Introduktion: Stroke är en av våra vanligaste folksjukdomar. Karaktäristiskt vid hemipares till följd av en stroke är ett asymmetriskt gångmönster och en nedsatt gånghastighet jämfört med friska individer. Tidigare studier har visat att gångträning på löpband med body weight support (BWS) som utförs genom en progressiv ökning av hastigheten bidrar till ett förbättrat gångmönster. Gångträning på löpband med BWS på en snabb hastighet har även visat sig förbättra gånghastigheten hos strokedrabbade. Forcerad gångträning innebär en hastighet över individens självvalda bekväma gånghastighet. I nuläget finns det ingen litteraturöversikt som specifikt undersöker detta samt vilka effekter det har på gångmönster och gånghastighet. Syftet var att göra en litteraturöversikt om effekten av forcerad gångträning på löpband för personer med hemipares till följd av en stroke, i den subakuta respektive kroniska fasen. Metod: För att hitta artiklarna användes databaserna; PubMed, AMED och CINAHL. För sökningen användes MeSH-termer; stroke, hemiplegia, walking och gait, samt sökordet treadmill för att precisera sökningen. Kvalitetsgranskning av artiklarna gjordes utifrån en egen modifierad version av Fribergs granskningsmodell. Först lästes artiklarnas titlar och abstrakt, därefter lästes relevanta artiklar i fulltext. Totalt sex artiklar inkluderades. Resultat: Forcerad gångträning bidrar till en ökad gånghastighet men inte till ett mer symmetriskt gångmönster. Konklusion: När gånghastigheten är målet med rehabiliteringen så är forcerad gångträning på löpband en fördelaktig träningsmetod för individer med hemipares till följd av en stroke. Dessa slutsatser är utifrån sex studier och för att helt klarställa klinisk relevans krävs mer forskning inom området.

Introduktion: Höftfrakturer är vanligt förekommande bland den äldre befolkningen. Riskfaktorer är multifaktoriella, men den starkaste är en fallolycka. Dessa patienter är i stor risk för förtida död och bestående funktionsnedsättningar om de inte får optimal vård. Fysioterapi riktar sig mot att förbättra gångförmågan och patientens självständighet i vardagslivet. Styrketräning är en metod som ofta används i rehabiliteringsperioden för att återfå muskelstyrka vilket ofta är den mest nedsatta funktionsförmågan, men den kan även påverka balans och gångförmåga. Evidensen för hur träningen ska struktureras är bristfällig. Syftet med denna studie är att undersöka styrketräningens effekt på muskelstyrka, balans och gånghastighet för äldre personer med höftfraktur.  Metod: En systematisk ansats användes vid sökandet efter artiklar i databaserna PubMed och Cinahl. Sökningen resulterade i totalt 145 artiklar enligt den givna söksträngen. Elva av dessa ansågs vara relevanta utifrån inklusion- och exklusionskriterierna och ingår i detta arbete. Resultat: Träningen gav signifikanta effekter i olika utfallsmått för muskelstyrka i majoriteten av studierna. Effekten på balansförmågan var delad eftersom resultaten visade i liknande uträckning på både signifikanta och icke signifikanta effekter. Vad gäller effekterna för gånghastighet, var det enbart några studier som visade på signifikanta effekter. Detta var främst på maximal gånghastighet, inte normal gånghastighet.  Konklusion: Styrketräningen har starka positiva effekter på muskelstyrka bland äldre personer med höftfraktur. Den verkar även ha positiva effekter på balans. Normal gånghastighet verkar dock inte gynnas i någon stor utsträckning med hjälp av styrketräning medan maximal gånghastighet verkar gynnas något mer.

