Denna uppsats undersöker hur identitet kan reproduceras genom Instagram. Studien utgår från kvalitativa semistrukturerade intervjuer med fem stycken unga vuxna studenter som använder Instagram i sin vardag. Studien är deduktiv men grundar sig i en fenomenologisk ansatts, vilket innebär att det är respondenternas meningskapande som står i fokus. Analysen grundar sig i delar av Goffmans (2009) teori om intrycksstyrning, Swanns (1987) teori om identitetsförhandling och Giddens (2008) tankar om identiteten som ett reflexivt projekt.Respondenternas svar tyder på att publiken eller de som följer dem på Instagram har betydelse för hur de väljer att presentera sig själva i bild eller i filmklipp. Respondenterna väljer att ha privata konton som gör det möjligt för dem att styra vilka som får och inte får följa dem på Instagram. Detta gör i sin tur att respondenterna skapar en struktur som möjliggör självbekräftelse då de som tillåts följa dem till stor del består av vänner som stöttar respondenternas identitetsanspråk. Detta sker genom att vännerna gillar de bilder och filmer som laddas upp på respondenternas Instagramkonton. Genom att se mer bekräftelse än vad som egentligen finns kan respondenterna forma en stabil bild av de identiteter som de reproducerar på sina Instagramkonton. Detta sker genom att respondenterna upplever att deras underförstådda identitetsledtrådar i bilder och filmklipp blir bekräftade av deras följare. Respondenterna menar att eftersom deras följare också är deras vänner offline har de också möjligheten att läsa av vad de vill ha sagt med sina bilder och filmklipp. Istället är det troligt att respondenterna väljer att se andras gillanden av deras bilder och filmklipp som bekräftelse. Detta sker eftersom det inte är möjligt att avgöra vad någon menar då de endast gillar en bild eller ett filmklipp på Instagram. Istagram kan potentiellt fungera som ett verktyg för att reproducera och ge uttryck för den identitet individer tänker sig ha eller den identitet de vill ha, men kan också användas som ett sätt att för individen att reflektera kring den egna identiteten.

Projektet ”Världen finns här” är ett försök att skapa ömsesidigt utvecklande möten mellan studerande på SFI (Svenska för invandrare) och elever i grund- och gymnasieskolan, genom att ordna utbytesträffar där båda grupperna lär av varandra. I den här kvalitativa studien har jag undersökt hur projektet upplevs ur SFI-elevernas perspektiv, genom semistrukturerade intervjuer med fem invandrare som deltog i utbyten med gymnasieklasser under hösten 2022. I analysen identifierade jag teman i informanternas upplevelser av projektet och hur de tyckte att det påverkade deras språkinlärning. Dessa teman analyserades sedan utifrån sociokulturell teori, samt ett kritiskt perspektiv med fokus på hur maktrelationer påverkar invandrares möjligheter att lära sig språk genom interaktion med målspråkstalare.  Resultatet visade att SFI-eleverna upplevde positiva effekter som ökad språkförmåga, motivation och språkligt självförtroende av att delta i ”Världen finns här”, vilket stämmer med forskning om liknande projekt (t.ex. Baker 2019; Leek 2021). Projektet gav också positiva upplevelser av ömsesidigt lärande, där informanterna bidrog med kunskaper från sina hemländer. SFI-eleverna i studien investerade i utbytesträffarna, genom att kommunicera med ungdomarna trots nervositet och språksvårigheter. En orsak kan ha varit att de upplevde empowerment eftersom deras kunskaper värderades i samtalen. Flera informanter tyckte samtidigt att gymnasieeleverna dominerade interaktionen, vilket kan ha speglat ojämlika maktförhållanden mellan invandrare och infödda svenskar. Dessa positioner kunde dock utmanas av SFI-eleverna, vilket även det kan ha berott på träffarnas identitetsstärkande effekt. Studien visar att projekt som ”Världen finns här” kan ge invandrare positiva upplevelser av lärande och empowerment genom möten med målspråkstalare, men att det är en utmaning att få dessa möten att upplevas som helt jämlika och ömsesidiga.

ldentity research in relation to ethnicity and migration has tended to focus an younger people whilst identity research in relation to ageing and old(er) age has not focused an migrants. This inadvertent mutual neglect has led to a lack of identity research that examines the identity categories of old(er) age and migrancy together, a lacuna that this dissertation aims to redress. This dissertation departs from a social constructionist understanding of identity as situationally accomplished in the interplay between how one defines oneself (internally) and how others define one (externally). The questions raised by this perspective and addressed in this dissertation are: When (in what situations) and in relation to whom do old(er) age and migrancy (respectively) seem to become meaningful for identification? How do the identity categories of old(er) age and migrancy seem to be negotiated? The empirical material consists of in-depth interviews with 24 older migrants (13 men, 11 women) aged between 55 and 79 who have been living in Sweden for 18 to 61 years. Interviewees come from 12 different countries that vary in perceived cultural distance from Sweden. The findings suggest that identifications with old(er) age and migrancy seem to be dynamic and flexible rather than necessarily permanently meaningful, thus gaining meaning in specific situations and in relation to particular Others. External definitions furthermore do not always seem to match with internal ones. Regardless of how old(er) age and migrancy are constructed, they seem to be negotiable. This dissertation thus contributes to identity research by studying old(er) age and migrancy together and furthermore sheds light onto how the social constructionist lens allows us to see variability where stability otherwise would be presumed. / ldentitetsforskning rörande etnicitet och migration har huvudsakligen fokuserat på yngre medan identitetsforskning kring äldre och åldrande inte har fokuserat på utrikesfödda. Som en konsekvens därav har identitetsforskningen inte studerat hög(re) ålder och invandrarskap tillsammans, en lucka som denna avhandling avser att fylla. Avhandlingen utgår ifrån en socialkonstruktionistisk förståelse av identitet som situationsbunden och formad genom samspelet mellan hur man definierar sig själv (internt) och hur andra definierar en (externt). Frågorna som väcks genom detta perspektiv och som avhandlingen fokuserar på är: När (i vilka situationer) och i förhållande till vem verkar hög(re) ålder respektive invandrarskap bli betydelsefulla för identifikationer? Hur verkar identitetskategorierna hög(re) ålder och invandrarskap förhandlas? Det empiriska materialet består av djupintervjuer med 24 utrikesfödda äldre (13 män, 11 kvinnor) i åldrarna mellan 55 och 79 som har bott i Sverige mellan 18 och 61 år. lntervjupersonerna kommer från 12 olika länder med olika upplevt kulturellt avstånd från Sverige. Resultaten tyder på att identifikationer med hög(re) ålder och invandrarskap är dynamiska och flexibla snarare än nödvändigtvis permanent meningsfulla, och får därmed betydelse i vissa situationer och i förhållande till särskilda andra. Externa definitioner verkar inte alltid stämma överens med interna definitioner. Oavsett hur hög(re) ålder och invandrarskap är konstruerade så framstår de som förhandlingsbara. Avhandlingen bidrar därmed till identitetsforskningen genom att studera hög(re) ålder och invandrarskap tillsammans och belyser dessutom hur det socialkonstruktionistiska perspektivet tillåter oss att se variation och föränderlighet där stabilitet annars förutsätts.