1999 inkorporerades vattenlagen från 1983 i vad som skulle bli den nya miljöbalken. Anledningen till reformen av lagstiftningen var delvis på grund av att man ville förstärka miljöaspekten av vattenrätten som tidigare varit genomsyrad av ett exploateringstänk. I och med reformen kom även expropriationslagstiftningen att bli gällande för vattenrättsliga ersättningsfrågor och det 25 procentiga påslag på ersättningen som tillkom 2010. Syftet med denna framställning har varit att undersöka hur ovan nämnda reformer har påverkat äganderätten för den enskilde och förutsättningarna för ersättning när det kommer till ingripande av det allmänna, bland annat när det kommer till vattenrätt. För att genomföra detta har en rättsdogmatisk metod använts där grundlagar, lagar, förordningar, föreskrifter, propositioner och doktrin har använts för att utreda och analysera rättsläget samt jämföra med tidigare rätt. Genom införandet av miljöbalken har rätten blivit tydligare och mer lättförståelig samtidigt som äganderätten har stärkts.

Uppsatsen undersöker inlösen av kvartersmark och om bestämmelserna i PBL 6:13 § är förenliga med flexibla detaljplaner. Uppsatsen avslutas med ett förslag till förändring av nuvarande bestämmelser för att skydda äganderätten och undvika att personer blir felaktigt tvångsinlösta.

I förevarande uppsats behandlas frågor i gränslandet mellan processrätt och associationsrätt, närmare bestämt den processform som stipuleras för tvister med anledning av inlösen av minoritetsaktier. Av hävdvunnen princip ska inlösentvister slitas genom ett legalt skiljeförfarande som första instans. Givet att stadganden om legala skiljeförfaranden i dag utgör en tämligen sällsynt företeelse i svensk rätt, samt mot bakgrund av den starka presumtion mot specialfora som råder, är det följaktligen av intresse att diskutera ifrågavarande tvistemålsreglerings ändamålsenlighet. Syftet med uppsatsen är således att dels analysera ändamålsenligheten av ett legalt skiljeförfarande som primär tvistlösningsform vid inlösen av minoritetsaktier, dels att presentera några synpunkter avseende regleringens utformning de lege ferenda.      I analysen avseende regleringens ändamålsenlighet behandlas initialt de argument lagstiftaren lyft fram som avgörande vid valet av tvistlösningsform. Analysen visar att dessa argument inte är särdeles välgrundade i bemärkelsen att de inte självständigt kan motivera den processuella särreglering som stadgas för inlösentvister. Vidare uppmärksammas flera andra rättsliga och praktiska problem som kan uppstå i samband med att tvisten ska prövas av skiljemän i stället för allmän domstol, såsom hinder för verkställighet av skiljedomen utomlands. Den övergripande slutsatsen av analysen är att ändamålsenligheten av det legala skiljeförfarandet vid inlösen av minoritetsaktier med fog kan ifrågasättas.      Beträffande tvistlösningsregleringens utformning de lege ferenda, presenteras i uppsatsen två förslag till lagändringar. Det första förslaget utgår från ett fakultativt legalt skiljeförfarande. Sålunda presumeras alltjämt skiljeförfarande som primär processform, men kompletteras med möjligheten till föreskrift i bolagsordningen att tvisten ska prövas i allmän domstol. Det andra förslaget tar avstamp i en form av självreglering, där allmän domstol som huvudregel är behörig att ta upp talan. Undantag härifrån kan göras genom föreskrift i bolagsordningen vari stadgas att tvisten i stället ska prövas av skiljemän. En sådan föreskrift har samma verkan som ett skiljeavtal.      Sammanfattningsvis och i ljuset av de slutsatser som presenteras, påvisar uppsatsen att det finns skäl att se över och ändra nuvarande särreglering med legalt skiljeförfarande som tvistlösningsform vid inlösen av minoritetsaktier. / The thesis addresses issues regarding procedural law and the right of association, more specifically, the proceedings in disputes regarding buy-out of minority shareholders. By tradition, buy-out disputes shall be submitted for arbitration. Since compulsory arbitration is a rather rare phenomenon in modern Swedish law, and in consideration of the prevailing presumption against special fora, it is of interest to discuss the appropriateness of this special legislation. Thus, the purpose of the thesis is to analyse the appropriateness of compulsory arbitration as the primary form of dispute resolution in case of a buy-out of minority shareholders, and to present some comments concerning the legislation de lege ferenda.      In the analysis regarding the appropriateness of the legislation, the arguments put forward by the legislator as crucial when determining the form of dispute resolution, are addressed initially. The analysis suggests that these arguments independently cannot warrant the special legislation stipulated for buy-out disputes. Furthermore, several other legal and practical problems that may arise in connection with having the dispute settled by arbitrators instead of a general court are brought to attention, exempli gratia the impediment to enforcement of arbitral awards in a foreign country. Overall, the analysis leads to the conclusion that the appropriateness of compulsory arbitration in case of a buy-out of minority shareholders can be questioned.      As to the dispute resolution legislation de lege ferenda, two legislative proposals are presented in the thesis. The first proposal promotes a non-compulsory arbitration. Hence, arbitration would still be the primary form of dispute resolution but supplemented with the option of prescribing in the articles of association of the company that the dispute shall be settled by a general court. The second proposal stipulates a sort of self-regulation, whereby the parties, as a general rule, can bring the action before a general court. Exception from the general rule can be made by a provision in the articles of association prescribing that the dispute shall be settled by arbitrators. Such provision would have the same force as an arbitration agreement.      In summary, and in the light of the conclusions presented, the thesis implies that there are reasons to review and change the present special legislation with compulsory arbitration stipulated for disputes in case of a buy-out of minority shareholders.

