Aujourd'hui, un utilisateur peut interagir avec des assistants virtuels, comme Alexa, Siri ou Cortana, pour accomplir des tâches dans un environnement numérique. Dans ces systèmes, les liens entre des ordres exprimés en langage naturel et leurs réalisations concrètes sont précisées lors de la phase de conception. Une approche plus adaptative consisterait à laisser l'utilisateur donner des instructions en langage naturel ou des démonstrations lorsqu'une tâche est inconnue de l'assistant. Une solution adaptative devrait ainsi permettre à l'assistant d'agir sur un environnement numérique plus vaste composé de multiples domaines d'application et de mieux répondre aux besoins des utilisateurs. Des systèmes robotiques, inspirés par des études portant sur le développement du langage chez l'humain, ont déjà été développés pour fournir de telles capacités d'adaptation. Ici, nous étendons cette approche à l'interaction humaine avec un assistant virtuel qui peut, premièrement, apprendre le lien entre des commandes verbales et la réalisation d'actions basiques d'un domaine applicatif spécifique. Ensuite, il peut apprendre des liens plus complexes en combinant ses connaissances procédurales précédemment acquises en interaction avec l'utilisateur. La flexibilité du système est démontrée par sa forte adaptabilité au langage naturel, sa capacité à apprendre des actions dans de nouveaux domaines (Email, Wikipedia,...), et à former des connaissances procédurales hybrides en utilisant plusieurs services numériques, par exemple, en combinant une recherche Wikipédia avec un service de courrier électronique / Today users can interact with popular virtual assistants such as Siri to accomplish their tasks on a digital environment. In these systems, links between natural language requests and their concrete realizations are specified at the conception phase. A more adaptive approach would be to allow the user to provide natural language instructions or demonstrations when a task is unknown by the assistant. An adaptive solution should allow the virtual assistant to operate a much larger digital environment composed of multiple application domains and providers and better match user needs. We have previously developed robotic systems, inspired by human language developmental studies, that provide such a usage-based adaptive capacity. Here we extend this approach to human interaction with a virtual assistant that can first learn the mapping between verbal commands and basic action semantics of a specific domain. Then, it can learn higher level mapping by combining previously learned procedural knowledge in interaction with the user. The flexibility of the system is demonstrated as the virtual assistant can learn actions in a new domains (Email, Wikipedia,...), and can then learn how email and Wikipedia basic procedures can be combined to form hybrid procedural knowledge

I den här avhandlingen undersöks den grammatiska samtalskonstruktionen apokoinou i svenskt samtalsspråk. I kontrast till traditioner av normativ grammatik och teoretiska perspektiv på språk, där apokoinou och besläktade fenomen har exkluderats från grammatisk beskrivning eller blivit behandlade som produkter av olika typer av misstag, är apokoinou här re-specificerad som en i högsta grad funktionell grammatisk resurs och metod för att åstadkomma lokala kommunikativa projekt i samtal. Apokoinouyttranden definieras formellt som produkterna av en konstruktionsmetod där det finala segment i en möjligt avslutad syntaktisk enhet (pivån) är retro-konstruerad som det initiala segmentet i en efterföljande syntaktisk enhet. Utbyggnaden av pivån görs med en dubblering av en eller flera syntaktiska konstituenter från segmentet som föregår pivån samt med en prosodisk design som integrerar yttrandet i sin helhet. Ur ett strikt och normativt perspektiv på en avgränsad (skrift)mening som grundenhet medför denna dubblering att den finala fasen i hela yttrandet framstår som inkoherent med den initiala fasen. Apokoinouyttranden är dock inte inkoherenta för samtalsdeltagare, utan är en familj av metoder för att åstadkomma två handlingar efter varandra inom samma yttrande. Den andra handlingen kan skifta perspektiv på den lokala ämnesaspekten, bekräfta eller insistera på ett lokalt ämne eller handling, avsluta och avgränsa ett lokal projekt, samt återuppta oavslutade kommunikativa projekt efter mellanliggande aktiviteter. Dessa handlingar är alla mottagaranpassade lokala kommunikativa projekt i det avseendet att de är utformade att passa in i en vidare kommunikativ kontext samt att de ofta är interaktionellt åstadkomna inom och genom minimala handlingssekvenser. Dessa resultat har konsekvenser för grammatiskt teori. En av dessa konsekvenser är att grammatik måste uppfattas som villkor för dynamiska konstruktionsprocesser, inte endast som statiska och fixerade strukturer. En annan konsekvens är att grammatik organiseras lokalt snarare än på en maximalt generell nivå. Apokoinou bör också inkluderas i en svensk samtalsgrammatik som en av de grammatiska resurser som är tillgängliga för deltagare i samtal. / This thesis investigates apokoinou in Swedish talk-in-interaction. In contrast to the traditions of normative grammar and theoretically based approaches to language, where apokoinou and related phenomena have been excluded from grammatical description altogether or been treated as the products of various kinds of mistakes, apokoinou is here re-specified as a highly functional grammatical resource and method to accomplish local communicative projects in talk. Apokoinou utterances are formally defined as the products of a construction method, where a segment that is final in a first possibly complete syntactic segment (the pivot) is retro-constructed as initial in a following second syntactic segment. The extension of the pivot segment is made by way of a doubling of syntactic constituents from the pre-pivot segment and with a prosodic design that integrates the whole utterance. From a strict and normative sentence-perspective, this doubling renders the final phase of the whole utterance incoherent with the initial phase. However, apokoinou utterances are not incoherent for participants, but a family of methods to accomplish two consecutive actions within one utterance. The second action can change perspective on some local topical aspect, confirm or insist on some local topic or action, close and demarcate a local project, and resume turns or skip-connect to pending local communicative projects after interstitial activities. These are all recipient designed local communicative projects in the sense of being designed to fit within the ongoing wider communicative context and they are often interactionally achieved in and through minimal sequences. These results have implications for grammatical theory. Among these are that grammar must be seen as conditions on dynamic constructional processes, not only as static and fixed structures, and that grammar is organized on a local level rather than on a maximally general level. Apokoinou should also be included in a grammar of Swedish conversational language as one of the grammatical resources available for participants in Swedish talk.

comprises 50 occurrences of presenter's IPS and 50 occurrences of guests' IPS. - - - - ' presenter's IPS react in 98 % of cases to (78 % of presenter's IPS occur in thematic , on the other hand 52 % of guests' IPS occur in thematic (while presenter's IPS adjacency pair, guests' IPS in most -