Detaljplaneprocessen anses gå för långsamt i Sverige och bidra till en lägre nybyggnation av bostäder. Samtidigt uppger många av Sveriges kommuner att de har brist på bostäder. Regeringen har pekat på att planeringen bedrivs mer effektivt i Tyskland och Storbritannien. I uppsatsen undersöks detaljplaneprocessen i dessa två länder genom fallstudier. Examensarbetet utgör den avslutande delen av masterprogrammet Globalisering miljö och social förändring, 30 hp. Syftet med rapporten är att undersöka tidsåtgången för planer från Freiburg och Cardiff för att se hur de utövar en mer effektiv planering. Hur lång tid tar planprocessen i Cardiff och Freiburg? Vad går snabbare? Varför går det snabbare? Fallstudierna visar att detaljplaneprocesserna i Cardiff och Freiburg gick snabbare i jämförelse med en svensk medelplan. I Cardiff tog planprocesserna kortast tid, men med avsteg från medborgarinflytandet. I Freiburg var samrådsskedet över 70 % av den totala planprocessen och medborgarna var involverade i ett tidigt skede i planens utformning. Tidsfrister i handläggningen, hopslagning av skeden, välförankrade planer, minskade tillfällen för överklagan är några av beståndsdelarna som kunde återfinnas i de tyska och brittiska planerna som kan bidra till en snabbare process.

Denna uppsats syftar till att undersöka och försöka förstå problemen och motsättningarna som kan uppstå vid byggandet av ett stort infrastrukturprojekt. Fokus ligger på vägprojektet Norra länken i Stockholm där lagen om nationalstadsparken och hur den ändrades 2009 har en central betydelse. Hur processen bakom denna lagändring sett ut är en av de frågeställningar som ställs. Intervjuer med berörda parter, yttranden, plandokument och andra förarbeten tydliggör hur åsikter går isär och hur geotekniska svårigheter i kombination med vissa aktörers motstånd mot vägbygget har fördröjt projektets färdigställande. Klara samband med tidigare forskning kring infrastrukturella projekts kostnadsutveckling och teori rörande rationell planering synliggörs i uppsatsen. Komplexiteten i fråga om vad rationellt agerande kan anses vara diskuteras generellt för att sedan belysas med detta specifika fall. Resultatet av uppsatsen visar hur ett starkt miljöskydd reducerades för att minska projektets totalkostnad då den höll på att skena iväg.

En av Sveriges attraktiva kommuner är Örebro. Örebro kommun har en befolkningstillväxt som tenderar att öka i framtiden, vilket kan komma att leda till bostadsbrist. En attraktiv kommun behöver ha en bostadsmarknad som är balanserad, för att ha en möjlighet att förse invånare med bostäder. Syftet med studien är att undersöka hur bostadsbyggandet i Örebro kommun fungerar mellan aktörer som är delaktiga i bostadsbyggandet. Vidare har det studerats hur Örebro kommun kan påverka bostadsbyggandet, samt vad som krävs för att bostäder ska expandera i inflyttningens takt.

Det har skett en ökning sedan 1980-talet av användandet av visioner inom samhällsplanering. Ökningen kan ses som en konsekvens av olika förändringar. Förändringar både i den fysiska miljön och i tankesätt med vilka samhällsplanering bedrivs som har gett upphov till nya förutsättningar och med det nya behov av framtida utveckling. Mot bakgrund av de förändringar som skett undersöker den här uppsatsen användandet av visioner i svenska kommuner. Genom att beskriva förändringarna över tid går det att kartlägga hur olika anledningar till att använda visioner har uppstått och med det går det även att se vilka behov som visionerna svarar mot. Visioner utrycks inte sällan i vaga former och som uteslutande demokratiska och positiva för alla. Resultatet av det här arbetet visar på att visioner innebär mycket mer än så, trots sina vaga uttryck anger de riktningar och mål och kan liknas vid en rationell planering. Resultatet visar även, trots visioners till synes demokratiska uttrycksform, hur medborgarnas delaktighet är långt ifrån självklar.

