Den här studien riktar sig mot arbetet med miljö- och hållbarhetsfrågor i förskolan. Syftet med studien är att ge en inblick i några svenska barnsånger med miljöinnehåll som producerats från 1960-talet till nutid samt vilka diskurser dessa sånger förmedlar och hur barnet skrivs fram. Teori och metod är diskursanalys där materialet består av 15 barnsångtexter. Resultatet visar att de studerade sångtexterna kan delas in i fyra områden som benämns: klimat-, naturfrid-, sophantering- och trafikdiskursen. Klimatdiskursen visar sig, trots sin aktualitet, vara den minst utbredda, vilket tolkas som att den ännu inte hunnit omskrivas och att klimathot är ett mycket komplext område att närma sig. Barnet i denna diskurs beskrivs som kompetent att klara av oron som hotet innebär. Diskursen naturfrid beskriver ett naturligt barn som tycker om att vistas i skogsmiljöer och där denna vistelse leder till en hoppfull framtidstro och ett miljöengagemang. Sophanteringsdiskursen beskriver ett barn som agerar skräpplockare eller undviker att skräpa ned, medan sortering och återvinning av skräp samt talet om att minska mängden förpackningar utesluts. Trafikdiskursen tar upp motortrafikens avigsidor i fråga om olycksrisker (säkerheten) miljöproblemen (luftföroreningar). Barnet positioneras som i behov av skydd men äger också styrka nog att handla mot bilism. Eco-edu-tainment definieras och kategoriseras efter kvalitet enligt Martin (2004). Utifrån Martins begrepp eco-edu-tainment myntas begreppet hållbara barnsånger. Resultat och analys åskådliggör 9 av de 15 analyserade barnsångerna som hållbara.