No description available.

Abstrakt     Inledning Barn och ungdomar med funktionsnedsättning är en av de grupper i samhället som är mest fysisk inaktiva, dock har denna målgrupp samma behov av fysisk aktivitet samt uppnår samma hälsofrämjande vinster som individer som inte har någon funktionsnedsättning. Det framkommer dock att barn och ungdomar med funktionsnedsättning inte har samma möjligheter att delta i idrott som andra människor i samhället. Syftet med denna studie var att se hur olika organisationer i en mellanstor stad i Sverige arbetar med att inkludera barn och ungdomar med funktionsnedsättning i föreningsdriven idrott. Metoden som har används för att genomföra denna studie var kvalitativa gruppintervjuer med åtta representanter från fem olika organisationer, samtliga organisationer hade kunskap om föreningsdriven idrott i samspel med funktionsnedsättning på olika sätt. De organisationer som deltog i studien var Parasportförbundet, SISU Idrottsutbildarna, den kommunala kultur och fritidsförvaltningen, en ordförande från en idrottsförening samt fyra ledare från olika idrottsföreningar. Intervjuerna var Semistruktureade och utgick från en intervjuguide. Resultatet visar på att samtliga organisationer hade svårigheter att förklara hur de arbetar med att främja inkludering och delaktighet för barn och ungdomar med funktionsnedsättning inom föreningsdriven idrott. Det framkommer också att det finns både hinder och möjligheter för barn och ungdomar med funktionsnedsättning att delta i idrottsverksamhet, dock visar det att hindren är fler än möjligheterna för målgruppen varav ekonomin är ett av de störta hindren. Det framkommer visare att barn och ungdomar med funktionsnedsättning inte får jämlikt deltagande utifrån samma förutsättningar som barn och ungdomar ”normalidrotten”.  Slutsatsen Därför blir det viktigt i framtiden att utbilda föreningar och organisationer hur de ska bedriva inkludering och delaktighet och lyfta fram goda exempel.

Mänskliga rättigheter som fält har traditionellt sett adresserat fattigdomsbekämpning men från flera håll ställs nu krav på att även ekonomisk ojämlikhet måste adresseras. Skillnaden i såväl inkomst som förmögenhet, mellan världens befolkning är mycket stor. Jag använder mig av Ludvig Beckmans idéer om kritisk idéanalys för att undersöka i vilken utsträckning ekonomisk ojämlikhet är ett problem för mänskliga rättigheter. Jag redogör för två positioner, den ena med hjälp av Martha Nussbaum och David Miller, den andra med hjälp av Nancy Fraser och Margot Salomon. De ger uttryck för två olika tolkningar av mänsklig värdighet som innebär att de ser ekonomisk ojämlikhet som ett problem för mänskliga rättigheter på olika sätt. Den springande punkten är inte huruvida ekonomisk ojämlikhet är ett problem, utan på vilket sätt ekonomisk ojämlikhet är ett problem för mänskliga rättigheter.  Den ena positionen anser att skydd för mänsklig värdighet kräver att alla uppnår en tröskelnivå av vissa centrala förmågor eller behov. Ekonomisk ojämlikhet ses därmed som ett problem för mänskliga rättigheter när det hotar möjligheten för alla medborgare att komma över denna tröskel. Den andra positionen anser att skydd för mänsklig värdighet kräver att alla har möjlighet till jämlikt deltagande, det förutsätter en gemenskap med respektfulla relationer. Ekonomisk ojämlikhet hotar den mänskliga värdigheten genom att försvåra möjligheten till jämlikt deltagande. Efter att ha vägt argumenten mot varandra är min slutsats att Nussbaum och Millers position är för återhållsam eftersom den möjliggör för stora skillnader i deltagande. Förutsatt att vi värdesätter människors jämlika deltagande och att vi vill slå vakt om mänsklig värdighet bör mänskliga rättigheter - som moral och politik -  adressera stora skillnader i inkomst och förmögenhet mer än vad Miller och Nussbaum menar. Min egen slutsats på frågan i vilken utsträckning ekonomisk ojämlikhet är ett problem för mänskliga rättigheter, ligger därför närmare Fraser och Salomons positionering.