Denna uppsats har visat att utformningen av samråds- och medborgarmöten har en viktig betydelse för dess förutsättningar att genomföras i linje med kommunikativa planeringsideal. Detta har kunnat påvisas genom deltagande observationer av hur samråds- och medborgarmöten sker i praktiken. Observationerna har genomförts med syfte att förstå möjligheter och utmaningar med att bedriva kommunikativ planering utifrån olika planeringsideal. För samråd generellt så tycks de allra flesta genomföras på kommuners hemsidor och inte i mötesform och av de som genomförs i mötesform tycks de flesta anordnas i öppet hus. Samtliga observerade möten, såväl samrådsmöten som medborgarmöten, innehöll brister gällande uppfyllande av kommunikativa planeringsideal, om än olika beroende på vilket planeringsideal en utgick från. I mitt arbete har jag utgått från två olika planeringsideal som inspirerats av Habermas (1984) och Mouffe (2000; 2008) och studerat hur två centrala aspekter för kommunikativ planering, konsensus och konflikt, hanterats under de observerade mötena. De mer fritt strukturerade medborgarmötena som inte är knutna till någon detaljplan visade sig generellt sätt ha fler mötesdeltagare och innehålla fler samtal och diskussioner jämfört med samrådsmötena oavsett om de anordnades i strukturerad form eller öppet hus- form. Utformningen av möten visade sig även ha en viktig betydelse för dess utfall oavsett vilket planeringsideal en utgick från. Utformningen är en aspekt som Habermas inte tar hänsyn till i sina idéer om perfekta samtalssituationer och resultatet från denna studie kan därmed anses relevant för framtida forskning att ta hänsyn till för att skapa mer kompletta teorier. Även policyskapare kan rimligtvis ha intresse av att inkludera utformningen av möten som en aspekt i framtida arbete för att förbättra möjligheterna till att kunna bedriva kommunikativ planering. Min studie stärker även Strömgrens (2007) tes att planeringen fortfarande är rationell i grunden, då jag empiriskt visat att tjänstemän rationaliserat vad som är ett lämpligt hållningssätt, med hänvisning till det allmänna intresset.

It might seem obvious that public opinions should be included in the planning process. However, it is not clear to what extent. Statutory forms of public participation attract little interest since many people feel that it is hard to make a difference. The purpose of this study was to engage those that normally do not get to speak their mind in the planning process. In this study, two methods for conducting “on-street surveys” were investigated. The place for the “on-street surveys” was Centralplan in Gävle. The two methods had different approaches. The “Stationary” method was a structured interview of pedestrians who had just crossed Centralplan. The “Follower” method was a structured interview that took place as the administrator and the participant crossed Centralplan in tandem. A total of 40 “Stationary” and 22 “Follower” interviews were conducted. The majority of the participants responded positively on making themselves heard within the planning process, indicating that they have important views to share. The methods used in this study can serve as an icebreaker for communication between planners and the public. / Det kan kännas självklart att allmänhetens åsikter ska vägas in i planeringsprocessen men i vilken utsträckning det ska ske är oklart. Lagstadgade former av medborgardeltagande väcker svalt intresse eftersom många upplever det som svårt att påverka. Syftet med den här studien var att engagera de människor som normalt inte kommer till tals i planeringsprocessen. I studien undersöktes två olika metoder för att genomföra gatuundersökningar, så kallade ”on-street surveys”. Platsen för genomförandet av gatuundersökningarna var Centralplan i Gävle. De två metoderna hade olika tillvägagångssätt. Metod ”Stationär” var en form av stillastående strukturerad intervju som utövades på platsen. Administratören frågade ut personer som alldeles precis hade förflyttat sig genom gaturummet. Metod ”Följeslagare” var en form av rörlig strukturerad intervju som utövades på platsen men där administratören slog följe med personen och ställde frågorna under tiden de passerade genom gaturummet. Totalt 62 personer medverkade i studien, varav 40 för metod ”Stationär” och 22 för metod ”Följeslagare”. Resultaten visade att allmänheten hade viktiga synpunkter att dela med sig av, till exempel om attityder och åsikter. Majoriteten av de medverkande ställde sig positiva till att få sin röst hörd inom planeringsprocessen. Metoderna som användes i studien skulle kunna fungera som dörröppnare för dialog mellan planerare och allmänheten.