En av de grundläggande rättigheterna som tillerkänns den enskilde är egendomsskyddet. Denna rättighet är stadgad i regeringsformen. Ingrepp i den enskildes egendomsskydd medges om det syftar till att tillgodose ett angeläget allmänt intresse samt om inskränkningen klarar det test på proportionalitet som skapats genom praxis. Kravet på förvärvstillstånd i jordförvärvslagen är en typ av ingrepp i den enskildes egendomsskydd. Att den enskilde inte fritt kan förfoga över sin egendom genom att sälja den till vem han vill utgör ett sådant ingrepp. För att ingreppet ska anses vara proportionerligt krävs det att enskild ersätts genom att staten löser in fastigheten till det pris som avtalats. Inlösen vägras om priset skulle betydligt överstiga egendomens värde. Det är länsstyrelsen som har bevisbörda på att priset betydligt överstiger egendomens marknadsvärde med hänsyn till dess avkastning och marknadsvärdet på andra nyttigheter, till exempel eventuell jakträtt. Staten, genom länsstyrelsen, kräver att köpare sedan tidigare äger mark inom området för att kunna erhålla förvärvstillstånd. Detta är av länsstyrelsen själv uppställt krav som inte tydligt framgår vid en genomläsning av tillståndslagstiftning. I denna uppsats presenteras vilka konsekvenser en sådan marknadsbegränsning får på frågan om värdering av fastighet vid inlösen. Frågan ställs huruvida länsstyrelsen agerar i enlighet med lagen när, vid vägrat förvärvstillstånd fastigheten ej löses in till det pris där även eventuell jakträtt åsätts det marknadsmässiga värde som bedöms på en marknad som ej är begränsad. Frågan besvaras i uppsatsens avslutande kommentarer. / One of the fundamental rights conferred on the individual is the property protection. This fundamental right is enacted in the Swedish Constitution (Regeringsformen). Interference with a person’s right to his own property is allowed if it aims to meet a public interest and if it passes the test of proportionality created through practice. The requirement for an authorization to acquire property according the Swedish Land Acquisition Act (Jordförvärvslagen) is a type of interference with a person`s right to his own property. When the individual cannot freely dispose over his property by selling it to whoever he wants, is an example on such interference. In order to such a procedure be considered proportionate it requires that the Government (through the County Administrative Board) remunerates the individual at the price the parties (seller and buyer) agreed on. The Government`s obligation to remunerate falls if the price would significantly exceed the property`s value. It is the County Administrative Board that has the burden of proof that the price significantly exceeds the property`s market value with respect to its return and the market value of other utilities, such as hunting rights. The County Administrative Board requires that buyers already own property in the area in order to obtain such approvals. This is by the Board itself set up requirement that is not apparent when studying the state of law. This paper presents the implications of such a market restriction on the question on the valuation of the property at redemption. The question is whether the County Administrative Board acts in accordance with the state of law when, after not allowing the acquisition, the property is not redeemed at the price where even possible hunting rights are assigned the market value as assessed in a market that is not limited. The question is answered in the final comments of this paper.