No description available.

I uppsatsen studeras våld i parrelationer mellan unga och omyndiga personer utifrån närståenderekvisitet i BrB 4:4a st. 1. Bestämmelsen om fridskränkningsbrotten i BrB 4:4a är främst tänkt att ta sikte på sådant våld som en gift man utövar mot sin hustru. Om ett par inte bor tillsammans eller är gifta förutsätts att parterna betraktas som närstående för att de ska omfattas av bestämmelsen. Högsta domstolen konsta­terar i NJA 2004 s. 97 att för att ses som närstående ska förhållandet präglats av en praktisk och känslomässig bindning av inte obetydlig varaktighet som gör att den ut­satta befinner sig i en särskilt utsatt situation. Rättsfallet avsåg en vuxen parrelation. Hur närståenderekvisitet ska tolkas när det gäller parrelationer mellan unga och omyn­diga är inte helt tydligt. I uppsatsen redogörs för åtta rättsfall från underinstanser som prövat huruvida ett par som inte är sammanboende eller gifta är att betrakta som närstående enligt BrB 4:4a st. 1. Tre av dessa rättsfall avser vuxna parrelationer och fem rättsfall avser parrelationer mellan unga och omyndiga. I samtliga fall har dom­stolen utgått ifrån de faktorer som anses vara av betydelse för bedömningen enligt NJA 2004 s. 97. I uppsatsen lyfts av den anledningen skillnader som görs i bedöm­ningen avseende vuxna parrelationer och parrelationer mellan unga och omyndiga. Min slutsats är att praktisk bindning inte bör utgöra en förutsättning för att ett par ska betraktas som närstående. Vid bedömningen av om någon befinner sig i en särskilt utsatt situation menar jag även att omständigheter som tyder på att den utsatta be­finner sig i en normaliseringsprocess kan tala för att så är fallet. Vidare menar jag att en ungdom, som står under vårdnad av sina vårdnadshavare eller som bor med sin familj, fortfarande kan befinna sig i en särskilt utsatt situation. Uppsatsen visar att ungdomen i sig innebär en särskild sårbarhet. Denna sårbarhet bör tas i beaktande vid bedömningen av huruvida någon i det enskilda fallet har befunnit sig i en särskilt utsatt situation.