No description available.

Citizen dialogue has recently become a central development area for municipalities and county councils. Despite changes in the Planning and Building Act and a clear assumption in policy processes to achieve ecological, economic and social sustainability, the citizen dialogue has not been able to fulfill its purpose. The formal process for dialogue has been criticized for being late in the planning process, which reduces the possibility of planning changes. A natural sanction is not least about reduced trust to the planners and the political system. In order to reverse the downward spiral, internal efforts are required in addition to the requirements of current legislation, which is a challenge for not least smaller municipalities. Based on planning theories, relevant previous research and interviews with municipal officials, obstacles and opportunities with citizen dialogue in physical planning in a smaller municipality are investigated. A purpose is also to account for important aspects of the work with citizen dialogue. In addition to an account of how the municipality's work looks, how citizen dialogue can promote municipal physical planning and how a good citizen dialogue can be achieved, the conclusions show that: municipal officials, despite their own ideas about the development of citizen dialogue, are hindered in their work through limited scope for maneuver and limited resources. / Medborgardialogen har på senare tid blivit ett centralt utvecklingsområde för kommun och landsting. Trots ändringar i plan- och bygglagen och ett klart antagande i policy processer för att uppnå ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet har medborgardialogen inte lyckats uppfylla sitt syfte. Den formella processen för dialog har kritiserats för att för sent komma i planeringsprocessen vilket minskar möjligheten till planändringar. En naturlig påföljd handlar inte minst om minskad tillit till planerarna och det politiska systemet. För att vända den nedåtgående spiralen krävs interna insatser utöver kraven i gällande lagstiftning, vilket är en utmaning för inte minst mindre kommuner. Utifrån planeringsteorier, relevant tidigare forskning och intervjuer med bland annat kommunala tjänstemän undersöks hinder och möjligheter med medborgardialog i fysisk planering i en mindre kommun. Ett underliggande syfte är också att redogöra för viktiga aspekter i arbetet med medborgardialog.Utöver en redogörelse över hur kommunens arbete ser ut, hur medborgardialog kan främja kommunal fysisk planering och hur en god medborgardialog kan uppnås så visar slutsatserna att: kommunala tjänstemän, trots egna idéer om utvecklingen av medborgardialog, hindras i arbetet genom ett begränsat handlingsutrymme och begränsade resurser.

