Detta är en kvalitativ studie baserad på tio semi-strukturerade intervjuer med statliga och kommunala aktörer från fyra inlandskommuner i Västerbottens län. Syftet är att ur ett kommunperspektiv analysera hur fyra inlandskommuner i Västerbottens län organiserar sitt flyktingmottagande inom ramen för de statligaoch kommunala krav och resurser som finns tillgängliga. Vi vill med vår studie förstå hur kommunerna uppfattar sin kontext vad gäller flyktingmottagning av vuxna med permanent uppehållstillstånd och undersöka hur de organiserar och samarbetar med andra aktörer, exempelvis statliga myndigheter som Arbetsförmedlingen. De teoretiska utgångspunkter vi använt oss av är organisering, nyinstitutionell teori och social kategorisering. De huvudsakliga resultaten i studien är att det både finns fördelar och nackdelar med att vara en liten kommun vid organisering av flyktingmottagning, detta då det är en oregelbunden verksamhet på grund av att mottagandet av nyanlända varierar från år till år. Vi har även identifierat samarbeten inom och mellan kommunerna men att det inte finns någon tydlig strategi om samarbetsprocesserna mellan kommunerna. Att kommuner förväntas anpassa sin verksamhet utifrån statliga myndigheters krav är också något vi har identifierat.

Inlandskommuner i Norrbotten står ständigt för utmaningar i form av långa avstånd och hög personalomsättning. Missbruksvården är komplex och kräver bred kompetens för att möta klienter med individuella och unika erfarenheter. Samverkan mellan de små inlandskommunerna och de större kustkommunerna blir då ett viktigt verktyg för att garantera en likvärdig vård och insatser skapade utifrån individuella behov. Därav är syftet med vår studie att undersöka hur socialsekreterare i inlandskommuner i Norrbotten ser på villkor för samverkan utifrån exemplet missbruksvård. Med hjälp av kvalitativa metoder har vi genomfört semistrukturerade intervjuer med tre socialsekreterare som är eller har varit yrkesverksamma inom missbruksvården i inlandskommuner i Norrbotten. Även en forskare i socialt arbete, som forskat på fenomenet samverkan, har intervjuats för uppsatsen. Intervjuerna har analyserats med hjälp av tematisk analys ur ett kulturellt organisationsperspektiv. Resultaten visar på att samverkan inte bedrivs i den utsträckning som kan behövas. Intresset för samverkan med andra kommuner var lågt, och inställningen var ofta att samverkan leder till lika många problem som lösningar. Samtidigt sågs samverkan inom den egna kommunen som någonting som var enklare i en liten kommun jämfört med stora kommuner. Försvårande omständigheter som hög personalomsättning och stora avstånd var närvarande. Även avsaknaden av vissa behandlingsformer försvårade arbetet. Intresset av att förbättra villkoren för samverkan var också svagt, och det var svårt att bibehålla de samverkansgrupper som fanns. I slutsatsen framkom att samverkan mellan kommuner är mycket komplext, framförallt när stora avstånd försvårar. Ett behov av stärkt kunskap om samverkan framträdde. Det krävs också en stärkt organisatorisk struktur när det kommer till samverkan, som kan bidra till gemensamma förutsättningar och en mer positiv inställning till samverkan.