Syfte Syftet med föreliggande studie var att undersöka genomförbarheten av en hög-intensiv träningsintervention efter knäplastikoperation samt hur knäplastikopererade personers självvalda gånghastighet, maximal vadmuskelstyrka, vadmuskeluthållighet och självupplevda symptom, smärta, ADL funktion och hälsorelaterad livskvalité påverkas av tidigt insatt hög-intensiv styrketräning av vadmuskulaturen. Metod Femton forskningspersoner randomiserades till en träningsgrupp (n=7), som utförde hemträningsprogram i form av hög-intensiv vadmuskelträning samt till en kontrollgrupp (n=8) som utförde samma rehabiliteringsprogram som träningsgruppen utan hög-intensiv vadmuskelträning. En testprocedur genomfördes 3 respektive 12 veckor efter knäplastikoperationen. Självvald gånghastighet mättes genom ett 30 meters gångtest, vadmuskeluthållighet mättes med ett standardiserat tåhävningstest på ett ben, maximal isometrisk vadmuskelstyrka mättes med hjälp av en isometrisk dynamometer och självskattad symptom, smärta, ADL funktion och livskvalité utvärderades genom Knee injury Osteoarthritis Outcome Score (KOOS). Resultat Denna studie påvisar viss problematik med följsamheten i träningsregim för båda grupperna. Båda gruppernas sammanslagna resultat uppvisade signikant förbättrad självvald gånghastighet, maximal vadmuskelstyrka och uthållighet över tid. Trots detta ökade träningsgruppen den självvalda gånghastigheten signifikant mer än kontrollgruppen över tid. Träningsgruppen hade även mindre besvär på grund av smärta 12 veckor efter operationen. Båda gruppernas sammanslagna resultat förbättrades över tid gällande deras egen skattning av symptom, smärta, ADL funktion och livskvalité. Däremot förbättrade träningsgruppen alla variabler signifikant medan det för kontrollgruppen endast var livskvalitén som förbättrades signifikant över tid. Konklusion Tidigt insatt hög-intensiv vadmuskelträning efter knäplastikoperation är genomförbart och kan ha en viss positiv effekt på personens egen upplevelse av symtom, smärta, funktion och hälsorelaterad livskvalité. Självvald gånghastighet förefaller öka mer vid tidigt insatt hög-intensiv vadmuskelträning efter nio veckors träning jämfört med samma rehabiliteringsprogram utan hög-intensiv vadmuskelträning. / Aim The aim of this study was to determine the feasibility of a high-intensive exercise intervention following a knee arthroplasty, and also to evaluate possible effects on self-selected walking speed, calf muscle strength and self-rated symptoms, pain, ADL function and quality of life after high-intensive calf muscle training in an early post-operative phase. Method Fifteen participants were randomized into an exercise group (n=7), who performed a home-exercise program, consisting of high-intensive calf muscle exercise, and into a control group (n=8) who performed the same rehabilitation program but without the high-intensive calf muscle training. A test procedure was conducted after 3 and 12 weeks following the knee arthroplasty. Self-selected walking speed was measured by a 30 meter walking test, calf muscle endurance training was measured with a standardized one-leg heel-rise test, maximal isometric calf muscle strength was measured with an isometric dynamometer, and self-rated symptom, pain, ADL function and quality of life were evaluated with Knee injury Osteoarthritis Outcome Score (KOOS). Results There were problems with adherence to exercise regimes in both groups. The results of both groups demonstrated improved self-selected walking speed, calf muscle endurance and maximal isometric calf muscle strength over time. However, the exercise group increased self-selected walking speed more than the control group. The exercise group reported fewer disorders due to pain 12 weeks after surgery. The results of both groups showed improved self-rated symptoms, pain, ADL function and quality of life over time, however, the exercise group improved all these variables significantly, while the control group significantly improved the quality of life aspect. Conclusions Early initiated high-intensive calf-muscle training following a knee artroplasthy is feasible and may have positive effects on self-rated symptoms, pain, ADL function and quality of life. Also, self-selected walking speed increased more with early initiated high-intensive calf muscle training after nine weeks when compared to the same rehabilitation program without high-intensive calf muscle training.

