Denna uppsats undersöker ravekulturens nuvarande tillstånd i Stockholm. Ravekulturens primära produkt – den elektroniska musiken (EDM) – som innefattar många olika typer av musikstilar, bland annat techno- och housemusik, har blivit ett allt vanligare inslag inom de reglerade klubb- och festivalverksamheterna. Sedan ravekulturens storhetstid på 1990-talet har rave- och klubbkulturen utvecklats till ett internationellt, om inte globalt, fenomen med demografiska skillnader i förhållande till narkotikabruk, musik- och danstraditioner. Genom Durkheims ritualteori, tillsammans med Collins teori om gruppinteraktion närmas ravekulturen och dess relation till narkotikabruk. Respektive teoretikers begrepp; collective effervescense och emotionell energi, används som verktyg för att erhålla en större förståelse för ravekulturens utveckling och nuvarande läge. För skapa en förståelse av ravekulturens utveckling och nuvarande tillstånd har ett antal nyckelaktörer identifierats, vilka alla besitter stor erfarenhet av ravekulturen. Deras erfarenheter lyfts fram genom semistrukturerade expertintervjuer. Beröringspunkter intervjuerna emellan, samt till teorin har lyfts fram som teman till analysen. Intervjudeltagarna beskriver en ravekultur som i allra högsta grad är levande som har tydliga kopplingar till narkotikabruk, med ecstasy som den primära ravedrogen. Den emotionella energin som skapas på ravens dansgolv lyfts fram som den fundamentala dragningskraft till rave, vilket binder dess deltagare samman genom att etablera ett kollektivt fokus på dansen. Narkotikabruket används som en förstärkare för de gemensamma känslorna, och upprätthåller dansen genom hela nätter. Ravets sociala regler ställs upp för att enskilda deltagare inte ska kunna bryta det kollektiva fokuset genom att ta för stort individuellt utrymme i den sociala sfären. Detta fokus kan också förklara en DJ eller en narkotikalangares särställning inom kulturen eftersom deras roller förstärker fokus genom musiken eller försäljning av narkotika. Det att förklara ravekulturens beståndsdelar utifrån ravets emotionella energi.

<p>År 2006 tog sig popkulturen återigen in i nattklubbarnas epicentrum. Genom ett ägarbyte på Spy Bar övertogs svenskt nattlivs mest kända institution – efter att länge varit ett tillhåll för tv-kändisar med mycket pengar – av modefolk, konstnärer, DJ: s och skribenter. Många förstod inte vad som hände, men i mitten av nittiotalet var det de människorna som var med och utvecklade svenskt nattliv. Kanske är det återigen dags för ett maktskifte? I tre artiklar berättar vi om ägarbytet, om människorna och musiken.</p><p>Av: Kristofer Andersson</p><p>Reportage: Ljudet av en kulturkrock sida 2 - 5</p><p>Faktaartikel: I hjärtat av technon sida 6 - 8</p><p>Personporträtt: Med kärlek till klubbkultur sida 9 - 11</p>

År 2006 tog sig popkulturen återigen in i nattklubbarnas epicentrum. Genom ett ägarbyte på Spy Bar övertogs svenskt nattlivs mest kända institution – efter att länge varit ett tillhåll för tv-kändisar med mycket pengar – av modefolk, konstnärer, DJ: s och skribenter. Många förstod inte vad som hände, men i mitten av nittiotalet var det de människorna som var med och utvecklade svenskt nattliv. Kanske är det återigen dags för ett maktskifte? I tre artiklar berättar vi om ägarbytet, om människorna och musiken. Av: Kristofer Andersson Reportage: Ljudet av en kulturkrock sida 2 - 5 Faktaartikel: I hjärtat av technon sida 6 - 8 Personporträtt: Med kärlek till klubbkultur sida 9 - 11

Denna undersöknings syfte har varit att utreda när och hur subkulturen klubbkultur växte fram i Malmö, vilka som tog den hit, vad som då definierade kulturen och hur detta skiljer sig från idag.Ytterligare syfte har varit att undersöka hur klubbkulturen som sägs genomsyras av en universal jämlikhet, på olika sätt, såväl inkluderat som exkluderat människor från att delta i den. Genom kvalitativa intervjuer med sju aktörer aktiva inom klubbkulturen under det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet, men också genom min egen bakgrund som besökare, arrangör och DJ, målar detta arbete med hjälp av muntlig historia, ett kulturanalytiskt perspektiv och med Sarah Thorntons teorier om klubbkultur och subkulturellt kapital upp historien av hur Malmös klubbkultur växt fram samt de viktiga faktorer som definierade den och på vilka sätt kulturen både exkluderade och inkluderade. Resultatet berättar en historia om en ny upprorisk motkultur som under det tidiga nittiotalet utvecklades från att ha varit en brett inkluderande, men samtidigt en underjordisk gör-det-själv-kultur, till att bland annat genom tyst exkludering i form av nischade smakgemenskaper och konsumtionssymboler, utvecklas till en uppdelad kultur som inte bara positionerade sig mot det så kallade mainstreamsamhället utan även mot andra klubbkulturer.