Snabblån är en tilltagande kreditform på konsumentkreditmarknaden, antalet företag som erbjuder snabblån i Sverige ökar konstant. Överskuldsättning, vilket uppstår då konsumenter tecknar snabblån och brister i återbetalning, är i dagsläget ett stort problem på konsumentkreditmarknaden. Tillsyn av kreditgivare vid snabblån är delad mellan Konsumentverket (KSV) och Finansinspektionen (FI). Den delade tillsynen innebär att KSV tillsammans med FI utövar tillsyn av kreditgivare vid snabblån. KSV ser till att snabblåneföretagen i sin verksamhet följer konsumentkreditlagens (KKrL:s) bestämmelser, FI utövar en begränsad tillsyn över kreditgivare vid snabblån vilket omfattar en kontroll och tillsyn av snabblåneföretagens verksamhetsledning. En delad tillsyn medför problem i form av situationer där oklarhet råder avseende vilken myndighet som ska utöva tillsyn. Tillsynsmyndigheterna har en lagstadgad rätt att inom respektive tillsynsområde dela ut sanktioner gentemot kreditgivare vid snabblån när denne brister i sin verksamhet. Proposition 2013/14:34 kom till som en åtgärd för att ytterligare reglera tillsyn och sanktioner av kreditgivare vid snabblån då brister i tillsynen av kreditgivare vid snabblån uppdagats enligt regeringen. Propositionen syftade till att få bukt med överskuld-sättningsproblemet. Efter att propositionen röstats igenom och godkänts av Riksdagen trädde lagändringen, Konsumentkreditlag 2014:83, i kraft den första april år 2014. Lagändringen innebär att KSV i samband med en varning gentemot en kreditgivare ska förena varningen med en sanktionsavgift om överträdelsen inte är ringa. Vidare innebär lagändringen att beslut om sanktionsavgiften och dess belopp fattas av KSV. Sanktionsavgiften, minst femtusen kronor och högst tio miljoner kronor, ska enligt den nya lagstiftningen drivas in av KSV. Lagändringen stadgar när KSV kan förelägga kreditgivare vid snabblån förbud att lämna krediter. Konsumentkreditlag 2014:83 förväntas leda till en bättre tillsyn av kreditgivare vid snabblån. Regeringen bedömer vidare att de nya bestämmelserna i KKrL får en positiv effekt på överskuldsättningsproblemet. / The payday loan is rapidly growing on the Swedish credit market, the number of companies providing payday loans in Sweden is constantly rising. Severe debt problems, which occurs when a consumer (borrower) takes a payday loan without the ability to repay it, is an increas-ing problem. Lenders of payday loans are supervised by the government agencies Konsumentverket (KSV) and Finansinspektionen (FI). The shared supervision means that KSV in consent with FI shall supervise lenders of payday loans. KSV oversees that payday loan-companies act in order with consumer credit-related legislation. FI:s supervision is limited, which means that it only inspects the management of the payday loan-companies. A shared supervision creates glitches and complications. Situations where uncertainty arises between KSV and FI regard-ing which agency shall supervise the particular case often occurs. The supervising agencies have a legislated right to impose sanctions against payday loan lenders. Proposition 2013/14:34, a bill which gave rise to Konsumentkreditlag 2014:83, was created as an action to further legislate the supervision and sanctions towards lenders of payday loans, since the Swedish government had discovered flaws in the supervision. Another pur-pose of the bill was to eradicate the growing consumer debt problem. The bill was approved by the parliament which made Konsumentkreditlag 2014:83 applicable the 1st of April 2014. The law amendment means that KSV, in connection with a warning towards the lender of payday loans, shall hand out a sanction fee. An action which shall be decided by KSV them-selves. The amendment further signifies when KSV may submit the payday loan-company to cease with their credit-lending operations. Konsumentkreditlag 2014:83 is expected to have a positive impact on the mounting debt problems and is also expected to improve the supervision of payday loan-companies.

