I den här uppsatsen presenteras en undersökning om monoftongeringen av de fornnordiska diftongerna æi, ǫu och øy. Syftet är att ta reda på hur och varför dessa primära, fallande diftonger monoftongerades i Sverige och Danmark.  Studien begränsar sig till monoftongeringar som lett till en lång monoftong. För att förstå denna typ av monoftongering utarbetas en teori, vilken förklarar dess orsakssamband. Processen monoftongering till lång monoftong indelas i två huvudtyper. Den ena är evolutiv monoftongering, där den betonade komponenten i diftongen assimilerar den obetonade, t.ex. ei > ē. Den andra är adaptiv monoftongering, där en monoftong ersätter en diftong av rent språkexterna skäl, t.ex. ai > ē.  Materialet utgörs huvudsakligen av tidigare forskning av olika slag, t.ex. äldre ljudhistoriska dialektbeskrivningar. Genom materialet visas hur diftongerna har utvecklats i Sverige och Danmark: såväl vilka uttal de fått i dialekterna, som vilka ljud de har fallit samman med och inte. För att ta reda på om monoftongeringen i Sverige och Danmark har kontinentalt eller västligt ursprung undersöks även utvecklingen av urgermanskt ai och au i de olika germanska fornspråken samt i Norge och på västerhavsöarna.  Med hjälp av materialet och orsakssambandet att den betonade komponenten ger monoftongens uttal vid evolutiv monoftongering, fastslås att det finns flera monoftongeringsområden i Danmark och Sverige som går tillbaka på olika evolutiva monoftongeringar. Dessa har skett vid olika tidpunkter och utgått från olika uttal av de betonade diftongkomponenterna.  Det finns ett stort, sammanhållet område från Flandern, genom Nederländerna, norra Tyskland, Danmark ändå upp till Västerbotten i norr med monoftongering av de urgermanska diftongerna *ai och *au. Flera olika evolutiva monoftongeringar har skett inom detta område. Detta tyder på att monoftongering inte bara sprids adaptivt genom diffusion av monoftongeringsprodukten. Monoftongeringsprocessen i sig själv kan spridas vid språkkontakt. De monoftongerade diftongerna i Danmark och Sverige är en del av ett monoftongeringskontinuum med kontinentalt ursprung.

Traditionally, typological classifications have been done in a macro-typological perspective; that is,they have been based on balanced world-wide samples of languages, which often avoid includingclosely related languages, since these are supposed to act alike with respect to their typologicalfeatures and structures. However, attention has recently been drawn to the idea that even closelyrelated languages, as well as dialects within languages, may differ on their typological features. Theintention of this thesis is to give an overview of and study how the Germanic languages differ fromeach other in regards to their negative word orders and negation strategies. Mainly their negativeadverbs (English equivalent not), but also their negative indefinite quantifiers, are analyzed in mainclauses, subordinate clauses, and (negative) imperative structures. The focus lies on the standardlanguage varieties, but some of their non-standard varieties are included, in order to be able to give amore detailed description of the variation within the family. The expected result that the ratherhomogeneous described area of the Germanic languages will turn out to be much more complex, withrespect to negation aspects, is confirmed. The results show that the standard language varieties behavedifferently than the non-standard ones, which are less "rare" cross-linguistically. In addition, the nonstandardNorth-Germanic varieties show that multiple negation occurs in the North-Germanic branch,which is traditionally claimed to not occur. / Typologiska klassifikationer har traditionellt gjorts från ett makrotypologiskt perspektiv; vilketinnebär att de har baserats på utvalda språksampel där närbesläktade språk ofta exkluderas, eftersomdessa antas uppvisa liknande typologiska särdrag och strukturer. Nyligen har det dock påpekats attnärbesläktade språk, och även dess dialekter, kan uppvisa signifikant variation med avseende på derastypologiska särdrag. Syftet med den här studien är att ge en översikt över och studera hur degermanska språken skiljer sig åt vad avser deras ordföljd i negativa satser samt derasnegationsstrategier. Det negativa adverbet (motsvarande svenskans inte) står i fokus men ävennegativa indefinita pronomen analyseras, i huvud- och bisatser samt i (negativa) imperativakonstruktioner. Fokus ligger på standardspråkvarianterna, men några icke-standardvarianter till dessainkluderas, för att kunna ge en mer detaljerad beskrivning över variationen inom språkfamiljen.Hypotesen att det traditionellt homogent beskrivna germanska området är mer komplext vad gällernegationsaspekter bekräftas. Resultaten visar att de standardspråkvarieteterna uppvisar olika mönsterjämfört med de icke-standardspråkvarieteterna, som är mindre "ovanliga" i världens språk. Dessutomvisar de nordgermanska icke-standard språkvarieteterna att dubbelnegation förekommer i dennordgermanska språkgrenen, vilket traditionellt har antagits inte förekomma alls.

Denna uppsats undersöker kontinuativer i elva germanska språk genom en kvantitiv och kvalitativ analys av korpusdata. Syftet är att undersöka om den lexikala förändring som beskrivs hos kontinuativer i svenska av Britse (2022) kan observeras i andra germanska språk. Studien ämnar även undersöka polysemin hos kontinuativer och föreslå en semantisk karta för dessa i germanska språk. För att ge ett diakront perspektiv har det numera utdöda språket gotiska inkluderats. Studien baseras till stor del på beskrivningar av faspolaritet, i synnerhet kontinuitet, i van der Auwera (2021) och Van Baar (1997), men även Panova (under revision). Resultaten visar att den lexikala förändring som förut beskrivits observeras i svenska, norskt bokmål, nynorsk och danska. I resten av de undersökta germanska språken finns svaga tendenser eller inga tendenser alls. Studien visar även på rika polysemiska nätverk, vilket följer beskrivning- arna i Van Baar (1997) och Panova (under revision). Gotiska följer tvärspråkliga mönster och presenterar även möjliga källor till komparativa partiklar vars användning överlappar kontinuativa uttryck. / This thesis examines continuatives in eleven Germanic languages in a quantitative and qualitative analysis of corpus data. The purpose is to investigate if the lexical change described in continuatives in Swedish by Britse (2022) can be observed in other Germanic languages. The study also aims to examine polysemy in continuous expressions och suggest a semantic map for these in Germanic languages. The now extinct language Gothic has been included for a diachronic perspective. The study is largely based on descriptions of phasal polarity, par- ticularly continuity, in van der Auwera (2021) and Van Baar (1997), but also Panova (under revision). The results show that the lexical change is observed in Swedish, Norwegian Bokmål, Nynorsk and Danish. In the rest of the analysed Germanic languages, it is not observed. The study shows rich polysemous networks, that follow descriptions in Van Baar (1997) and Panova (under revision). Gothic follows cross-linguistic patterns and also presents possible sources of comparative particles who’s usage overlaps that of continuatives.