En utvärdering kan göras på många olika sätt beroende på vad som önskas med den. Det kan bland annat vara önskvärt att ta reda på hur väl mål uppnåtts i ett stadsbyggnadsprojekt, eller så är syftet att undersöka arbetsprocessen för att blottlägga varför eventuella misstag gjorts. Utvärdering kan också användas för att kartlägga lärdomar och insikter som kan vara värdefulla i kommande projekt. I den här studien djupdyker vi i ämnet om utvärderingar kopplade till stora stadsbyggnadsprojekt i syfte att bidra med en förståelse för hur utvärdering sker i praktiken. Studien är uppdelad i två delar, en kvantitativ och en kvalitativ del. Inom den kvantitativa delen ämnar studien att bringa förståelse över hur vanligt förekommande utvärderingar är i Sveriges 50 största kommuner, vilka typer av utvärderingar som är vanligast, hur de finansieras samt vad de främsta anledningarna är till att inte utvärdera stadsbyggnadsprojekt. Denna del fungerar som ett bakgrundsunderlag för den kvalitativa delen som bidrar till att djupare undersöka specifika utvärderingar för att få svar på hur kommuner arbetar med utvärdering som verktyg för erfarenhetsåterföring till senare stadsbyggnadsprojekt samt belysa hur olika utvärderingar tillämpas inom stadsbyggnadsprojekt och hur de genererar olika resultat. Detta görs genom intervjuer och dokumentstudier kopplade till Bo01, Västra hamnen i Malmö och Kvillebäcken, Backaplan i Göteborg. Den kvantitativa studien kommer fram till att utvärdering i någon form görs i strax över hälften av kommunerna. Särskilt vanligt är det i de kommuner med fler än 90 000 invånare. Det är främst ex post-utvärderingar som genomförs men även utvärderingar som ämnar att belysa processarbetet är vanliga. Vidare är de främsta anledningarna till att utvärdering inte genomförs brist på tid eller erfarenhet. I den kvalitativa studien framgår det att den främsta ledstjärnan i samtliga utvärderingar är att de används som ett sätt för planeringen att skapa lärdomar snarare än att bedöma huruvida projekten anses vara lyckade eller misslyckade. Trots detta, är en genomgående tendens i alla utvärderingar att de skiljer sig på flera sätt. Vissa är specifika och utreder utvalda delar av projekt medan andra är mer generella i sin omfattning. Vem det är som har tagit initiativet skiljer sig också åt. Det går att se spår av alla fyra av Vedungs utvärderingsvågor i utvärderingarna men den fjärde vågen, den evidensbaserade, bedöms på det hela taget vara aningen mer framträdande.

En strategisk fysisk planering har under flera år varit något som förespråkats från statligt håll i Sverige, men trots detta så har idealen inte fått något tydligt fäste i den kommunala planeringen. Det är utifrån detta glapp mellan teori och praktik som arbetet har sin utgångspunkt, där syftet är att skapa en förståelse för planeringsprocessens underliggande ideal, sättet som idealen påverkar planeringen och anledningen till att glappet mellan teori och praktik har uppkommit.   Dagens planeringspraktik studeras utifrån sex översiktsplaneprocesser, där ideal från den rationella, kommunikativa och strategiska planeringen identifieras och lyfts fram. Utifrån intervjuer gjorda med kommunala planerare så dras slutsatsen att dagens översiktsplanering främst är baserad på ett rationellt ideal, vilket synliggörs av den systematik och regelstyrning som finns i processen och genom den tydliga rollfördelning som finns mellan planerare och politiker. Uppsatsen visar också på att den kommunikativa teorin inte har fått det genomslag som planeringsdebatten möjligen ger sken av, utan har främst inneburit att ett större antal aktörer inkluderas i processen och att det skapats en bredare kunskapssyn. Den strategiska fysiska planeringen har främst inkluderats genom användandet av visioner, men där dessa är begränsade till att ge en riktning åt den kommunala planeringen och utgår inte från teorins konsensusbyggande eller aktörsmobiliserande aspekter.      Arbetet visar på att idealet om en strategisk fysisk planering, som förespråkas från statligt håll, inte har fått något genomslag eftersom praktiker eftersträvar ett rationellt ideal snarare än ett strategiskt. Ett första steg för att glappet mellan teori och praktik ska minska skulle i så fall vara att praktiker och statliga myndigheter eftersträvar samma ideal. Det går att härleda det rationella idealet bland planerare till att planeringssystemet i sig är rationellt uppbyggt och att planerare endast i liten utsträckning går utöver de lagstadgade kraven i sitt arbete. Glappet mellan teori och praktik har därför förstärkts av att planeringssystemet inte har förändrats i tillräckligt utsträckning, men har också påverkats av att planerare inte aktivt reflekterar över sättet som de arbetar på. Samtidigt bemöts de kommunikativa och strategiska idealen som fått genomslag av ett starkt motstånd från det rationella planeringssystemet, vilka gör att de endast delvis kunnat bli implementerade.