Detta examensarbete är en kvalitativ studie om känslor, tankar och minnen av musikundervisningen i den svenska folkskolan mellan cirka 1925 och 1950, med särskilt fokus på de personer som kände sig utestängda från musikundervisningen, samt deras förhållande till musik senare i livet. Studien är baserad på intervjuer med 13 personer födda mellan 1914 och 1942.På den här tiden såg samhället och skolan helt annorlunda ut än de gör idag och det speglas naturligtvis i synen på musikalitet, sångförmåga och begåvning, och även pedagogik.Resultaten pekar på att undervisningen i musik vid den här tiden skilde sig från dagens undervisning ganska mycket i några avseenden. Idag strävar lärare mot att alla elever ska nå målen i kursplanen och det är en otänkbarhet att utesluta någon från undervisningen, men mellan 1925 och 1950 kunde detta förekomma i skolorna. Resultaten visar också att de personer som blev ”befriade” – som de själva säger – ofta har känt sig hämmade och osäkra på sitt eget sjungande i hela sina liv, trots försök att komma över detta som vuxna.

The purpose of this study is to use a qualitative method to investigate the Swedish curriculums of 1919, 1962 and 2011 in search of attitudes and different usages of the popular culture of the time. To reach these conclusions Antonio Gramsci’s theories about cultural hegemony have been applied to prove how the superior classes, in this study these classes are represented by the Swedish school as an institution, use popular culture to maintain sovereignty of the lower classes. Ergo the problem highlighted in this study is whether the cultural class society exists in a fixed state since the 1919’s with the school as the institution to implement the tradition of cultural hegemony. The study shows that, as the usage of popular culture has not become a more frequent tool recommended from the Swedish government, it has become more accepted that teachers do use it in various forms and that the demand of a canonised aesthetical selection has become almost eradicated.