I den här uppsatsen undersöks interaktionen mellan tre programledare och en intervjuad forskare i ett utdrag från ett intervjusamtal i radio. Syftet med studien är att undersöka vilka övergripande topiker och vilka kommunikativa projekt som förekommer i samtalsutdraget. Likaså att undersöka hur de kommunikativa projekten kan relateras till den hybriditet som detta samtalsutdrag kännetecknas av, då samtale tkan kategoriseras som en hybridiserad pratshowintervju. Samtalsdelen består av drygt åtta minuter, som transkriberas och analyseras med hjälp av en topikanalys i kombination med en analys av de kommunikativa projekt som florerar i samtalsutdraget. Resultatet av analysen visar att samtalsutdraget innehåller olika kommunikativa projekt som ibland kolliderar. Programledarna vill ha svar på sina mestadels enkla och grundläggande frågor, men forskaren svarar inte alltid enkelt och grundläggande. Forskaren är där för att beskriva omständigheterna kring hundraårsjubileet av upptäckten av kosmisk strålning, i egenskap av elementarpartikelfysiker. Programledarna är beroende av att deras lyssnare tycker att innehållet är intressant och värt att lyssna på. Därför hamnar det på deras lott att så gott de kan göra programinnehållet intressant för lyssnarna. För att uppfylla det tillkommer lokala projekt, såsom att förmå den intervjuade att vara mer personlig och göra ansatser för att ge samtalet en mer vardaglig och avslappnad prägel. Till exempel genom det sätt som de ställer frågor till forskaren. Men även den journalistsiska uppgiften att popularisera vetenskapen som forskaren intervjuas om tillkommer, då det rör sig om ett radioprogram inom sektorn för Public service.

I den här avhandlingen undersöks den grammatiska samtalskonstruktionen apokoinou i svenskt samtalsspråk. I kontrast till traditioner av normativ grammatik och teoretiska perspektiv på språk, där apokoinou och besläktade fenomen har exkluderats från grammatisk beskrivning eller blivit behandlade som produkter av olika typer av misstag, är apokoinou här re-specificerad som en i högsta grad funktionell grammatisk resurs och metod för att åstadkomma lokala kommunikativa projekt i samtal. Apokoinouyttranden definieras formellt som produkterna av en konstruktionsmetod där det finala segment i en möjligt avslutad syntaktisk enhet (pivån) är retro-konstruerad som det initiala segmentet i en efterföljande syntaktisk enhet. Utbyggnaden av pivån görs med en dubblering av en eller flera syntaktiska konstituenter från segmentet som föregår pivån samt med en prosodisk design som integrerar yttrandet i sin helhet. Ur ett strikt och normativt perspektiv på en avgränsad (skrift)mening som grundenhet medför denna dubblering att den finala fasen i hela yttrandet framstår som inkoherent med den initiala fasen. Apokoinouyttranden är dock inte inkoherenta för samtalsdeltagare, utan är en familj av metoder för att åstadkomma två handlingar efter varandra inom samma yttrande. Den andra handlingen kan skifta perspektiv på den lokala ämnesaspekten, bekräfta eller insistera på ett lokalt ämne eller handling, avsluta och avgränsa ett lokal projekt, samt återuppta oavslutade kommunikativa projekt efter mellanliggande aktiviteter. Dessa handlingar är alla mottagaranpassade lokala kommunikativa projekt i det avseendet att de är utformade att passa in i en vidare kommunikativ kontext samt att de ofta är interaktionellt åstadkomna inom och genom minimala handlingssekvenser. Dessa resultat har konsekvenser för grammatiskt teori. En av dessa konsekvenser är att grammatik måste uppfattas som villkor för dynamiska konstruktionsprocesser, inte endast som statiska och fixerade strukturer. En annan konsekvens är att grammatik organiseras lokalt snarare än på en maximalt generell nivå. Apokoinou bör också inkluderas i en svensk samtalsgrammatik som en av de grammatiska resurser som är tillgängliga för deltagare i samtal. / This thesis investigates apokoinou in Swedish talk-in-interaction. In contrast to the traditions of normative grammar and theoretically based approaches to language, where apokoinou and related phenomena have been excluded from grammatical description altogether or been treated as the products of various kinds of mistakes, apokoinou is here re-specified as a highly functional grammatical resource and method to accomplish local communicative projects in talk. Apokoinou utterances are formally defined as the products of a construction method, where a segment that is final in a first possibly complete syntactic segment (the pivot) is retro-constructed as initial in a following second syntactic segment. The extension of the pivot segment is made by way of a doubling of syntactic constituents from the pre-pivot segment and with a prosodic design that integrates the whole utterance. From a strict and normative sentence-perspective, this doubling renders the final phase of the whole utterance incoherent with the initial phase. However, apokoinou utterances are not incoherent for participants, but a family of methods to accomplish two consecutive actions within one utterance. The second action can change perspective on some local topical aspect, confirm or insist on some local topic or action, close and demarcate a local project, and resume turns or skip-connect to pending local communicative projects after interstitial activities. These are all recipient designed local communicative projects in the sense of being designed to fit within the ongoing wider communicative context and they are often interactionally achieved in and through minimal sequences. These results have implications for grammatical theory. Among these are that grammar must be seen as conditions on dynamic constructional processes, not only as static and fixed structures, and that grammar is organized on a local level rather than on a maximally general level. Apokoinou should also be included in a grammar of Swedish conversational language as one of the grammatical resources available for participants in Swedish talk.

