I gymnasial bildundervisning råder normer om hur kroppsgestaltning undervisas om och vilka kroppar som får representeras i samband med detta. Både Skollagen (SFS 2010:800) och gymnasieskolans läroplan (Skolverket, 2011a) föreskriver att skolan aktivt ska arbeta mot en bredare representation och allas lika värde. Därtill fastslår flera rapporter, producerade av Skolverket, att normer leder till diskriminering i skolan (Åkesson, 2016). Studiens syfte är därför att öka kunskapen om normer i bildframställning av kroppen i gymnasial bildundervisning. För att uppfylla syftet har tre bildlärare respektive två bildelever intervjuats med hjälp av semistrukturerade intervjuer respektive bildeliciteringar. En normkritisk och hermeneutisk analys av insamlat material har resulterat i redogörelser av representationen av kroppar i undervisningsmaterialet, hur lärare och elever talar om kroppar i relation till undervisningen och att både lärare och elever vill ha en bredare representation av kroppar i bildundervisning om kroppsgestaltning. Tidsbrist, begränsat materialutbud och motstånd från elever försvårar formandet av en, i större utsträckning, kroppsinkluderande bildundervisning om kroppsgestaltning, vilket även diskuteras. Det behövs vidare forskning om normer beträffande kroppsgestaltning i bildundervisningen då det saknas forskning om detta område.

Denna studie baseras på analyser av kommentarer till tidningsartiklar om idrottare som utmanar synen på möjlighet, förmåga och funktionsfullkomlighet.1 Arbetet utgår ifrån diskursanalytiska redskap för att ta reda på hur omgivningen reagerat på idrottare med funktionsnedsättning2 som vill delta fullt ut i idrottsvärlden. För att belysa ämnet har en idrottare, den dubbelamputerade sprintern Oscar Pistorius, fått utgöra typexempel. Genom att visa hans personliga och sportsliga förutsättningar framträder de diskurser och tankegångar som utgör skärningspunkten mellan frågor kring vem som har ett funktionshinder3, vad som ingår i idrottsvärlden och hur annorlunda ens sportutrustning får vara. Syftet med arbetet är att undersöka hur dessa gränsöverskridande idrottare tas emot både av idrottsvärlden och av samhället i stort. Förhoppningen är att i stora drag synliggöra de frågor och värderingar som finns idag kring vad en idrottare är, vad hon kan göra och hur hon ska ges en sportslig chans att visa detta.Uppsatsen visar att idrottare som utmanar gränserna mellan funktionshinder och förmåga ges allt större möjlighet att göra detta inom idrottsvärlden. Samtidigt ses idrottarna som en svårlöst fråga vad det gäller att skapa lika villkor och sportsliga chanser kring förutsättningar och utrustning. Normerna kring idrottandet utmanas när deltagare har så särpräglade förutsättningar och avvikande utrustning att en jämförelse med andra idrottare blir svårare att göra. Frågan kan till exempel ställas om det meningsfulla i tävlandet kan bevaras när startfältet får allt större variationsrikedom. Samtidigt mottas denna utmaning på andra håll med öppna armar och idrottarna får respekt och beundran för sina insatser.Bearbetning, analys och diskussion av materialet visar att tyngdpunkten i diskursen har förskjutits från handikappsfären och ganska långt in i idrottsvärlden. Exempelpersonen i det här arbetet, Oscar Pistorius, ses oftast som en idrottare oavsett de kontroverser som varit kring hans tävlingsmässiga utövande på elitnivå. Han är dock en idrottare som kanske inte kan jämföras med sina motståndare. I gränslandet mellan människa och maskin blir frågan om lika förutsättningar och ett rättvist regelverk inom tävlingsidrotten något som hamnar i fokus. / This study is based on analysises of comments on news articles about athletes who challenge the norm concerning possibility, ability and able-ism. The study is uses tool form discourse analysis to find out how society has reacted to athletes with disabilities that want to participate completely in the world of sports. To illustrate the subject an athlete, the double amputee sprinter Oscar Pistorius, has been made a case in point. By showing his personal and athletic conditions the discourses and ideas comes to sight that together make the intersection between questions about who has a disability, what is a part of the world of sports and how different ones equipment is allowed to be. The ambition is to outline the questions and values that exist today about what an athlete is, what she can do and how she is given a sporting chance to show this.The essay shows that athletes who challenge the line between disability and ability are given increasing chances to do so in sports. At the same time the athletes are seen as an intractable question concerning creating equal opportunities and fair chances regarding conditions and equipment. The norms around athletics are challenged when participants has such distinctively different conditions and aberrant equipment that a comparison to other athletes becomes harder to make. Questions may be asked about whether competition can continue to be meaningful when the starting field contains more and more variability. At the same time this challenge is embraced in other places and the athletes receives respect and admiration for their achievements.Processing, analysis and discussion of the material shows that the emphasis of the discourse has shifted from the sphere of handicapped and pretty far into the world of sports. The example person for this essay, Oscar Pistorius, is often seen as an athlete despite the controversy around his participation in elite level competition. He is, however, an athlete that might not be possible to compare to his opponents. In the borderland between human and machine the question of equal opportunity and fair rules within competitive sports comes into focus.

Ranging from the late 1880s to the late 1970s children with dis/abilities were orderlyinstitutionalized in Sweden due to lack of accessibility and aids in the surrounding society. The aim of this thesis is to discuss how ableist discourse of dis/ability and gender interacted with materiality, such as buildings, clothes and objects, in the institutions and how it affected the everyday lives of women who grew up there, a concept previously unexplored in a Swedish context. Using a qualitative method interviews were carried out with women who grew up in various institutions in Sweden from the 1930s to 1970s. The interviews were analysed using a crip theoretical understanding of dis/ability and ableism paired with Barad’s post humanist understanding of matter as both product of and producer of discourse. The analysis show that matter was created, used and understood in a constant intra-action with ableist discourse, confining, controlling and subduing the women. Matter and the use of it functioned as a tool for upholding ableism, creating a colonial structure of medical access to the children’s bodies. Hence, the use of matter can be understood as acts of ableist rhetoric created to signalize and uphold ableist standards. Such ableist rhetoric can be said to carry on into the contemporary Swedish understanding of dis/ability, making evident the on-going objectification and medicalization of people with dis/ability today and its intersection with discourses of gender and sexuality.

This thesis aims to investigate possible positions of identification for people with dis/abilities. With a theoretical basis in crip-theory it discusses the notions of power and deviance and its’ importance for the formation and reproduction of ideas around the concepts of dis/ability, ableism, deviancy and normality.