Bakgrund: Tidigare studier har visat på risker för patienterna under de interhospitala transporterna samt att kravet på medföljande vårdpersonal är stort. Antalet interhospitala transporter är något som har ökat i antal då patienter måste transporteras till sjukhus med specialiserad diagnostik och specifik behandling, så kallad rikssjukvård. Syfte: Studiens syfte var att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelser av arbetet med interhospitala transporter. Metod: Studien är en kvalitativ studie där åtta anestesisjuksköterskor deltog i semistrukturerade intervjuer som sedan analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen gav sex kategorier och fjorton underkategorier som beskriver anestesisjuksköterskans upplevelser av att arbeta med interhospitala transporter. Kategorierna är: Att vara förberedd och få rätt information vid hämtning av patient; Att samarbeta med andra yrkesgrupper; Att ha eller inte ha tillräckliga kunskaper och erfarenheter; Att arbetet väcker känslor; Att arbeta i en miljö som medför dålig ergonomi och störningar; Anestesisjuksköterskans upplevelser av arbetstider och rutiner. Anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie upplevde att förberedelserna av patienten innan avtransport påverkades negativt av bristande kommunikation och en rörig miljö. Slutsats: När svårt sjuka eller kritiskt sjuka patienter hämtas av anestesisjuksköterskan för transport till annan behandling på annat sjukhus är det mycket viktigt att förbereda transporten och patienten noga. En väl genomförd förberedelse ansågs av anestesisjuksköterskorna ge en lugnare transport och minskar på problem samt ger en bättre patientsäkerhet. Kommunikationen ansågs ibland som bristfällig och den rutin som fanns som stöd fungerade dåligt. Genom att följa befintliga rutiner skulle eventuella brister i förberedelserna kunna lindras för anestesisjuksköterskan.

Sammanfattning Bakgrund: Anestesisjuksköterskan har omvårdnadsansvaret för patienter under sekundärtransport i Sverige och har därför en viktig roll. Nuvarande forskning beskriver att anestesisjuksköterskor upplever bristande kommunikation och svårigheter med att vårda i ambulans. Forskning som belyser just anestesisjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter under sekundärtransport är sparsam och därmed önskvärd. Syfte: Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter under sekundärtransport. Metod: Studien genomfördes med en beskrivande design och kvalitativ ansats. Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer med tio anestesisjuksköterskor på två sjukhus i Mellansverige. En kvalitativ innehållsanalys tillämpades för att transkribera och analysera intervjuerna. Resultat: Studiens resultat delades in i fyra olika kategorier, Att vara steget före, Yrkesroll och ansvarsförhållanden, Att vårda under specifika omständigheter och Teamarbete samt åtta underkategorier. Dessa underkategorier var; Att ha en handlingsplan, Att vara förberedd, Ansvar och personlig utveckling, Yrkeserfarenhet och kompetens, Att vårda unga patienter, Att vårda i ambulans, Stöd från kollegor samt Kommunikation och information. Slutsats: Att ha en handlingsplan, tidigare yrkeserfarenhet, kommunikation samt stöd från kollegor var faktorer som påverkade anestesisjuksköterskornas upplevelser av att vårda patienter under sekundärtransport. Dessa faktorer var avgörande för om anestesisjuksköterskorna upplevde vårdandet som positivt eller negativt. Studiens resultat tyder på behov av tydliga rutiner samt gemensamma utbildningstillfällen för alla involverade yrkesgrupper. Nyckelord: anestesisjuksköterska, sekundärtransport, upplevelser / Abstract Background: The nurse anesthetist is responsible for the patient care during interhospital transport in Sweden and therefore has an important role. Current research describes how nurse anesthetists’ often experience difficulties in their work, in the forms of inadequate communication and the challenges of out-of-hospital patient care. When it comes to nurse anesthetists’ experiences of patient care, however, there is a lack of research in the area of interhospital transport, which thus deserves further attention. Purpose: The purpose of the study was to describe nurse anesthetists’ experiences of caring for patients during interhospital transports. Method: The study was conducted according to a descriptive design using a qualitative approach. Semi-structured interviews were conducted with ten nurse anesthetists’ at two hospitals located in the middle part of Sweden to collect data. A qualitative content analysis was used to transcribe and analyze the interviews. Result: The study results were divided into four categories: To be one step ahead, Profession and responsibility, Patient care during specific circumstances and Teamwork with eight subcategories. These subcategories were; To have a plan of action, To be prepared, Responsibility and personal development, Work experience and competence, To care for young patients, Patient care in ambulance, Support from colleagues and Communication and information. Conclusion: To have a plan of action, previous work experience, communication and support from colleagues were factors that affected the nurse anesthetists’ experiences of caring for patients during interhospital transport. These factors were decisive for whether the nurse anesthetists’ experienced caring as positive or negative. The study results indicate that there is a need for clear routines as well as team-based training sessions for every professional involved within interhospital transport. Keywords: experiences, interhospital transport, nurse anesthetist