Sedan en tid tillbaka har mäns våld mot kvinnor ansetts utgöra ett samhälls- och jämställdhetsproblem och som ett led i att bekämpa och synliggöra detta våld infördes fridskränkningsbrotten i 4 kap 4 a § BrB år 1998 med syftet att kunna ta hänsyn till den situation en kvinna kan befinna sig i när hon blir utsatt för våld av en man hon har en nära relation till. För att en kvinna som utsätts för våld av en partner ska få det straffrättsliga skydd som 4 kap 4 a § BrB ger måste hon vara gift eller sambo med mannen enligt bestämmelsens andra stycke, alternativt betraktas som närstående enligt bestämmelsens första stycke. Emellertid har det på senare tid uppmärksammats problem angående de rekvisit som tar sikte på vem brottet begås mot där det framhållits att dessa medför att många fall utesluts. Uppsatsen syftar således till att analysera huruvida lagstiftarens intentioner överensstämmer med vilka par som omfattas av bestämmelsen och eventuellt ge förslag på straffrättsliga förändringar. Därmed studeras hur närståenderekvisitet i bestämmelsens första stycke tolkas och bör tolkas vid parrelationer där parterna inte är gifta eller bor ihop. Dessutom diskuteras hur kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke förhåller sig till syftet att synliggöra mäns våld mot kvinnor.  Högsta domstolen har i NJA 2004 s. 97 fastslagit att ett par kan betraktas som närstående om deras relation utgör en fast parrelation präglad av känslomässiga- och praktiska bindningar av inte obetydlig varaktighet som därigenom inneburit att ena parten befunnit sig i en särskilt utsatt situation. I och med att det i nuläget inte finns några ytterligare prejudikat i frågan beaktas tio hovrättsdomar som berör tolkningen av närståenderekvisitet utifrån HD:s vägledning, bestående av såväl fall där närståenderekvisitet är uppfyllt som fall där det inte är uppfyllt.  Utifrån den undersökning som gjorts synes bedömningen av närståenderekvisitet vid parrelationer vara komplicerad och ger upphov till ett flertal frågor. Det har också visat sig att rättstillämpningen inte är enhetlig vilket minskar kvinnors rättstrygghet. Slutsatsen är att närståenderekvisitet bör kvarstå men att det i vissa fall tolkas för snävt för att syftet med bestämmelsen ska uppnås och jag anser därför att praktisk bindning samt att parterna betraktar sig själva som ett par inte bör krävas för att ett par ska kunna betraktas som närstående. Vidare menar jag att andra omständigheter bör tillmätas större betydelse för att det ska vara fråga om en särskilt utsatt situation, exempelvis att kvinnan befunnit sig i en normaliseringsprocess och därigenom haft starka känslomässiga bindningarna till förövaren, eller att brottsoffret varit en ung person då ungdomen i sig kan innebära en viss sårbarhet.  Slutsatsen är också att kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke bör borttas, och att det i stället ska vara fråga om en parrelation mellan gärningspersonen och brottsoffret med samma krav som ställs för att ett par ska vara närstående enligt första stycket, för att uppnå syftet att synliggöra och kartlägga mäns våld mot kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt jämställdhetsproblem och utrotandet av våldet är därför ett av Sveriges sex jämställdhetspolitiska mål. En av de åtgärder som politiker vidtagit emot våldet är införandet av fridskränkningsbrotten. Visionen var att brotten skulle inkludera och synliggöra mäns brottsliga våld mot kvinnor i nära relationer. Vid det tillfälle då den här uppsatsen påbörjades, augusti 2023, hade det gått 25 år sedan brottens införande. Mot bakgrund av den tid som passerat och det våld män fortfarande utsätter kvinnor för i nära relationer idag, blir frågan om åtgärden varit tillräcklig. Uppsatsen utreder därför fridskränkningsbrottens tillämpningsområde. Det våld fridskränkningsbrotten omfattar, jämförs med det våld empirin presenterar. Analysen visar att det finns diskrepanser mellan det våld lagstiftaren ämnade till att omfatta och de gärningar som faktiskt omfattas av fridskränkningsbrotten. Brotten synes inte vara kapabla till att uppfylla sitt ändamål. Därför föreslås lagändringar av fridskränkningsbrotten som i större utsträckning omfattar mäns våld mot kvinnor i nära relationer.

No description available.

Relationsvåld är svårt att upptäcka då det sker i det tysta, vilket gör det till ett stort samhällsproblem. Ett flertal studier föreskriver att det finns en brist på forskning om våld i nära relation bland unga. På grund av denna brist bemöts ungdomar på samma sätt som vuxna. Syftet med studien är att studera hur våld i nära relation bland ungdomar framställs i domar och jämföra det med hur våld i nära relation bland vuxna framställs, för att se eventuella likheter och skillnader i beskrivningen av de olika parterna. Studien är en dokumentstudie som bygger på tio domar om våld i nära relation som inhämtats från en tingsrätt. Fem av domarna berör parter som är vuxna och fem berör parter som är ungdomar. I resultatet framkommer att de främsta likheterna mellan vuxna och ungdomar är förhållandets längd samt att offren är rädda för förövaren, dock på grund av olika saker. De främsta skillnaderna som framkommer är om parterna är gifta, sammanboende eller i ett förhållande samt hur detta påverkar tingsrättens bedömning om paret är närstående eller inte. Vidare finns det skillnader och likheter i vilken typ av våld som används samt tingsrättens bedömning av om parterna är trovärdiga. Slutsatsen är att om ungdomar inte är gifta berörs de inte av lagrummet om våld i nära relation. Ungdomar är trots detta mer trovärdiga än vuxna. Resultatet bekräftar till viss del tidigare forskning. Det finns dock ingen tidigare forskning som specifikt behandlar det berörda ämnet om lagrum och domar, vilket gör att flera slutsatser inte kan jämföras med tidigare forskning.