Denna uppsats har visat att utformningen av samråds- och medborgarmöten har en viktig betydelse för dess förutsättningar att genomföras i linje med kommunikativa planeringsideal. Detta har kunnat påvisas genom deltagande observationer av hur samråds- och medborgarmöten sker i praktiken. Observationerna har genomförts med syfte att förstå möjligheter och utmaningar med att bedriva kommunikativ planering utifrån olika planeringsideal. För samråd generellt så tycks de allra flesta genomföras på kommuners hemsidor och inte i mötesform och av de som genomförs i mötesform tycks de flesta anordnas i öppet hus. Samtliga observerade möten, såväl samrådsmöten som medborgarmöten, innehöll brister gällande uppfyllande av kommunikativa planeringsideal, om än olika beroende på vilket planeringsideal en utgick från. I mitt arbete har jag utgått från två olika planeringsideal som inspirerats av Habermas (1984) och Mouffe (2000; 2008) och studerat hur två centrala aspekter för kommunikativ planering, konsensus och konflikt, hanterats under de observerade mötena. De mer fritt strukturerade medborgarmötena som inte är knutna till någon detaljplan visade sig generellt sätt ha fler mötesdeltagare och innehålla fler samtal och diskussioner jämfört med samrådsmötena oavsett om de anordnades i strukturerad form eller öppet hus- form. Utformningen av möten visade sig även ha en viktig betydelse för dess utfall oavsett vilket planeringsideal en utgick från. Utformningen är en aspekt som Habermas inte tar hänsyn till i sina idéer om perfekta samtalssituationer och resultatet från denna studie kan därmed anses relevant för framtida forskning att ta hänsyn till för att skapa mer kompletta teorier. Även policyskapare kan rimligtvis ha intresse av att inkludera utformningen av möten som en aspekt i framtida arbete för att förbättra möjligheterna till att kunna bedriva kommunikativ planering. Min studie stärker även Strömgrens (2007) tes att planeringen fortfarande är rationell i grunden, då jag empiriskt visat att tjänstemän rationaliserat vad som är ett lämpligt hållningssätt, med hänvisning till det allmänna intresset.

Syftet med föreliggande studie var att undersöka det pedagogiska samspelet mellanlärare och elever som grund för lärande i skolans praktik specifikt avseende läraressyn- och förhållningssätt. Den övergripande problemfrågan var hur de intersubjektivavillkoren för elevers utveckling och lärande kunde se ut i den institutionaliseradeutbildningen. Avsikten var även att söka ringa in vad som kan känneteckna lärares synochförhållningssätt i den optimala lärandesituationen. Följande frågor fokuserades:Hur kan begreppet ”kvalitativt samspel” ringas in som villkor för den optimalalärandesituationen? Vad karakteriserar de i studien deltagande lärarnas syn- ochförhållningssätt gentemot elever i det pedagogiska samspelet? I vilken mån motsvararlärarnas förhållningssätt ett kvalitativt samspel och hur ter sig därför de intersubjektivavillkoren för elevers utveckling och lärande? Inledningsvis sammanställdes underbegreppet ”kvalitativt samspel” några av de kriterier för lärares syn- ochförhållningssätt som den pedagogiska forskningen lyft fram som betydelsefulla.Grundstommen utgjordes här av von Wrights pedagogiska rekonstruktion av Meadsteori om människors intersubjektivitet. Därefter genomfördes intervjuer ochklassrumsobservationer av fem lärare från grundskolans lägre årskurser. Via endiskursanalys urskiljdes fem kategorier av lärarnas syn- och förhållningssätt: Deneffektivitetsinriktade, den omsorgsinriktade, den kunskaps- och begåvningsmässigtnormativt inriktade, den socialt normativt inriktade samt den kommunikativt inriktadediskursen. Med tillämpning av värderingsramen ”kvalitativt samspel” samt Habermasdiskursteori framstod till vissa delar den kommunikativt inriktade, denomsorgsinriktade och den socialt normativt inriktade diskursen som exempel påkvalitativt samspel. Lärares differentierade syn- och förhållningssätt innebar emellertidatt de intersubjektiva villkoren för elevers utveckling och lärande kunde varieraavsevärt.

This master’s thesis aims to explore the practice of becoming a researcher and the learning process embedded in this activity by looking at the communicative practices of PhD students, within the context of academic publishing. It is likely that the way in which these soon-to-be researchers reason about the task of communication is related to their way of approaching their field of research as well as the lived world, which makes it relevant to explore further. The study was performed based two sets of data, first open-ended semi-structured interviews with eleven PhD students at Stockholm University, where they talk about their current situation, their motivations and goals and about how they plan to publish their dissertation. Secondly, an analysis of data about publications focusing on work by PhD students at Stockholm University between 2013–2016, and information about how the intended audience, i.e. the readers, have interacted with the published material. These two sets of data were analysed with the use of theories about personal epistemology, sociocultural learning and the rationality of actions. The study shows that the majority of the PhD students at Stockholm University publishes their research findings as scholarly articles in English. The conclusion is also that the publishing process can be understood as a pedagogical tool, as it provides a vehicle for the PhD students to immerse themselves in their community of practice. These findings suggest that it could be useful to further emphasise the publishing activity as a learning process that may lead to a deeper understanding of the role of the researcher in society. / Den här masteruppsatsen avser att utforska hur doktorander lär sig sitt framtida yrke, och hur de socialiseras till att bli forskare via de kommunikativa praktiker som de ägnar sig åt, dvs. akademisk publicering. Dessa kommunikativa praktiker torde vara kopplade till hur en forskare relaterar till sitt forskningsfält, men också sin omvärld, och företeelsen är därför intressant att ytterligare belysa. Studien är genomförd i två delar. Den första delen består av intervjumaterial från samtal med 11 doktorander vid Stockholms universitet. Den andra delen består av en analys av statistik om elektroniska publikationer av doktorander vid Stockholms universitet under perioden 2013–2016. Publikationerna sätts sedan i relation till data om hur läsekretsen har interagerat med publikationerna via olika media och citeringar. De två dataseten analyseras med hjälp av teorier om personlig epistemologi, sociokulturellt lärande och handlingsrationalitet. Slutsatserna är att de flesta doktorander vid Stockholms universitet väljer att publicera sig i vetenskapliga tidskrifter på engelska, och att dessa kommunikativa praktiker kan förstås som ett pedagogiskt verktyg när det gäller lärande om och förståelse för doktorandernas kontext eller gemenskap. Resultatet av studien indikerar att det kan vara meningsfullt att fokusera på publicering, eller liknande kommunikativa praktiker, som en användbar lärandeprocess när det gäller att förstå mer om forskarens roll i samhället.