Bakgrund: Interhospital transport [IHT] ökar inom intensivvården i Sverige. Framför allt på grund av att patienterna har ett komplext sjukdomstillstånd som kräver högspecialiserad vård men även på grund av resurs- och vårdplatsbrist. Intensivvårdssjuksköterskan ska identifiera problem och risker i förväg samt förbereda en handlingsplan utifrån oförutsedda händelser som påverkar omvårdnaden och patientsäkerheten hos den intuberade patienten. Syfte: Att beskriva intensivvårdssjuksköterskans erfarenhet av att förberedelse en intuberad patient inför interhospital transport. Metod: En intervjustudie av kvalitativ metod med induktiv ansats. Tio intervjuer genomfördes och analyserades. Analysen genomfördes utifrån Graneheim och Lundmans innehållsanalys. Resultat: Fyra huvudkategorier sammanställdes som beskriver intensivvårdssjuksköterskans erfarenhet av att förbereda en intuberad patient inför IHT. Kategorierna var: Erfarenhet ger kunskap, Teamarbete skapar överblick och En utmanade arbetssituation. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskans förberedelser av en intuberad patient inför IHT är en komplicerad situation och förutsätter ett gott samarbete. Erfarenheten hos intensivvårdssjuksköterskan har en stor betydelse för förberedelserna. Genom ökad erfarenhet hos intensivvårdssjuksköterskan växer egna strategier fram. Dock är den intuberade patientens tillstånd dynamiskt vilket kan leda till oförutsedda händelser. Nyexaminerade intensivvårdssjuksköterskor behöver stöttning och riktlinjer/checklistor som verktyg i sitt arbete samt kontinuerlig träning för att utveckla och upprätthålla kompetens. / Introduction: Interhospital transport [IHT] is increasing in critical care in Sweden. Mainly because the patients have a complex medical condition that requires highly specialized care, but also because of a lack of resources and care places. The critical care nurse must identify problems and risks in advance and prepare an actionplan based on unforeseen events that affect the care and patient safety of the intubated patient. Aim: To describe the critical care nurse's experience of preparing an intubated patient for interhospital transport. Method: An interview study of a qualitative method with an inductive approach. Ten interviews were conducted and analyzed. The analysis was carried out based on Graneheim and Lundman's content analysis. Result: Four main categories were compiled that describe the critical care nurse's experience of preparing an intubated patient for IHT. The categories were: Experience gives knowledge, Teamwork creates an overview, and A challenging work situation. Conclusion: Our conclusion is that the critical care nurse's preparation for IHT of an intubated patient is a team effort and a complicated situation. The experience of the critical care nurse is of great importance for the preparations. Through increased experience for the critical care nurse, own strategies develop. However, the intubated patient clinical condition is dynamic, which can lead to unpredictable events. Newly graduated critical care nurses need support and guidelines/checklists as tools in their work as well as continuous training to develop and maintain competence.

Introduktion: Antalet interhospitala transporter med intuberad patient eller där intubationsberedskap krävs ökar i Sverige och internationellt. Detta betyder att specialistsjuksköterskan i större grad kommer att få ansvara för dessa transporter. Studier visar att specialistsjuksköterskan kan uppleva sig utelämnad, tappa kontrollen, jobba i en ovan miljö och även känna en känsla av oro. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka anestesi- och intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av betydelsefulla strategier för en patientsäker interhospital transport med intuberad patient eller där intubationsberedskap krävs. Metod: Studien genomfördes med kvalitativ ansats där tolv semistrukturerade intervjuer med retrospektiv ansats genomfördes. Intervjuerna transkriberades ordagrant och data analyserades enligt Critical Incident Technique. Resultat: Fem slutkategorier med övergripande strategier för en säker interhospital transport identifierades: att kontrollera och behärska utrustningen samt de läkemedel som används, att förbereda sig genom att bilda sig en uppfattning och identifiera risker och problem i förväg, att stabilisera patienten och optimera förutsättningarna innan avfärd för en säker transport, att ha en plan för oförutsedda händelser och att vara vaksam på förändringar under transporten samt att inse sina begränsningar och begära förstärkning. Slutsats: Det finns flera viktiga strategier som bidrar till en ökad patientsäkerhet under interhospitala transporter, bland annat noggrann förberedelse och planering. Dessa strategier bidrar med kunskap och lärdomar till verksamma specialistsjuksköterskor och ger mindre erfarna specialistsjuksköterskor en viktig grund att stå på. Studiens mycket konkreta och praktiska strategier kan användas som en grund när rutiner och checklistor till interhospitala transporter tas fram.

Introduktion: Interhospital transport innebär att en patient måste förflyttas mellan två sjukhus i en ambulans på grund av en mer specialiserad vård och/eller en viss behandling. Under dessa transporter kan det krävas, förutom prehospital personal, en anestesisjuksköterska. Tidigare studier har visat att anestesisjuksköterskan under dessa transporter ställs inför stressfulla situationer. Bland annat att arbeta i en annorlunda miljö och med utrustning de inte var vana med vilket kunde ge upphov till känslor som oro, stress och ensamhet. Syfte: Syftet med denna studie var att belysa anestesisjuksköterskans upplevelser av att vårda kritiskt sjuka patienter under interhospitala transporter. Metod: Studien genomfördes med induktivt förhållningssätt och en kvalitativ ansats. Data samlades in genom åtta semistrukturerade intervjuer där fyra genomfördes på ett sjukhus i norra Sverige och de resterande fyra i södra. För transkription och analys av intervjuerna tillämpades en kvalitativ innehållsanalys med en manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i följande sex kategorier att få besked att man ska åka på transport ger blandade känslor, att transporter av barn och vakna patienter känns svårare, att stöd och samarbete före under och efter transport är avgörande för att känna sig trygg, att det är utmanande att vårda i en annorlunda miljö, att känna sig otillräcklig och ensam med ett stort ansvar och att riktlinjer och återkommande utbildning är viktigt för en god handlingsberedskap. Slutsats: Vid interhospitala transporter upplevde anestesisjuksköterskor en otrygghet på grund av en ovan arbetsmiljö och ensamarbete, men det framkom även att dessa transporter kunde vara utmanande och spännande. Det fanns en stor önskan av att utbildning och inskolning skulle prioriteras för att skapa mer erfarenhet och kompetens i sin yrkesroll inom interhospitala transporter.