Den 28 september 2015 lämnade finansdepartementet en promemoria till regeringen där det föreslogs att Konsumentombudsmannen skulle ges stärkta sanktionsmöjligheter. Den 17 mars 2016 skickade regeringen ett förslag, baserat på promemorian, på lagrådsremiss och den 10 maj samma år lades en proposition baserad på remissen fram. Bland annat föreslås att Konsumentombudsmannen ges möjlighet att utdöma direkt bindande förbud och ålägganden förenade med vite. Idag kan Konsumentombudsmannen ge föreläggande om förbud eller åläggande förenade med vite som, om det godkänns av mottagaren, blir gällande och rättsligt bindande. Propositionen föreslår också att beloppsintervallet för marknadsstörningsavgiften dubblas. I uppsatsen görs en genomgång av de sanktioner som finns att tillgå idag, hur de har utvecklats och diskuterats över tid och hur de används. I analysen diskuteras förslagets eventuella konsekvenser för KO och de företag som eventuellt blir föremål för de nya sanktionerna. Analysen kommer fram till att förslaget kan resultera i snabbare handläggning av ärenden då KO kan utdöma direkt bindande sanktioner och att detta i större utsträckning än idag kan avskräcka näringsidkare från att marknadsföra sig på sådant sätt som riskerar att bli föremål för granskning. Dock påpekas det att flera juridiska instanser anser förslaget svagt underbyggt och otydligt.

I konsumenträttsliga förhållanden är det inte ovanligt att ett flertal människor påverkas negativt på samma sätt, genom att de t.ex. har köpt samma bristfälliga produkt eller tillhandahållits samma felaktiga tjänst av en och samma näringsidkare.   Dock kan det finnas en rad olika skäl till att de rättigheter en konsument är garanterad genom lagstiftning inte kan tas tillvara genom enskilda rättsliga initiativ. Tänkbara fall är då den enskilda skadan är så liten att en process inte är befogad ur ekonomisk synpunkt, det är svårt att få hjälp av ombud med processen, konsumenten känner inte till sina rättigheter eller då det i något avseende råder bristande balans mellan näringsidkaren och konsumenten.    I sådana situationer kan en s.k. grupptalan vara lämplig. Med grupptalan avses de fall där talan förs av ett ombud till förmån för en särskild grupp, vars medlemmar påverkas av domen trots att de inte är parter i målet. Allmänna reklamationsnämnden, en statlig myndighet som i huvudsak prövar tvister mellan konsumenter och näringsidkare som rör varor eller tjänster, inledde under tidigt 90-tal försöksverksamhet med grupptalan. Möjligheten för konsumenter att föra grupptalan vid nämnden permanentades år 1999. Denna studie avser att klarlägga hur grupptalan vid Allmänna reklamationsnämnden handläggs med Konsumentombudsmannen som kärande samt parallellt granska hur möjligheten till grupptalan vid nämnden utnyttjats sedan den första försöksverksamheten inleddes. Slutsatsen är, vad gäller handläggningen av grupptalanärenden vid Allmänna reklamationsnämnden, att såväl konsumenten som näringsidkaren är tillförsäkrade en säker och objektiv prövning. Vad gäller ärendetillströmningen av grupptalanärenden vid nämnden kan det inte påstås att antalet ärenden är ansenligt. Detta kan bero på att institutet grupptalan är relativt nytt i Sverige. En annan förklaring kan vara att förutsättningarna för att en grupptalan ska kunna ske inte är helt enkla att uppfylla. Vad som dock säkert kan sägas är att grupptalan bör stå kvar då den fyller en preventiv funktion och sparar resurser för varje ärende som kanske annars skulle prövats individuellt.

När meddelanden som förmedlas till konsumenter är avsättningsfrämjande och har rent kommersiell karaktär anses de utgöra marknadsföring, och omfattas av reglerna i Marknadsföringslagen (2008:486) (MFL). Marknadsföring ska bl.a. följa regler om reklamidentifiering som stadgar att kommersiella meddelanden ska märkas på ett så tydligt sätt att en konsument redan vid flyktig kontakt inser att det är fråga om marknadsföring. Reglerna om reklamidentifiering ska underlätta för konsumenter att identifiera vilka meddelanden som utgör reklam, och mot bakgrund av denna vetskap kunna ta ställning till meddelandets trovärdighet och betydelse. Meddelanden som innehåller allmänna upplysningar, är opinionsbildande, eller på annat sätt har en annan än rent kommersiell karaktär, faller utanför tillämpningsområdet för MFL och omfattas istället av det grundlagsstadgade yttrandefrihetsskyddet. Frågan om när ett meddelande har rent kommersiell karaktär och därmed utgör marknadsföring, är särskilt komplicerad när meddelandet förmedlas i redaktionell text och publiceras av någon annan än näringsidkaren själv. Meddelanden som t.ex. utgör nyheter eller ger uttryck för en publicists personliga åsikter, skyddas av yttrandefrihet. Om den som publicerar ett meddelande gör det på uppdrag av en näringsidkare och mottar någon form av vederlag för publiceringen, får meddelandet dock anses utgöra marknadsföring. När meddelanden i redaktionell text utgör marknadsföring, uppkommer frågan om vilken märkning som ska användas för att uppfylla lagens krav på tydlig reklammarkering. Vilken märkning som krävs skiljer sig beroende på hur meddelandet är utformat och genom vilket medium det förmedlas. För kommersiella meddelanden som förmedlas i nyhetstidningar, på nätet eller i pappersform, synes det krävas att meddelandets layout skiljer sig från övrig redaktionell text, samt att meddelandet märks med ordet ”annonssida” eller motsvarande begrepp. För meddelanden som publiceras i sociala medier är det svårare att utröna vad som generellt utgör en tillräcklig reklammarkering, eftersom det varierar beroende på vilket socialt medium som används, och vilken kunskap den genomsnittlige mottagaren av meddelandet har. Ett krav som dock framstår som gemensamt för kommersiella meddelanden i sociala medier, är att det redan överst i inlägget eller i inledningen av en text ska framgå att inlägget utgör marknadsföring.