teoretiska utgångspunkter grundar sig dels i teorier kring regional morfologi och interurbana förhållanden, samt i tidigare forskning kring flerkärnighet och spatial rättvisa. Relationen mellan koncepten analyseras genom en kombination av kvantitativ bivariat analys, där koncepten tolkas som tillstånd, samt kvalitativ innehållsanalys där koncepten tolkas som planeringsdoktrin och policy. Denna studie visar att flerkärnighet har begränsningar i sin förmåga att ha betydelsefulla effekter på spatial rättvisa. Som tillstånd har flerkärnighet en mycket svag utjämnande effekt, och som planeringsdoktrin resulterar flerkärnighet i en motsägelsefull hantering av spatial rättvisa. Flerkärnighet har dock en roll i att diskursivt konstruera en upplevd spatial rättvisa genom den diskurs som flerkärnighet medför i planering. Detta resultat ifrågasätter användningen av flerkärnighet i regional planering och tydliggör ett glapp mellan planeringens ambitioner och utfall.