Parkinsons sjukdom drabbar 15 av 10 000 personer. Sjukdomen kan påverka gången genom freezing, då individen stannar upp och är oförmögen att fortsätta att gå. Detta är ett mycket besvärande symtom som kan behandlas med olika cueingstrategier. Även gånghastighet kan förbättras med hjälp av cueingstrategier. I den senaste litteraturstudien var evidensen för cueing oenig. Syftet med litteraturöversikten var att undersöka om evidensen för auditiv och visuell cueings effekt på freezing och gånghastighet har stärkts sedan den senaste litteraturstudiens kartläggning. En deskriptiv design valdes för litteraturöversikten. Sju artiklar från databaserna PubMed, Amed, PEDro och Cinahl uppfyllde inklusionskrierierna och granskades enligt PEDro scale. Auditiva och visuella cueingstrategier minskade freezing och hade varierande effekt på gånghastighet. Flera studier kombinerade båda cueingstrategierna tillsammans eller med annan träning. Vidare studier där enbart en cueingstrategi används behöver göras för att fastställa vilken cueingstrategi som ger vilken effekt. / Parkinson’s disease affects 15 of 10 000 people. The disease can affect gait through freezing, which is when the individual stagnates, unable to continue walking. This disabling symptom can be managed with cueing strategies. Gait speed can also improve with cueing. The latest literature review that examined cueing showed disagreeing results. The aim of this literature review was to investigate if the evidence for the effect of auditory and visual cueing on freezing and gait speed has improved since the latest review. A descriptive design was chosen. Seven articles from the databases PubMed, Amed, PEDro and Cinahl met the inclusion criteria and were analyzed with PEDro scale. Auditory and visual cueing decreased freezing and showed varying results on gait speed. Several studies combined both cueing strategies with each other and other training. Future research that only uses one cueing strategy is needed to determine the effects of each strategy.

Impairments in walking and balance are symptoms of normal pressure hydrocephalus. Measuring walking speed is therefore important for diagnosing and following the rehabilitation of patients with the diagnosis. However, performing the measurement at the hospital is costly and requires a lot of resources. Therefore, this study aims to propose a design concept enabling patients to measure their walking speed at home. When designing for the elderly and people with cognitive impairments there are various aspects that need to be considered. For instance, one needs to consider that these individuals may have reduced vision, attention, and memory. Through a literature review, guidelines on how to design both generally and specifically for the target group have been gathered. These guidelines were used to develop a prototype which has been evaluated in usability tests and interviews. In total, eleven people participated in the study. The study included a low-fidelity evaluation and a high-fidelity evaluation of the prototype. While the prototype was generally considered intuitive and user-friendly, participants suggested improvements such as reducing unnecessary instructions. Further, it was evident that some elements were hard to see. Overall, participants had a positive attitude to the application and to perform measurements outside of the hospital. The evaluations resulted in a set of final design requirements that concluded simplicity, clarity, and visibility to be vital when designing for the elderly and people with cognitive impairments. / Nedsättningar i gång och balans är symtom på normaltryckshydrocefalus. Att mäta gånghastighet är därför viktigt för att diagnostisera och följa rehabiliteringen av patienter med diagnosen. Att utföra mätningen på sjukhuset är dock kostsamt och kräver mycket resurser. Därför syftar denna studie till att föreslå ett designkoncept som gör det möjligt för patienter att mäta sin gånghastighet hemma. När man designar för äldre och personer med kognitiva funktionsnedsättningar finns det olika aspekter som måste beaktas. Till exempel måste man tänka på att dessa individer kan ha nedsatt syn, uppmärksamhet och minne. Genom en litteraturgenomgång har riktlinjer för hur man designar både generellt och specifikt för målgruppen samlats in. Dessa riktlinjer användes för att utveckla en prototyp som har utvärderats i användarberhetstester och intervjuer. Totalt deltog elva personer i studien. Studien inkluderade en utvärdering av prototypen tidigt i designprocessen och en i slutet av designprocessen. Medan prototypen i allmänhet ansågs logisk och användarvänlig, föreslog deltagarna att minska onödiga instruktioner. Vidare var det uppenbart att vissa element i prototypen var svåra att se. Sammantaget hade deltagarna en positiv inställning till applikationen och att utföra mätningar utanför sjukhuset. Utvärderingarna resulterade i en uppsättning slutliga designkrav som beskriver enkelhet, tydlighet och synlighet som avgörande vid design för äldre och personer med kognitiva funktionsnedsättningar.