ABSTRACT Background: A language is an individual tool for stimulating and organizing concepts and thinking. Through a language, the individual is also given opportunities to understand the outside world and himself. Not having access to a functional language and means to communicate results in a potential loss of opportunities for development and limitations in all aspects of life. For individuals with language-, speech- and communication difficulties, there are Augmentative and Alternative Communication (AAC). AAC is a collective term for various tools and methods that aim to improve and facilitate communication and interaction between the individual and the persons surrounding them. One type of AAC is Pragmatic Organized Dynamic Display (PODD). Aim: This study aims to investigate what happens during interaction with PODD in conversations between two people using the methodology of Conversation Analysis (CA). Method: A qualitative case study was conducted during a day at a training school where an AAC user ("Adam") and his communication partner ("Elin) interacted with PODD in different everyday activities. The observation was documented with two video cameras. Result: The recorded material totaled three hours. From this amount of video material, a couple of sequences were selected for analysis. The analysis of the material shows that the interaction with PODD is built up sequentially through cooperation between the participants. Participants used different approaches to initiate, maintain and terminate communicative projects with PODD. The analysis also shows that PODD was used to perform various social actions within several different activity types. The results also indicate that it is the partner’s ability to pay attention to, interpret, support and guide the AAC user's communicative initiative, which gives the AAC user the opportunity to participate in the joint communicative projects. / SAMMANFATTNING Bakgrund: Ett språk är ett individuellt redskap för att stimulera och organisera begrepp och tänkande. Genom språket ges individen också möjligheter att förstå omvärlden och sig själv. Att inte ha tillgång till ett funktionellt språk och kommunikationssätt innebär att individen riskerar att gå miste om många utvecklingsmöjligheter och bli starkt begränsad i livets samtliga aspekter. För individer med språk, tal och kommunikationssvårigheter finns Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK). AKK är ett samlingsbegrepp för olika redskap och metoder som avser att förbättra och underlätta kommunikation och interaktion mellan individen och personerna i dennes omgivning. En form av AKK är Pragmatisk Organiserad Dynamisk Display (PODD). Syfte: Denna studie syftar till att med metodologin för Conversation Analysis (CA) undersöka vad som sker i interaktion med PODD under samtal mellan två personer. Metod: En kvalitativ fallstudie som genomfördes under en dag på en träningsskola då en AKK-användare (”Adam”) och hans kommunikationspartner (”Elin) interagerade med PODD i vardagliga aktiviteter. Observationen dokumenterades med två videokameror. Resultat: Det inspelade materialet uppgick till totalt tre timmar. Utifrån denna mängd valdes ett par sekvenser ut för analys. Analysen av materialet visar att interaktionen med PODD byggs upp sekventiellt genom ömsesidigt samarbete mellan deltagarna. Deltagarna använde sig av olika tillvägagångssätt för att initiera, upprätthålla och avsluta kommunikativa projekt med PODD. Analysen visar även att PODD användes för att utföra olika sociala handlingar inom flera olika aktivitetstyper. Resultaten tyder också på att det är kommunikationspartnerns förmåga att uppmärksamma, tolka, stötta och vägleda AKK-användarens kommunikativa initiativ som ger AKK-användaren möjlighet att delta i det gemensamma kommunikativa projektet.