Sammanfattning Syftet med föreliggande arbete är att utifrån en fenomenologisk ansats visa en bild av hur livet i grundskolan, vid olika tidpunkter, kan te sig för en elev med högfungerande autism. Hur upplever hon sig själv och sin situation i skolan vid de olika tillfällena och hur förändras hennes upplevelse i ett longitudinellt perspektiv?     Hur förstår och uttrycker Alice sig själv och sin identitet?    Hur hanterar och förstår Alice sin situation i skolan?    Hur relaterar hon till och kommunicerar med andra?    Hur förstår och förklarar hon sina problem?    Hur förstår och påverkas hon av skolans berättelse om henne? För att besvara syftets frågeställningar har jag utfört ostrukturerade observationer samt informella samtal med eleven vid tre olika tillfällen under hennes grundskoletid. Observationer och samtal analyseras och diskuteras sedan i ett longitudinellt perspektiv utifrån aktuell forskning, litteratur om autism och fenomenologiska teorier.       Sammanfattningsvis framträder några generella drag och aspekter särskilt under Alices skoltid.    För det första syns en skillnad i hur hon hanterar sin annorlunda perception och utrycker sin vilja. Under årskurs två tar hon initiativ till att kommunicera sin vilja och sina känslor medan hon under senare år strävar efter att dölja sina reaktioner och drar sig undan.        För det andra hur den strävan efter att ta kontakt och kommunicera med andra, både fysiskt och verbalt som syns under tidigare år senare näst intill försvunnit.           För det tredje syns en skillnad i hur hon förklarar och förstår sin autism.  Från att ha en endast verbal förståelse av autismen som en smittsam sjukdom uppfattar hon den efterhand allt mer som en del av sig själv.    Gemensamt för ovanstående aspekter är att de uttrycker delar av hur hon uppfattar och förstår sig själv och sin relation till omgivningen. Medan hon som liten skiljer tydligt mellan sitt subjekt och objekt utvecklar hon med åren en alltmer konfliktfylld självbild där hon inte längre håller fast vid sitt inre själv. Sammanblandningen av subjekt och objekt färgas av andras uppfattningar om henne och hennes autism.             Alla de här aspekterna står i relation till skolans pedagogiska linje och påverkas av skolans bild av vem Alice är och vad som är rätt för henne.

Syftet med uppsatsen är att visa vad några pedagoger, vid olika tidpunkter, berättar om en högfungerande autistisk elev i grundskolan och hur de pedagoger som har mest kontakt med Alice ser på henne, hennes problem och möjligheter.    Hur förstår och förklarar pedagogerna hennes problem?    Vad berättar de om Alice i ett kognitivt, socialt och pedagogisk perspektiv?    Hur ser de på syftet med inkluderingen: Vad är målet och hur menar de att det ska uppnås? För att besvara syftets frågeställningar har jag genomfört ostrukturerade intervjuer med sex pedagoger i Alices närhet vid tre olika tillfällen där de har ombetts berätta om Alice. Pedagogernas berättelser analyseras sedan utifrån aktuell forskning och litteratur om autism, inkludering/integrering och narrativa teorier.    Några generella motiv och aspekter framträder särskilt tydligt i pedagogernas berättelser om Alice.    För det första handlar det om hur man ska tilltala och bemöta Alice. Råd om tydlighet, struktur och rak kommunikation förstås på olika sätt av olika pedagoger.    För det andra kan man se en dramaturgisk strategi hos flera av de intervjuade att förklara och dramatisera Alice problem i förhållande till hur det var tidigare och hur det kommer att bli i senare årskurser.    För det tredje syns en skillnad i hur de intervjuade beskriver och förklarar Alices problem. Några av pedagogerna ser det som ett annat sätt att tänka medan de flesta betonar den biomedicinska förklaringsmodellen.    Slutligen skiljer sig berättelserna åt genom sin beskrivning av syftet och ambitionen med integreringen av Alice och hur det ska uppnås. De flesta menar att det övergripande målet är att Alice ska göra allt alla andra gör, på samma sätt och syftet är att hon till slut, med stöd, ska bli så lik de andra som möjligt och med beteendemodifierande åtgärder lära sig att passa in i skolan och i samhället. Andra menar tvärt om att skolan själv är det största hindret för Alice och ifrågasätter meningen med att hon ska göra samma saker som alla andra.

Syftet med undersökningen är att observera några samlingar på en integrerad förskoleavdelning för att se om det finns likheter och skillnader i bemötandet av dragarbarn jämfört med barn i behov av särskilt stöd. Undersökningen syftar också till att jämföra det bemötande dragarbarn får på en integrerad avdelning jämfört med barn med typisk utveckling på ordinarie avdelning. Den teori som undersökningen bygger på är sociokulturell teori (Vygotskij, sv. övers. 2001; Wood, Bruner & Ross, 1976; Säljö, 2014). Tidigare forskning kring kamrateffekter, samlingens betydelse samt språk ur ett sociokulturellt perspektiv. Det förväntade kunskapsbidraget är att ge underlag för diskussioner och reflektioner bland pedagoger kring barn med typisk utveckling, dragarbarn, i förhållande till barn i behov av särskilt stöd.För att belysa fenomenet ur olika perspektiv har triangulering använts. Videoobservationer av två olika förskoleavdelningar samt ostrukturerade intervjuer med pedagoger utgör studiens empiri. Empirin analyseras kvantitativt och kvalitativt med ett hermeneutiskt angreppssätt där pendling mellan tidigare forskning och resultat har skett.Undersökningen visar att dragarbarnen i den integrerade gruppen hade signifikant färre turer än barnen med typisk utveckling i den ordinarie gruppen. Den visar även skillnader på samlingarnas upplägg och innehåll. Pedagogerna i den integrerade gruppen hade en större andel turer än pedagogen i den ordinarie gruppen vilket får konsekvenser för barnen. En slutsats är att pedagogerna i sin reflektion och planering kring samlingen bör ta hänsyn till alla barn, såväl dragarbarn som barn i behov av särskilt stöd. Syftet med samlingen bör tydliggöras för att få en bättre kvalité på förskolorna. Undersökningen ger underlag för vidare reflektioner bland pedagoger under handledning där specialpedagogen har en viktig roll. Fokus för specialpedagogen blir en vidgat seende där alla barns rättigheter uppmärksammas.

Syftet med studien är att ta del av hur pedagoger arbetar i mötet med elever med autismspektrumstörning. Frågorna är ”Hur kan pedagogerna arbeta med elever med autism?”, ”I vilken utsträckning använder pedagogerna metoden TEACCH® i sitt arbete med elever med autism?” och ”Hur kan det pedagogiska arbetet förstås i relation till begreppen inkludering och integrering?”. Som teoretisk referensram används Nilhoms (2007, 2012, 2016) inkluderings- och integreringsbegrepp. Autism är en neurologisk störning som försvagar individens förmåga att processa och tolka information. En av de vanligaste metoderna är TEACCH® (2014) och är en ”guide” för både yrkesutövare och anhöriga angående bemötande. Tre intervjuer genomfördes med tre olika pedagoger, två arbetar på en resursskola och en arbetar på en utredningsenhet i mellersta Sverige. Intervjuerna tolkades utifrån meningskoncentrering (Kvale, 1997). Resultatet visar att alla elever har olika typer av svårigheter och styrkor som kräver en bred variation av pedagogiska verktyg hos pedagogerna. Slutsatsen är att pedagogerna använder sig av flera verktyg från olika metoder som individanpassas.