When cities grow larger the demand for more residential buildings and public transport increases. To be able to meet the demands and still make the city compact the interest for underground facilities grows. Underground facilities come with some drawbacks, one example is the evacuation where the people are expected to evacuate upwards. This master thesis is aiming to further develop the research done on the subject by examining the impact of winter clothing. Two tests were performed in Skrapan, which is 25 floors high. The participants went up for 22 of the floors and were recorded during the ascending. Some of the participants had a pulse watch and a breathing mask, which measured the oxygen consumption. The median for the walking speed varied between 0,81 m/s and 0,56 m/s with regular clothing and 0,78 m/s to 0,57 m/s with winter clothes. In the building codes it says that 0,6 m/s should be used when calculating evacuation times when ascending stairs. The heart rate did not change significantly between the two tests. However, the oxygen consumption was higher with the jacket on. The participants would not have been able to keep going for much longer than 5 minutes with their current pace. According to the results in this master thesis 0,6 m/s is too high because in the tests that were made the participants were physically active and still couldn’t keep that speed up for the whole test. Due to the test being two days in a row, almost all of the participants walked slower the second time. However, the ones that walked with winter clothes the second day walked more slowly than the ones with regular clothes compared to the first day. Therefore, it is safe to say that the clothes do affect the walking speed of evacuating people and that more clothes i.e. warm shoes or a hat will have an even greater impact. / I takt med att städerna växer, både till yta och befolkningsmängd, ökar behovet av infrastruktur bland annat inom kollektivtrafiken och transportvägar. Genom att bygga dessa anläggningar under marken går det att exploatera marken ovan till andra ändamål. Med undermarksanläggningar kommer vissa svårigheter, så som begränsade utrymningsmöjligheter. Riktlinjerna för utrymning uppåt är inte till för längre trappor, och är därför inte representativt för de nya användningsområdena. Vikten av att dimensionera utrymningsmöjligheterna utifrån vad dagens befolkning kan prestera är relevant för att säkerställa en trygg utrymning i händelse av en olycka. Examensarbetet inriktar sig därför på att vidareutveckla tidigare forskning om utrymning uppåt genom att undersöka hur gånghastigheterna i trappor påverkas av vinterkläder. Försök genomfördes med 21 personer under två dagar i ett av Skrapans utrymningstrapphus, där varje försöksperson fick gå en gång per dag. Mätmetoderna som användes var bland annat; pulsklocka, tidtagning, videoobservationer och andningsmask som mäter syreupptagningsförmågan. Medianen för gånghastigheten beräknades på varje våningsplan där de högsta värdet med vanliga kläder blev 0,81 m/s, 3 meter upp i trappan och det lägsta 0,56 m/s, 57 meter upp i trappan. Med vinterkläder blev motsvarande värden 0,78 m/s, 5 meter upp i trappan och 0,57 m/s, 33 meter upp i trappan. Enligt Boverkets allmänna råd om analytisk dimensionering ska den dimensionerande gånghastigheten i trappor sättas till 0,6 m/s. Denna riktlinje är inte godtagbar eftersom försökets urvalsgrupp hade svårt att hålla den hastigheten trots att majoriteten av försökspersonerna i examensarbetet var unga och i god kondition. Gånghastigheterna påverkades även av att försökstillfällena genomfördes dagarna efter varandra vilket gjorde att försökspersonerna inte hade möjlighet att återhämta sig helt mellan försöken. Dock var tidsskillnaden från första dagen till den andra större för de som gick med vinterkläder andra dagen än för de som gick med vanliga kläder andra dagen. Vilket visar på att försökspersonerna blivit påverkade av vinterkläderna och därför gått långsammare. Mätningarna av syreupptagningsförmågan hos försökspersonerna gav varierande resultat, mycket beroende på kön och om de hade vinterkläder på sig eller inte. Kvinnornas utnyttjande grad ökade från 70-85 % till 73-90 % av sin maximala syreförbrukning när de var iklädda vinterkläder. Jämfört med männens utnyttjande grad som sjönk från 63-85 % till 61-77 % vid användandet av vinterkläder. Försökspersonerna var nära sin maximala syreförbrukning, VO2,max, vilket tyder på att de inte skulle klara av att hålla samma tempo i en längre trappa. Männen skulle kunna hålla samma tempo i cirka 15 minuter medan kvinnorna som ligger på 90 % av sin kapacitet enbart skulle kunna hålla samma hastighet i cirka 5 minuter. Vilket är ett ytterligare tecken på att hastigheten i BBRAD är för hög i långa trappor.