Denna undersökning syftade att undersöka huruvida Joseph Campbells teori om hjältens resa stämmer in på myter om heliga kvinnor. Frågorställningarna som ställdes med detta syfte var ifall ”de medeltida svensk-katolska kvinnofigurerna en särartad roll från manliga hjältar inom hjälteresan?”, ”Om kvinnornas roll är särartad från ”monomyt”-strukturen, vad har de då för annorlunda roll inom myterna?” och huruvida ”det ett mönster mellan kvinnofigurerna…”. De heliga kvinnorna som valdes var Heliga Birgitta, Elin av Skövde och jungfru Hilleborg. Tillvägagångssättet som vidtogs för att besvara syftet och frågeställningarna var en deduktiv variant av innehållsanalys där berättelserna granskades utifrån Joseph Campbells Hjältens resa och sedermera jämfördes resultatet av vardera undersökningen med varandra. Resultatet pekade emot att kvinnofigurernas berättelser passade in på Hjältens resa. Ett övergripande mönster som identifierades var att samtliga av de tre berättelserna inte inkluderade vissa av stegen i Hjältens resa (2, 5, 8, 12, 16 och 17). Någon särartad roll bemärktes inte i de tre myterna.

Denna uppsats spårar Joseph Campbells (1949) monomytiska modell genom ONEs webbaserade manga Onepunch-man (2009), för att undersöka hur väl verket förhåller sig till monomyten. Bakgrund: Monomyten är ett koncept som är lånat från komparativ religion/mytologi, och myntades av mytologen Joseph Campbell i The Hero with a Thousand Faces (1949). Campbell menar att alla myter följer en förbestämd modell, bestående av tre akter och 17 steg. Den monomytiska modellen har länge genomsyrat populärkultur, och efter gestaltningar i bland annat film och spel, är manga och Onepunch-man (ONE, 2009) nästa steg. Syfte: Forskningens syfte är att analysera Onepunch-man (ONE, 2009) från ett monomytiskt perspektiv, och utforska hur väl verket förhåller sig till de två första akterna av Campbells (1949) teori. Metod: Uppsatsens syfte besvaras genom att tillämpa en komparativ närläsning av ONEs serie. Resultat: Min forskning fastställer att samtliga steg av monomytens två första akter gestaltas i Onepunch-man (ONE, 2009). Uppsatsen bevisar dessutom att ONEs verk fungerar som en modern manifestation av monomytens två första akter.