Denna uppsats behandlar en ganska okänd affärsmodell, funktionsförsäljning, men vilken är på frammarsch och kan komma att bli allt viktigare i och med den nödvändiga klimatomställning som behöver göras på jorden. Funktionsförsäljning anses bidra till lägre resursförbrukning och affärsmodellen kan bidra till nya möjligheter inom ekonomin. Den fråga som behandlas i uppsatsen är huruvida ett funktionsavtal kan användas som kreditsäkerhet för funktionssäljarens krediter. Frågan besvaras genom en utredning av tillgängliga kreditsäkerhetsformer däribland, skuldebrev, växel, företagshypotek och handpant. Det framkommer att köparens invändningsrätt mot säljaren är det som i stor utsträckning är avgörande för huruvida ett kreditinstitut beviljar en borgenär kredit med köpavtal som säkerhet, dvs factoring. Funktionsförsäljning har emellertid egenskaper som köp av varor och tjänster saknar i och med förekomsten av lös egendom som används för att tillhandahålla en funktion hos köparen. Den hos köparen installerade egendomen torde enligt analysen kunna användas som säkerhet hos köparen i utbyte mot att köparen utställer en växel gentemot funktionssäljarens borgenär. Köparen kan då inte göra gällande invändningar, rörande det bakomliggande funktionsavtalet, mot betalningskrav från växelborgenären. Funktionsavtal löper såsom ett abonnemang och det är de framtida betalningarna från köparen som funktionssäljarens borgenär i så fall övertar och därför beviljar kredit till funktionssäljaren. En förutsättning för ett sådant upplägg är att egendomens värde motsvarar köparens värde av invändningsrätt gentemot fordringsägaren. Vidare framhålls att konsumenttjänstlagen bör vara tillämplig på funktionsförsäljning i nu gällande rätt. Ett exempel på funktionsavtal har upprättats som en bilaga och kring det avtalet har vissa begränsningar i konsumenttjänstlagen och närliggande lagar diskuterats rörande funktionsförsäljning. I slutsatsen läggs fram att nuvarande reglering bör ses över i det fall det är önskvärt att gynna aktörerna som funktionsförsäljning som en ny affärsmodell i samhället för både miljöns och kreditmarknadens skull.

I uppsatsen utreds Adjudication Bond, vilket i Sverige är en ny typ av bankgaranti. För att bedöma denna görs en jämförelse med hur bankgarantier som rättsligt institut förhåller sig till svensk rätt. Bankgarantier används både i Sverige och internationellt. De utgör säkerhet för ett underliggande avtals riktiga fullgörelse. Den ena parten (uppdragsgivaren) till det underliggande avtalet ger banken i uppdrag att ställa ut bankgarantin till förmån för dennes motpart (beneficienten) för det fall att uppdragsgivaren inte uppfyller sitt åtagande enligt det underliggande avtalet. Bankgarantier kan varieras på olika sätt och ställas ut för alla typer av underliggande avtal. Bankgarantier är antingen självständiga eller accessoriska. Vid den självständiga bankgarantin ska beneficientens rätt till ersättning endast bedömas enligt bankgarantins villkor, emedan vid accessoriska bankgarantier denna rätt ska bedömas också enligt det underliggande avtalet. I garantins s.k. betalningsmekanism uppställs de krav som beneficientens begäran måste uppfylla för att ersättning ska utbetalas. Således kan det endast krävas en begäran från beneficienten (on demand), men därutöver kan det krävas att beneficienten till sin begäran presenterar ytterligare dokument, bestående av ett expertintyg eller ett domslut, som bekräftar beneficientens rätt till ersättning. Adjudication är ett speciellt tvistelösningsförfarande där en tvist ska avgöras med tillämplig lag men där avgörandet inte är slutligt. Således faller Adjudication Bond mellan expertintyget och domslutet. I uppsatsen framgår det att Adjudication Bond ska presumeras vara en självständig bankgaranti, med mindre det tydligt framgår i garantivillkoren att den är accessorisk. Vidare fastslås att Adjudication Bond är en bankgaranti som kan bedömas både enligt remburs- och borgensreglerna. / The thesis examines Adjudication Bond, which is a new kind of bank guarantee in Sweden. The examination is conducted by a comparison of how bank guarantees, as legal institutes, relate to Swedish law. Bank guarantees are used in Sweden and in international trade. They guarantee the due performance of an underlying contract. A party (principal) to the underlying contract instructs the bank to issue the guarantee on behalf of the principal in favour of the other party to the underlying contract (beneficiary) for the due performance of the underlying contract. Bank guarantees can be altered in various ways and be issued for all kind of underlying contracts. Bank guarantees are either independent or accessory. Under the independent guarantee the beneficiary’s call on the guarantee shall be assessed only pursuant to the conditions in the guarantee, whereas under the accessory guarantee the call shall be assessed also pursuant to the underlying contract. The guarantee’s payment mechanism specifies what requirements the call must fulfil in order to trigger the payment. Thus, the call may be honoured on the beneficiary’s demand (on demand), or the beneficiary may have to submit any additional document, such as expert certificate or a court decision, that confirms the beneficiary’s right to payment. Adjudication is a special sort of dispute resolution; the dispute is settled in accordance with applicable law but the decision is not final. Hence, the Adjudication Bond encompasses partly the expert certificate and partly the court decision. In the thesis I argue that the Adjudication Bond shall be perceived as an independent bank guarantee, unless it is clear from the guarantee’s conditions that it is accessory. Further, I hold that Adjudication Bond is a bank guarantee on which the rules of letter of credit and suretyship can be applied.

No description available.